„Söyle söyle, was diskret so!?“ skulle pa rikssvenska eventuellt kunna omformuleras till „Berätta, varför bibehalla diskretionen?!“ vilket, förutom att vara högtravande blaj, inte motsvarar andemeningen av det sagda. Vi satt i arbetsrummet, förmiddagssolen tog ystra skutt genom dammet som obevekligen samlas i myllret av 200.000 skivor och uppskattningsvis 300 kablar. Nagon hade just kommit in och diskussion utvidgats till att gälla faktiskt skvaller. Uppmaningen träffade Nagon som en blöt disktrasa i ansiktet, hon grimaserade illa och mumlade ohörbart nagot om kvinnosläktets evinnerliga hopplöshet. Jag slöt ögonen och andades högt (kvinnosläktets evinnerliga hopplöshet intresserar mig föga). Tillslut landade en papperstuss uppfordrande pa mig. „Söyle söyle was denn“ mumlade jag och fortsatte blunda. I. skrattade till, „du behärskar snart kanaksprach“. Jag reste mig pa armbagarna och atergäldade komplimangen med ett flin.
Kanaksprach är Tysklands motsvarighet till Rinkebysvenska. Möjligen ett snäpp tuffare. I det tyska medielandskapet far ingen gladlynnat blond tevepersonlighet à la Fredrik Lindström omkring pa specialdesignad hoj och predikar lingvistisk liberalism. Här är kulturskribenterna inte lika hemtrevligt införstadda med Problematiken hos genomsnittsturken, tonaring eller ej. Framförallt betraktas man inte som fascist när man pa bästa sändningstid kräver av sexaringar – vars familjer importerades av staten för cirka 57 ar sedan men som liksom omärkligt har transformerats till samhällets problem nr. 1 – plötsligt skall kunna flytande tyska. Det räknas snarare som sunt förnuft: ty i tyska skolor skall det talas tyska. Kanaksprach besitter som en följd av detta fortfarande ett fnyk av den där atravärda Autenciteten. Samt en helt egen satsbyggnad. Denna har icke desto mindre allt med den tyska sprakhegemonin att göra. Lite enligt devisen flip n’ reverse tar man först ett kanakord, till exempel „söyle“, därpa följer tyska men med en ordföljd som trotsar samtliga grammatiska tumregler. Mark Twain skulle ha appladerat. Hans essä om det tyska oskicket att alltid placera verbet sist (sa att den som lyssnar alltid tvingas vänta tills meningen tar slut innan betydelsen av det sagda uppdagas) delas ofta med en slags förfelad storsinthet ut till folk som försöker lära sig tyska.
Som invandrare har jag en privat arsenal av svar pa fragor rörande min härkomst, vistelse i Tyskland, bevekelsegrunder för det ena eller andra – och hur jag lärt mig spraket. För det mesta far de nyfikna halla till godo med de vänliga men korthuggna varianterna. Man tröttnar snabbt pa arkaiska förkunnanden; Hemland, Uppbrott, Nytt Sprak. (Även om dessa naturligtvis upptar större delen av ens vakna tid och ibland drömmarna med.) Da och da ger jag mig ända in pa denna typ av samtal, de kretsar kring hjärnforskning om sprakinlärning och bristen pa pedagogi i skolundervisningen och sa vidare. Hittills har jag mötts av bade beundran och respekt för min tyska vältalighet, men gehör för min faktiska upplevelse av och med spraket är sällsynt. Man far inte ta det för allvarligt, brukar jag säga, liksom pa prov. Redan där börjas det stampa nervöst pa bargolvet, eller trummas irriterat med fingrarna mot bordskivan, eller sa flyger ögonbrynen plakativt uppat, mot harfästet. Att ta tyskan med en klackspark gar uppenbarligen pa tvärsen mot dess…väsen, liksom. Gentemot de där misstrogna minerna later sig intet invändas.
Faktum är att jag aldrig riktigt tagit tyskan pa allvar. Och att just denna – inte illasinnade men lite ohövliga – inställning underlättat det hela nagot enormt. Prestationsangesten har ingen grogrund när du inte är rädd för att göra fel. Dessutom har jag lärt mig tyska i lika hög utsträckning av araber, turkar och kurder som av tyskar. Och även om Fredrik Lindström är en pretantiös fjant sa ligger det nagot i hans predigan för det talade sprakets företräde framför konserverande regelverk. Söyle, söyle, was diskret so.
Kanake tyska, jmf. svenskans „blatte“
Söyle turkiska, ovan i imperativ, „säg!“
Här en artikel om tyskarna och Niandet
