Det är fredag vid Kollwitzplats, de sirliga utsmyckningarna pa gatuskyltarna i de gamla judiska kvarteren vinkar inbjudande. Jag väntar och när de kommer sätter vi oss utomhus, trots att regnet hänger i den varma förmiddagsluften. Samtalet löper över göromal, Sverige, Berlin, och landar sa smaningom vid in- och utresor, flygplatspersonal och systematiserade fördomar… M upplyser om israeliska air marshals och vidare hur USA importerat deras förhörsteknik. Tonen är förtrolig, man känner varandra, att pa ett finkänsligt sätt redogöra för grundläggande standpunkter vore överflödigt. Sa kan jag med yviga gester berätta om min vän I som inför en spelning i London hade stämt möte med W, en tysk kille med arabiskt ursprung. W är MC, de skulle uppträda tillsammans, det var ett par dagar efter sprängattentatet i Londons tunnelbana. Tva timmar före avresan dyker han upp i lägenheten med nyodlat helskägg. Jag skrattar belatet at min egen historia, mest för att jag var närvarande och vet att W verkligen sag ut som en levande ”Wanted: Islamic Terrorist” avbildning.
Vid ett tillfälle avbryts vart samtal. En lang, blond kvinna med en illröd resväska pa hjul styr med klapprande steg mot vart bord. Hon parkerar den högljudda väskan brevid mig, hennes knäskalar i jämnhöjd med mina ögon – kanske är det därför jag knappt lägger märke till henne ansiktsdrag. Vänligt men bestämt fragar hon om vi kan se efter hennes bagage medan hon beställer. Hon talar norska och förklarar att hon hört att vi är svenskar. Vi nickar samfällt och fortsätter var diskussion.
Den norska kvinnan sitter ett par decimeter fran vart bord, plastrar om sina hälar och äter aprikoser ur medhavd pase. Av nagon anledning blir jag full i skratt över hennes obesvärade omvardnad av sina egna fötter och ben. Jag tittar inte efter hennes ansikte.
Slutligen är kaffet uppdrucket, solen har gjort entré och sorti och vi lämnar uteserveringen. Jag hamnar framför de andra med cykeln i släp. När vi rundat en korsning brister de ut i ett upphetsat gapskratt. Det visar sig att S behallt fattningsförmagan och inte stirrat sig blind pa vare sig plaster, aprikoser eller knäskalar. I stället har hon sett den norska kvinnan i ögonen och ögonblickligen fastställt att det är Asne Seierstad. Journalist och författare till boken ”Bokhandlaren i Kabul” som utlöste en förelöpare till Mohammedkarikatyrerna-debatten. Och som S lugnt papekade, där satt vi och diskuterade Talibaner i lugn och ro medan Asne log roat.
Jag skrattade jag med, men cyklade hemat med en orolig känsla i magtrakten. Hör inte till skaran av paivrare som anser att dylika ”journalistiska” metoder främjar en nyanserad bild av vare sig Afghanistan eller dess invanare. I bästa fall försag vi Asne med en halvtimmes roat tjuvlyssnande. I värsta fall med ett scoop. Naja.
Andra bloggar om: berlin , åsne seierstad, talibaner
