Wannabe-medborgarna

…eller på tyska Die Möchtegernbürger är rubriken på en utmärkt artikel i annars rätt så plottriga Berliner Zeitung från i lördags.  Ressortchefen Harald Jähner lyckas med konststycket att kritiskt analysera de väljarskaror som sett till att svart (CDU/CSU) – gult (FDP) kommit till makten och ifrågasätta koalitionens första drag (sänka skatter med hjälp av pengar som inte finns) – utan att måla in sig i oppositionslägret.

Vilka är då de påtalade wannabe-medborgarna? Jähner slår en verbal och faktisk brygga till Socialdemokraternas förre Kanzler Gerhard Schröder. Han förde in begreppet “neue Mitte” (“den nya mitten”) i tysk politik. Dessa nya mittenväljare, inte sällan situerade inom framtidsindustrier som media, design & software,  har numera vänt ryggen åt de tyska sossarna. “Idag är inget mer ocoolt än att välja SPD” som etablerade samhällsmagasinet Der Spiegel konstaterade efter brakförlusten i valet. Och de eftertraktade nya mittenväljarna, som här och där beskrivs som den nya tidens väljare per se, pendlar nu någonstans mellan Die Grüne (tyska Miljöpartiet),  FDP (liberalerna) och Angela Merkels kristdemokrater – som under hennes ledning fått en socialare framtoning – skriver Jähner.

Kärnan i väljarsegmentet utgör människor som Richard Florida och andra socialgeografer kallar för  den “kreativa klassen” (media, design & software, ni minns).  Det är inte bara det att socialdemokraterna har blivit “ocoola”. Nej, framförallt har den här väljargruppen blivit äldre – och borgerligare. De tyska liberalerna och miljöpartisterna slåss om alla de som ruskat av sig den påtagna vänsteridentiteten , som “blivit vuxna”, alltså gett upp idealismen,  övergivit kollektivet för en egen lägenhet och grundat egen byrå – för att kunna omsätta ideerna (den nya tidens kapital) i olika projekt. Det här är den “borgerlighet” som har gjort comeback i Tyskland sedan murens fall, skriver Jähner. Och den är märkligt flexibel; öppen även för icke-konformativa livsstilar. Individer som förut tydde sig till den emancipatoriska vänstern, t.ex. på grund av sin sexuella identitet, allierar sig idag med konservatismen.

Och nu har de här väljarna röstat fram de tyska liberalerna (FDP) till makten (men ocksa gett Die Grüne ett rejält uppsving). Det är logiskt, för FDP har precis lika lite substans som politiskt parti betraktat, som “den nya mitten” har som politisk klass. Borgerligheten har omvandlats; från ett ekonomiskt tillstånd (och påföljande position gentemot statsmakten) till ett “samhälleligt habitus”, argumenterar Jähner. Den nya borgerligheten är misstänkt likt en livsstil. De nya borgarna lever ofta i en, nyktert sett, prekär situation (deltidsarbete, eget företagande plus extraknäck, projektanställning och därefter?). Men de lutar åt att försköna densamma och hitta på fiffiga namn (“digitala bohemer”) åt sig själva som låter ana att det  handlar om “fria” livsval; inte om snålblåst på arbetsmarknaden.  Borgerligheten har blivit en “önskeidentitet” skriver Jähner, utan att förfalla till att romantisera den svunna borgarklassen.

De nya borgarna önskar sig en framtid där de själva bestämmer över sina liv; inte situationen på arbetsmarknaden, inte bankerna, inte svårgreppbara utländska megakonzerner. I ett sådant scenario är facken mest en störfaktor, och globalisering betyder enbart fri tillgång till multimediala produkter på den egna Mac:en. Den här önskedrömmen delar de med FDP; ett parti som inlett sitt regerande med en offensiv imagepolitik. I själva verket, skriver Jähner, vet FDP-toppen naturligtvis mycket väl exakt hur osäker de nya väljarnas framtid är. Det ser de facto inte bra ut för alla deltidsarbetande multitalanger; särskilt inte när man tänker på deras ålderdom. Därför var den nya regeringskoalitionen också snabbt ute med att höja den summa som en socialbidragstagare får tjäna utan att bidragsbeloppet minskar. Det här är inte alls en signal åt de riktigt fattiga (också en betydande grupp i det tyska samhället), tvärtom: det är en åtgärd riktad direkt mot de nya borgarna. Det är deras liv detta handlar om.

Den nya regeringen vill bli omtyckt. Regera i klassiskt bemärkelse kommer uppenbarligen i andra hand. Därför inleder de med skattesänkningar, som skall finansieras med icke-existerande medel. Och wannabe-medborgarna fattar inte ens att de blir dragna vid näsan.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

Leave a comment

Filed under Tyskland, Uncategorized

Valkampen som uteblev och socialdemokratins monster i garderoben

Det var den tråkigaste valkampen på länge, tyckte tyskarna. Angela Merkel log ängalikt ner från affischerna och briljerade i sin mediala strategi att  låta varje anstymmelse till debatt mynna ut i en monolog, ihärdig men inte högljudd, hon “vill vara alla tyskars president – även de som inte röstade på mig” sade hon när den gulsvarta segern stod klar. Och visst gjorde CDU rätt i satsa på Angie, Obamas tyska kompis. Varför röra om i debatten, eller ens starta en debatt, när man ändå har the polls – och presidenten – på sin sida? Tyskland är ett kristet och konservativt land. Bättre då att hålla låg profil och låta liberalerna skrika om skattesänkningar (som man ändå inte kan genomföra i den utlovade omfattningen). Med de bayerska mjölkbönderna var kanske inte att räkna, men även om de vände ryggen åt Seehofer så betyder det ju inte att de gått och blivit socialdemokrater.

Guido Westerwelle och FDP är valets stora segrare. I den s.k. “elefantrundan” som sänds i den statliga TVn i anslutning till de första valresultaten stirrade han ihärdigt på den nyblivna oppositionens partiledare och förkunnade i falsett, oklart för vilken gång (inte första i alla fall) att “ni…ni har försökt utmåla oss som ondskan personfierad, men ser ni, det fungerade inte…”. Han gör ett osedvanligt okyligt intryck, denna liberalernas förste man, och med detta menar jag inte att han verkar som en temperamentsfull och viljestark politiker. Mer som en Duracell-kanin. Hursom, nu förhandlas det om poster i regeringen och det är (ännu inte) den röd-röd-gröna oppositionen, men väl de partipolitiskt oberoende socialförbanden, som anklagar FDP för inhumana politiska avsikter. Men det är inte troligt att CDU, med majoriteten av ministrarna och björndelen av ansvaret för följderna, kommer låta liberalerna stöpa om Hartz IV i det absurda tilltaget “Medborgarpeng” (Bürgergeld).

Det klunkandes redan under valkampen om att Frank Walter Steinmeier inte hade tillräcklig utstrålning (tänk Helmut Schmidt, eller, faktiskt, Gerhard Schröder själv, trots Agenda 2010) för att kunna föra en effektiv valkampanj mot det parti som man dessutom träget samarbetat med i flera års tid. Tänk på finanskrisens radarpar Stenbrück/Merkel, som ändå bara är en ytlig metafor för vad det innebär när man sammansvetsas i den realpolitiska vardagshetsen. Hursom – att det skulle gå så käpprätt utför, det hade man inte anat, men kanske kunnat ana, om man till exempel hade kastat en blick på det svenska exemplet. Rakt på rödbetan, och visst, de tyska sossarna är (den gamla) koalitionens förlorare, den sociala demokrati de ändock försvarat har inte synts, bara Angie har synts, i Pittsburgh inte minst, men det kan ändå inte täcka upp eller ursäkta ett väljarras på 11 %. SPD är inget Volkspartei längre. (En stilla undran såhär i periferin, vi utlänningar får ju inte rösta, är väl om de någonsin kommer att bli just detta igen?)

Och mitt i sviterna av denna svidande förlust, när fotfolket ute i landet med rätta morrar och undrar hur länge partihögern ska hålla fast vid sitt ingrodda, ja envetna, problem med vänstern, mitt i sviterna, när partitoppen möbleras om (Steinbrück går för övrigt, lite synd tycker jag personligen , som njutit av hans verbala hårdhandskar med inbilska tyska reportrar som tycker att det viktigare att försöka blamera enskilda politiker framför kameran än diskutera sakfrågor) och Hartz IV benämns som den börda det är för socialdemokratin som ideologi betraktat, mitt i all denna turbulens (fast Steinmeier håller fast vid den “socialdemokratiska reformpolitiken” såklart, mitt i all detta så kryper Thilo Sarrazin plötsligt fram ur gömmorna. I en hårresande intervju i anspråksfulla magasinet Le lettre international häver han ur sig den ena mer osannolika påståendet efter det andra. Kanske borde man ha väntat sig detta av en man som redan hasplat ur sig saker i stil med att socialbidragstagare går hemma hela dagarna, värmer upp rummen och gärna luftar med fönstret öppet, varför de utgör en ytterligare energibelastning för en redan hårt trängd socialstat. Man borde neka dem uppvärmningen och de borde ta på sig en tjocktröja i stället. Berlins f.d. finanssenator – med en egen levnadsstandard, ett jobb och rimligtvis ett socialt nätverk som omöjligen kan ha tillåtit honom att närmare ha stiftat bekantskap med de socialbidragstagare han attackerade. Nu är han igång igen, på rallartåg mot vad han uppfattar som statens oproduktiva element. Och nu väjer Sarrazin inte med liknelserna. Hör bara:

“Turkarna erövrar Tyskland på precis samma sätt, som kosovarerna erövrade Kosovo: genom högre nativitetstal. Jag skulle tycka att det var bra, om det hade handlat om osteuropeiska judar med en i genomsnitt 15 % högre IQ än den tyska befolkning självt.”

(“Die Türken erobern Deutschland genauso, wie die Kosovaren das Kosovo erobert haben: durch eine höhere Geburtenrate. Das würde mir gefallen, wenn es osteuropäische Juden wären mit einem um 15 Prozent höheren IQ als dem der deutschen Bevölkerung.”)

Förskräckta judiska företrädare har tagit skarpt avstånd från uttalandet – och noga påpekat det uppenbara: att en dylik “prosemitism” inte är bättre än antisemitism, i det att den tillskriver etniska grupper bestämda biologiska drag.

Och det är just vad Sarrazin tror. Intelligens och i förlängningen produktivitet (som betyder ungefär samhällsnytta hos den här förvridna mannen) kan kanske stimuleras under uppväxten, men är till “viss del ändå” genetiskt betingade. De ryska invandrarna har problem i första, kanske även i den andra generationen, men eftersom de har en “gammaltysk förståelse för arbete” så går det därefter galant. Inte som med turkarna, vars flickor gifts bort med anatolier och tvärtom. Och araberna är “ännu värre”.

Det värsta är inte att den här typen av utsagor görs. Det finns relativt stora delar av befolkningslagren som helt har glömt bort – alternativt aldrig visste – hur arbetskraftsinvandringen från just Turkiet gestaltades och vilka konsekvenser den tyska attityden fick. De tycker på en höft att det väl står till ungefär så: att turkarna är den omoderna lasten som det annars framgångsrika landet Tyskland måste dras med. Som en äcklig svulst, om man drar det här tankegångarna lite längre. Med andra ord: kontentan av det Sarrazin säger är inte ny. Men här handlar det om en socialdemokratisk f.d. finanssenator och bankföreträdare: en toppolitiker i arbetarpartiet, en man som borde veta bättre.

I TV:s debattrundor applåderades Sarrazins uttalande av företrädare från Unionen (CDU/CSU). De begick ett populistiskt ärketrick och framställde Sarrazin som en undertryckt sanningssägare. Skickligt undvek de att gå in och bemöta hans renodlat rasistiska detaljuttalanden – då hade det nämligen blivit stötande även för genomsnittstittaren – och koncentrerade sig på att instämma i en generaliserad hotbild. Denna tenor har gått igen, och växt i styrka, inte minst när det gäller de alltmer islamofoba och ahistoriska uttalanden som konservativa, ultranationalistiska och populistiska europeiska politiker gjort angående migration i allmänhet och immigration i synnerhet. “Vi säger äntligen som det är, vågar säga sanningen, och blir bestraffade. De tar i förlängningen vår yttrandefrihet ifrån oss.” I själva verket, vilket redan påpekats, finns det en förskräckande bred uppslutning kring vardagsrasismen – och pauschaliserade fantasier om vilka turkarna/muslimerna/de Andra är: ett problem för oss. Sarrazin säger intet nytt, men han begagnar en retorik som borde få övriga politiker att känna sig manade att dekonstruera just detta förållningssätt. Sarrazins ohämmade ordsvada klargör med all önskvärd tydlighet vad det bottnar i.

Någonstans framför TV:n avtog min känsla av att valresultatet kanske var till fördel trots allt; en tydlig höger-vänster uppdelning i politiken igen och mer definitionstryck på socialdemokratin i ett land med markanta sociala klyftor på alla håll (verkligen inte enbart i förhållande till människorna med anknytning till Turkiet). I stället blev jag rädd, på allvar, över det jag redan vet: att rasismen, antisemitismen och xenofobin grasserar.

Andra om:

, , , , , , , ,

Leave a comment

Filed under Migration, Tyskland

Home not Home i Berlin

homenothome

19 Uhr RESTORE HOPE – SEE ME!

Kurzfilme der Künstlerin Selda Asal

20 Uhr GEGEN DIE WAND

Inszenierung von Dritëro Kasapi nach dem Film von Fatih Akin
Schwedisch-Türkisch mit deutschen Untertiteln

21.45 Uhr GEZWUNGENE KULTURVERTRETER ODER FREIE KÜNSTLER?

Kunstschaffende Migrant/innen zwischen Kulturalisierung und Universalität. Gespräch mit Döndü Kılıç, Nurkan Erpulat und Dritëro Kasapi, moderiert von Unn Gustafsson.

22.45 Lounge mit DJ İpek İpekçioğlu

Intressant? Andra om: , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Migration

Om städer

…och vara privata mind maps över städer skriver Sieglinde Geisel i juninumret av Le Monde Diplomatique, en tidsskrift som inte nämns för första gangen pa den här bloggen. Geisel skriver intressant om städers oöverblickbara karaktär, flanören som litterärt gosedjur och hur den moderna rörligheten förändrat var verklighetsuppfattning – och kanske begränsat densamma. Hon skriver om bilen, tunnelbanan och cykeln, om hur Goethe minsann behövde tre veckor pa sig för att na Italien med en hästdragen postvagn. Det gar snabbare idag, absurt mycket snabbare. Vi har förlikats med ett faktum som star i strid med vart fysiska väsen och som bekymrade det förra sekelskiftets läkare och intellektuella djupt: nämligen att vi, för att komma riktigt snabbt fram, maste stänga in oss i en kabin och sitta still. Geisel menar att vi är sa djupt paverkade av maskinernas närvaro att de kan sägas utgöra en del av var identitet. Det är inte alls en ny tanke men hon tillämpar den snyggt pch passande pa den urbana rörligheten. Ända tycks det mig som om hon slintit till över tastaturen, rasat iväg i ett tankeexperiment om hur stadsbor i första hand är just maskinbundna.

“Till att börja med är vi bilförare, tunnelbanepassagerare eller cyklister. Först därefter män eller kvinnor, infödda eller utlänningar, rökare eller icke-rökare.”

Det där later kanske flott och stycket fogar sig onekligen väl in i texten, fungerar som en brygga till nästa spalt där Geisel redogör för Los Angeles automobiliserade väsen. Men det stämmer knappast. Även om vi utgar fran tesen att stadsbor är sa förbundna med och beroende av sina fordon att de inympat dessa i sin person (“bilisten” alternativt “cyklisten”), sa är en ung arabiskktalande, invandrad kvinna som kör sin Mercedes fran och till jobbet i Berlin inte, pa nagot plan alls, samma slags stadsbo som den äldre tysken som putsar sin BMW blank varje söndagseftermiddag klockan halvfem.

Vad jag menar är att det är ett luftnummer att pasta att betydelsen av kön, hudfärg, sprak och vanor skulle föregas av fordonets – helt enkelt eftersom just dessa är avgörande för hur – och vilken! – bil vi kör, cykel vi äger, tunnelbanelinje vi nyttjar.

Manga cyklister i Berlin är just cyklister därför att de inte har rad med bil. Alla har inte rad med samma bil, och alla som provat vet skillnaden mellan att sunka fram i ett bensinstinkande skrälle och väsa över asfalten i en galetmangahästkraftermotor pa blanka lädersitsar. Den här staden, som rakar utgöra ett av Geisels exempel, befolkas av turkiska, kurdiska, tamiliska och sa vidare hemmafruar som rör sig inom radie av Ett Kvarter hela sitt liv, med undantag för en interkontinental avstickare om aret. De här stadsborna kommer aldrig att ta ett körkort eller skaffa sig en schysst city bike, därför att deras finansiella situation och ringa tyskakunskaper förbjuder dem att ens tänka sa. Att beskriva dem som “i begynnelsen tunnelbanaresenärer” vore oförskämt.

Men det är inte bara det att vart “val” av fordon föregas av var sociala och finansiella status. Vara initiala erfarenheter med fordon präglas därtill av var könstillhörighet, vart sprak och var känsla av tillhörighet eller alienation. Det är inte kul att köra upp om man är femtiofyra ar gammal pch bryter pa persiska, när körläraren är en ungtupp som suckar ironiskt varje gang man saktar ner inför rött. Den frihetskänsla som min farmor upplevde bär hon rasade med sin arbetsbil, en Volvo, genom de norrländska skogarna har en fundamentalt annan kvalitet än hennes sons stressupplevelse när han jagar omkring i sin Volkswagenbuss nagra decennier senare. Och sa vidare.

Det gar att brodera ut detta resonemang till att gälla rent taktila upplevelser av fordon och rörlighet, känslor av rädsla och aggression i trafiken, eller förhoppningar om framtida rörlighet (drömmar om egen bil et cetera), och hur de kan länkas till de ovan nämnda faktorerna. Men även om jag later kritisk sa tyckte jag om Sieglinde Geisels artikel. Det är bara den dolda anspelningen pa Ett Ursprungligt alternativt Jungfrueligt Tillstand som stör. När man talar om mänskliga upplevelser av den yttre världen existerar detta vita ark inte. Märkligt nog brukas det ofta som försök att förstärka det man själv vill säga – i Geisels fall att fordonen har makten över var perceptionsförmaga.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

Om en resande en julimorgon

…företar följande resa genom staden för att ta sig till det avtalade mötet i en avlägsen stadsdel, så kommer hon i själva verket att färdas genom många olika städer, i vilka människors uppsyn och hållning skiljer sig åt, liksom gatorna och husen, tempot, ljuden och lukterna.

Jag småsprang mot Köpenicker strasse, slirade över kullerstenarnas ojämnheter och undvek hundarnas avskrädeshögar. Här förlöpte Europas mest kända mur, som egentligen var två parallella. Utrymmet däremellan kallade man för Todesstreife: dödsremsan. Där går idag buss 147. Till höger om mig vilar DDR-tidens stapelhus, ommålade under början av nittotalet i kommunalgult, vinrött och blått. En övergiven skola, förra sommaren hoppade jag och T ständigt över avspärrningarna med min basketboll inklämd under tröjan. Det verkade eka i hela kvarteret när vi dribblade över asfaltsplanen och ibland fick vi sällskap av polska byggarbetare och turkarnas ungar. I korsningen Adalbertstrasse / Köpenicker har de förvandlat en av de gula kolosserna till Youth Hostel. Japanska, brittiska och italienska ungdomar hänger i klungor utanför ingången på kvällarna, osäkra på vilken riktning som för till händelsernas centrum: öst eller väst.

Österut: Köpi 137, ett av de sista ockuperade husen, om de inte redan tvingats skaffa ett legalt kontrakt. Ett massivt kråkslott, ett hullerombuller av gamla däck, schäferhundar och oljefat täcker gårdsplanen och en säregen lukt ligger i luften. Märkligt nog har jag aldrig sett någon vare sig gå in eller ut ur byggnaden. Därinne lever ett politiskt samvete vidare som den omkringliggande världen helt tycks ha förlorat intresset för.

Jag missar bussen och småspringer västerut längsmed den gamla dödsremsan, mot Märkisches Museum. Passerar Sage club som lockar partyvargar utan fingertoppskänsla för vare sig musik eller droger, vattenverket som övertogs av svenska Vattenfall för inte så länge sedan, samt en och annan människa till fots men mest biltrafik. Gatan är bred, öppnar sig ständigt mot floden och släpper över morgonresenärernas fordon till Mitte. Jag tar korta snabba steg och vinkar i förbigående till statyn av Heinrich Heine som gömmer sig bakom tunnelbanenedgången till höger, tvekar en sekund bland de äldre husen vars resliga gestalter skonats i kriget, men hittar snabbt fattningen. Min väska smattrar mot ryggen när jag tar kliven ner i underjorden.

U2 mot Ruhleben, en av dessa ådror som skär genom Berlins buk, förbinder en navel med en annan. Jag hinner precis klämma mig in i en av de gula vagnarna och sjunker flämtande ner på de karakteristiska gråblåröda sätena. De är smala, precis som vagnarna, och alla vill helst sitta på kanten för att slippa omges av kroppar på båda sidorna om den egna. När en kantplats blir ledig gör i regel ett par, tre resenärer ansats att resa sig upp, tills det står klart vem som som är snabbast och de övriga sjunker tillbaka på sätet. Jag stoppar hörlurarna i öronen och försöker slappna av tillräckligt för att låta mig vaggas av lokets skakiga färd genom mörkret.

Mittemot mig sitter en flicka som förmodligen är äldre än de åtta år jag uppskattar henne till. Jag har ingen som helst kläm på barns ålder. Hon reser själv, har ingen väska men en vit plastpåse bredvid sig och en stor, rosa armbandsklocka i blomform som hon då och då slänger ett öga på. Det är något med hennes sätt att lite nonchalant läsa av tiden och däremellan lägga fingrarna i kors som får mig att tro att hon inte är ensam i tunnelbanan för första gången. Hennes mörbruna hår verkar trots att det är borstat och uppsatt i en trött hästsvans locka sig under ytan. Vi åker länge tillsammans. Hennes randiga kofta och den trista smörgåsen hon packar upp ur plastpåsen tjänar som stoff för mina lystna färdfantasier. Vem som än brer en sådan smörgås åt sitt barn saknar hjärta. Vart är marmeladen, den frasiga frallan, någon endaste festlig detalj som kan förgylla den ensamma resan? Hon kan vara på väg hem till sin ensamstående far som bara får träffa sitt barn en gång i månaden. Eller så är hon på väg till någon slags undervisning, flickan med det prudentliga utseendet är i själva verket ett litet geni som någon galen professor helt oförhappandes har upptäckt och nu lär upp. Om tjugo år kanske hon sitter som chef för Världsbanken och jag kommer att se henne i tv-rutan och känna igen sättet hon fäller samman händerna på. Till slut kliver hon av, vid Wittenbergplatz, slänger sig med en världsvan hållning ut genom vagnsdörrarna och i samma ögonblick slår det mig att hon förmodligen fördrivit restiden på samma sätt som jag själv: med påhittade historier om den unga kvinnan med hörlurar som satt mittemot henne. Jag ler och tåget tar fart på nytt.

I Wilmersdorf där jag kliver av är perrongerna nästan alltid tomma, och de få människor man möter rör sig långsamt. Här talas det med tydlig Berlinsk accent och förmodligen härbärgeras stadsdelen av en hel del excentriska original, det påstår åtminstone min vän som är bosatt här, men på ytan ser det mest städat ut. Städat och tomt. Förra gången jag var här gick jag in en av de tre blomaffärer som samsas på en och samma korsning för att fråga efter närmaste bankomat. Den fetlagda kvinnan därinne spärrade upp ögonen på vid gavel av förvåning och lät mig förstå att det inte hände var dag att en främling kom förbi och frågade efter vägen. Mitt möte varar i 15 minuter och när jag rundar om hörnet på väg tillbaka mot tunnelbanan suckar jag inombords. Jag kommer att ha varit på väg i flera timmar innan jag når min arbetsplats. Men det är ingen idé att gnissla tänder, sådan är staden. I stället sveper jag med ögonen över kartan med tunnelbanans linjer och bestämmer mig för att kliva av vid Bismarckstrasse.

Där byter jag till en annan underjordisk blodåder; U7 mot Rudow. Jag ska av i Neukölln, tänker jag, och på gamla hemtama genvägar ta mig upp till kanalen och ateljén. Det luktar kiss och rengöringsmedel i vagnen. Mittemot mig sitter denna gång en äldre man. Han skakar omärkligt i kroppen men jag är hyperkänslig för andra människors fysiska stämning och tippar på icke helt utbruten Parkinson. Det här är egentligen en städad linje, som i bestämt tempo forslar tysk medelklass fram och tillbaka till arbetet. Jag känner igen mina medresenärers karaktärer, den otålige unge mannen i heltäckande solglasögon vars kroppspråk präglas av återhållen aggression, den Parkinsonsjuke framför mig, vars ensamhet tycks lika impregnerad som kisslukten i vagnen. Skillnaden mot mina hemtrakter i staden är denna: denna ungtupp bär riktiga märkesjeans och glasögon, han har råd att behandla sin problemhy hos riktiga dermatologer. Sprättarna i mina kvarter har riktig acne men fejkade importglajjor och deras jeans kostar sällan mer än 40 euro. De ensamma finns i alla städer, sitter i alla tunnelbanor. Men även om någon har missat att denne mans byxben är solkiga av malhål och decenniegamla fläckar, så har någon annan tvättat hans hår och klippt hans naglar. De ensamma i min stadsdel driver omkring som förlorade skepp på gatorna, inte sällan barfota och aldrig nyktra.

När vi närmar oss Neukölln byts scenariot framför mig ut. En vacker kvinna med indiskt utseende står och ler för sig själv precis innaför vagnens dörrar. En arabisk man med ett bärnstensfärgat radband har tagit plats bredvid mig, av skorna och skjortan att döma en av Neuköllns otaliga småförsäljare. Mittemot oss har den Parkinsonsjuke lämnat plats för en ung kvinna, jag skulle gissa att hon har rötter i Pakistan. En ensam tysk sitter med sin väderblekta inköpsvagn framför sig. Den verkar matcha hans keps på vilken den tyska flaggans färgprakt för länge sedan gett vika. Han läser i tidningen om ”Slaktaren med guruskägget”, de har hittat en av våra moderna krigs massmördare. Jag låter blicken vandra runt i den kvintett vi utgör, jag och mina medresenärer, och precis när det slår mig att vi fem förmodligen är som resten av mänskligheten, det vill säga i stånd att göra precis vad som helst mot varandra under andra omständigheter, är det dags för mig att kliva av.

I mina gamla kvarter har det vuxit upp små hippa barer lite varstans. Som pärlor på den arabiske mannens radband blinkar de mitt i virrvarret av kullerstensgator. Lukten av vattenpipor är borta, men ungarna är sig lika när de böljar i högljudda klungor över fotbollsplatsen. Hit flyttar de nu, de unga och hippa, och gatorna ändrar sin lukt och färg och så småningom form och det är både oroande och som det sig bör. Men med all förändring i åtanke känns det som en lättnad när min tre år gamla morgonflirt rodnar såfort jag kliver över tröskeln till fiket där man hämtar sitt kaffe när man bor söder om kanalen, i Neukölln.

Intressant? Läs mer på svenska om: , , ,

Leave a comment

Filed under Historia, Personer

På badhuset

Det dröjde innan jag uppsökte ett badhus i Berlin. Detta trots att jag älskar vatten och anblicken av Spree verkligen inte kan sägas ersätta närvaron av vare sig Mälaren eller Östersjön. Kanske så tyckte jag att det verkade omständigt att upplysa mig själv om hur det går till, här (precis likadant som i Sverige, givetvis, man betalar, får en liten lapp eller ett plastarmband). Till skillnad från biobesök i främmande länder, där man efter den initiala språkförbistringen kan slinka in i salongens mörker och slipper mänsklig kontakt, konfronteras badhusbesökaren med en veritabel massa av mänskliga kroppar. Kanske var det detta med att klä av sig och sedan navigera mellan nakna bringor och bleka lår som höll mig tillbaka. Det kan kännas mer angeläget att behålla kläderna på när man är främling.

Det där är länge sedan nu. Jag går och badar, oregelbundet visserligen, men med samma välbehag som när jag stormade bassängen på Liljeholmsbadet i femårsåldern – utan att kunna simma. Det var ett besök på Stadtbad Neukölln som botade mig. Stadtbad Neukölln öppnades med påmpa och ståt den 10 maj 1914. Byggherren Kiehl och arkitekten Best hade antikens termalbad i åtanke när de planerade detta överdådiga och numera folktomma badhus i neoklassisk stil. Bredvid själva badet var det öffentliga biblioteket inhyst och de både bands samman genom ett atrium. Kiehl, iscensatte sin egen förståelse av Mens sana in corpore sano. Kroppslig disciplin, hygien och psykets uppbyggnad – detta hörde samman. Den nya människan och så vidare. Tragiskt nog tog detta idéarv en extrem och rasifierad kurva bara några årtionden senare. Men nu handlade det om badhuset, som drivs kommunalt, och det betyder att priserna är helt normala och i ankomsthallens marmorprakt står glasmontrar med fula badmössor utställda och därinne simmar små tanter och farbröder fram och tillbaka under de välvda taken, stuckaturerna och mosaiken. Det är ett palats i skimrande grönblått och det är, i ordets rätta bemärkelse, ett urbant vattenhål.

När jag inte orkar ta mig till Ganghoferstraße i Neukölln, går jag till Spreewaldplatz. Härom kvällen stod jag utanför de provisoriska omklädesrummen. En laminerad träskiva med ben skiljer raderna av skåp från hallen, där hårtorkar och handfat markerar vägen ut. Det var strax innan stängning och jag stod och rotade efter borsten i ryggsäcken när en dam dök upp. Min första tanke var att hon hörde till personalen och kom för att schasa ut mig, men hon passerade mig utan ett ord och klev försiktigt in bland skåpen. Egentligen såg hon inte alls ut som någon ur badpersonalen, utan mer som en äldre kvinna från Wilmersdorf. Hon hade en välfriserad page, konservativa guldbågade glasögan och höll ett stadigt grepp om sin KaDeWe-bärkasse. Jag hörde hur skåpdörrarna öppnades och stängdes en efter. Någonting i bilden av kvinnan stämde inte, men jag kunde inte komma på vad. Hon smög försiktigt ut och jag hade nog missat henne om jag inte stått med huvudet böjt i rätt riktning. Hon såg sig oroligt om innan hon, obevakad förutom av mig, smet in bland herrarnas skåp. De smällde lika rytmiskt som damernas och plötsligt insåg jag att hon letade efter kvarglömda mynt. 1 euro måste man lägga i för att kuna vrida om nyckeln och de får man sympatiskt nog tillbaka när man öppnar skåpet igen, ifall man inte glömmer att ta pengarna med sig vill säga. Jag log för mig själv, osäker på om den välklädda damen som smitit in i badhuset för att leta mynt innan stängningsdags gjorde mig uppmuntrad eller sorsgen till mods. Både och förmodligen, som så mycket i den här staden.

Intressant? Läs svenska bloggares åsikter om , , ,

Leave a comment

Filed under Historia, Personer

De har hittat en bomb igen

…denna gång mellan trottaren och husdörren på Mecklenburgerstrasse 92 i Wilmersdorf. En och halv meter ner i jorden låg den, en av de tusentals bomber som de allierade lät regna över staden i slutet av andra värlsdkriget. 500 kilo potentiell massförstörelse.

Ni har sett arkivbilderna, det gråsvarta flimmret, flygplanen som ljudlöst skakar fram över himlen, de där spolformade kolosserna som faller mot jorden, röken som stiger i pelare mot himlen. En sådan bomb var det, en skolboksbomb, ett vapen såsom valfri åttåring med vapen på hjärnan skulle teckna den.

Det var byggarbetare som hittade den. Larmet gick, som så många gånger förut. Omkringliggande hus evakuerades och lokaltrafiken lades still. I arla morgonstund lyckades man frakta den sextio år gamla bomben, som en brittisk flygare låtit falla mot den wilmersdorfska marken, till en närliggande park där man detonerade den utan fara för allmänheten.

Sedan 1947 har Berlins stadsförvaltning noterat 7325 blindgångare. 7325 gånger har polis och teknisk expertis ryckt ut för att ta hand om resterna av historien.

Intressant? Andra svenska bloggar om: , , ,

Leave a comment

Filed under Historia