Monthly Archives: November 2006

Frau P tar pulsen

Jag har aldrig kunnat med det metaforiska uttrycket „att ta pulsen pa“. Det ringer oroväckande klämkäckt, som en parodi pa nagon farsgestalts försök att hänga med i svängarna, trots att tiden uppenbarligen runnit ifran inte bara honom, utan en hel generation pappor. Men liksom alla företeelser vars klang, doft (Wunderbaums), smak (Nutella) eller blotta varande väcker ett lätt obehag: da och da passar de perfekt.

Egentligen räcker det nämligen att säga: Tyskarna förmar inte ta pulsen pa sin egen samtid. Det är inte bara tydligt i taffliga tv-filmer, utan märks i talkshows, politiska uttalanden fran höger till vänster, i mobilsamtalen folk för med vänner och ovänner när de pendlar till och fran jobbet. Detta Nu, detta kol- och stalunionens förlorade avkomma, med ett granande men ack sa närvarande streck tvärsöver landskartan, med Gastarbeiter vars hemresor uteblev och som följdaktligen stannade, fick barn, som fick barn. Som en fascinerande paradox kan tilläggas att tyskarna bevisligen är kapabla att da och ta pulsen pa sin datid (jag tänker till exempel pa det finkänsliga porträttet av mamman i filmen Goodbye Lenin).

Alltfler unga tyskar tröttnar pa att fa Historien (och Hitler) uppkörda i nyllet, beröringspunkterna har blivit abstrakta. När man inte förmar försonas med sitt da, hur ska man kunna skämta om sitt nu? Tyskland skrattar inte gärna at sig självt. Tyskland är inte roligt. Det betyder naturligtvis inte att man inte har humor. Självironi, däremot, är en bristvara.

I ett försök att tradera en av Amerikas mest älskade tröstefiltar – feel good filmen – sände RTV igar Mitt galna turkiska bröllop. Filmen är nominerad till arets tittarpris; folk tycks alltsa känna sig tilltalade. Mitt galna turkiska bröllop är den tyska varianten av My big fat Greek Wedding och försöker alltsa driva bade historien och komiken framat genom att porträttera Kulturernas Olikhet. Anslaget är abrubt, kameran flyger över välbekanta gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg, en surmulen voice-over förklarar att han och polaren Götz är de sista tyskarna pa gatan, att de “haller stand”. Sedan följer i rask takt den första vandalismen, deras skyltfönster sparkas till smasmulor av en turkisk unge, därpa slagsmal, och mitt i detta otyska kaos dyker Ailin upp, dottern till handelsmannen Söyleman (att denna berättelsens Julia inte kan tala turkiska marks ett par scener senare). Götz vill ha Ailin, Ailin vill ha Götz, men den Turkiska Familjen star i vägen, och Kusiner, Onklar och Ära. Götz later sig till och med omskäras för detta Turkiskas (eftersom skillnaden mellan den sekulariserade staten Turkiet och Islam inte tematiseras) skull. Och sa vidare. Denna bristfälliga fingertoppskänsla, grovheten i berättandet (som bara resulterar i en tveksam gegga med rasistiska inslag), denna oförmaga till självironi. Det gör varken fran eller till med en sympatisk Gökçen eller Mustafa i en biroll eller tva, när allt annat är vi och dem. Och egentligen är vi ju införstadda med att europiskt liberala värderingar är de enda rätta, eller atminstone garanten för lycka i dess sanna form. Blink blink, liksom.

Frau P dök upp i var lägenhet i morse efter en rask och regning cykeltur fran Wilmersdorf i forna Västberlin, hon joggade avslappnat uppför de fem trapporna och svepte utan minsta spar av uttröttning in i var hall, ivrigt samtalandes. Frau P är 72 ar gammal och en nära vän till var hyresvärd. Infödd Berlinbo. Efter att ha lovordat det faktum att vi är tva unga kvinnor som flyttat in i lägenheten, levererat en snabb och precis analys av öst-västförhallandet efter murens fall och i samma andetag förkunnat att hennes systersons man är en förtjusande människa verkade hon redo att ga. Men sa, kanske föranlett av vara utländska efternamn som vi prydligt präntat pa dörrklockan, ville hon bara säga ett par ord till, om Helmut Kohl („en katastrof“) och hur „folk nuförtiden latsas som om Tyskland inte vore ett Invandrarland. Vilket är absurt, naturligtvis är det absurt, Tyskland är sedan artionden ett Invandrarland, den här nya skenheliga förvirringen är patetisk“. Sa Frau P och lämnade oss kort därefter i ett liksom varmt vakuum. Jag sag hennes smala handskbeklädda fingrar framför mig, hur de grep om cykelns handtag och samtidigt, hur lätt men bestämt de vilade mot Tysklands pulsader.

Andra bloggar om:

Advertisements

Leave a comment

Filed under Migration, Personer, Tyskland

Träningskläder

Kvinnan gick med langsamma, väl avmätta steg förbi skyltfönstret. Stannade och vände sig om, betraktade ingaende dekorationen, den röda jackan i hörnet fick henne att luta sig närmare glaset. Jag stod snett bakom henne och visste att hon log för sig själv. Tillslut sparkade jag diskret iväg min cigarett och tog de tva stegen in i butiken samtidigt som henne; vi möttes bokstavligen talat i dörren. Jag log brett och och ursäktande, hon plirade som en ekorre och jag undrade förstulet om hon tänkte börja prata turkiska med mig (mitt ragblonda har till trots händer det relativt ofta).

Hon kom fran Bulgarien visade det sig och pratade en melodisk och lite kantig tyska. Efter tio minuter fragade hon efter mitt ursprung. Jag tvekade i samma sekunddelar som alltid och bestämde mig sedan för landsvarianten; „Sverige, jag kommer fran Sverige“. Det later sa konstigt att säga svensk, jag är svensk, som ett ansprak pa nagot som aldrig tillhört mig. Kvinnan fran Bulgarien skrattade ljust, „ser du sa lustigt“, sa hon, „här star tva utlänningar och pratar tyska med varandra“. Jag skrattade ocksa, hjärtligt, och njöt av det samförstand som hon med lätt hand och liksom i förbigaende upprättat mellan oss.

Kvinnan fran Bulgarien hade spelat handboll i DDR. Utan att fraga närmare visste jag att hon varit proffs. Hennes sätt att inte fördjupa sig i ämnet var resolut men inte barskt. Det var inte självutplaning som lag bakom hennes diskretion. Hon hade helt enkelt satt punkt för historien: sin egen och den större, den som symboliskt avslutades pa hösten 1989. I den senaste undersökningen ansag mer än trettio procent av de tillfragade datida östtyskarna att livet var bättre medan den historien fortfarande pagick. Valfrihet: mellan arbetslöshet och platsbrist, mellan Aldi (fem skivor goudaost 1,49 €) och Pennymarkt (fem skivor goudaost 1,49 €), mellan en ny slags socialdemokrati (utan jobb) och en ny sort nazism (utan Hitler) – naturligtvis känner man sig dragen vid näsan. Ytterst fa är försoning förunnat.

Kvinnan fran Bulgarien, det ljusa leendet, är ett undantag. Det hon saknar mest fran DDR-tiden är träningskläderna: jacka och byxor, enfärgade plagg utan tryck. Hon letar förgäves, även i var butik. „Sa synd, jag hade gärna köpt en sadan jacka hos dig“ säger hon.

Hollywood erbjuder amerikanerna en slags bearbetning av nationella trauman som 11e september genom att massproducera actionspäckade världen-gar-under-om-4-timmar filmer. Tyskarna bänkar sig sedan artionden framför Tatort och tar itu med Mannen och Kvinnan, att Vara-eller-Inte: tysk, invandrad maffia (när de inte avnjuter en dubbad Peter Haber som kommisarie Beck, vill säga). Den här söndagen spelar protagonisten ett av DDR-regimens mer bisarra offer: till missbildning dopade sportstjärnor. Hämnden bestar i att först som krypskjytt försöka mörda den datida tränaren. Det misslyckas. Kvinnan vars liv och kropp förstörts kastar sig slutligen – tillsammans med tränaren som tarögd kallar 35-aringen för „lilla Irene“ – genom fönstret och dör.

Jag ligger kvar i soffan efter programmets slut, det har hunnit bli varmt under filten. Den östeuropeiska rafukten och paföljande kylan försvann definitivt inte i och med murens fall. Jag tänker pa mannen vars arbete jag översatte at en grupp 18-ariga amerikaner; han leder en paraplyliknande stödorganisation för Stasis offer. De skruvade oroligt pa sig och förstod kanske hälften, resten förblev abstrakt, en ensam man i halig kofta med brinnande ögon och ont om tid – och pengar. Försoning kostar pa.

Samma natt drömmer jag att kvinnan fran Bulgarien besöker mig pa jobbet. Hon vill visa mig att hon äntligen hittat en träningsjacka med tillhörande byxor: enfärgade och utan emblem.

Tatort („Brottsplats“) är en av Tysklands mest folkkära och prisbelönta TV-serier; handlingen förläggs alltid till olika städer runtom i landet och vinjetten är densamma som pa tidigt sjuttiotal.

Leave a comment

Filed under Historia, Tyskland