Monthly Archives: May 2007

Årets match är avblåst

Den 28e april 2006 spelade Irans kvinnliga fotbollslandslag en officiell match med publik för första gangen sedan revolutionen 1979, i Araratstadion i Teheran. Motstandare och initiativtagare var klubben Al Dersimspor fran Berlin. Premisserna var tydliga: alla spelare bar slöja. Matchen slutade 2:2 framför ögonen pa 600 askadare, samtliga kvinnor. I pausen orsakade dessa oro pa läktaren och de kvinnliga funktionärerna grep resolut in. Fansen hade dansat till pop och technomusik, tydligen. De Ayatollahs som hade motsatt sig kvinnornas tillträde till planen sag förmodligen sina farhagor besannade.

I morgon skulle aterspelet ha ägt rum, i Katzbachstadion, ett par stenkast fran där jag nu sitter. Det fanns initiala problem, som publikkontrollen. Irans fotbollsförbund krävde att män inte skulle släppas in. Al Dersimspor förhandlade och jämkade, det vore inte bra för klubbens anseende, det tyska samhället pabjuder och sa vidare. Sedan en manad hänger affischen för arets match i butiken, det iranska landslaget frusna i ögonblicket da de äntrade planen i Teheran, röda lagdräkter, vita slöjor sluter tätt över harsvallen. Eller tja, spelarna kanske är kortklippta. Man vet inte.

Mina biljetter ligger i planboken. Jag har inte fömatt mig att kräva pengarna tillbaka ännu. Hoppet dör sist gör floskeln gällande, och sa länge förklaringarna uteblir kan man önskedrömma. Det kom ett mail, en journalistvän till T skrev att matchen blivit avblast. Man googlar sig dum, men mer information än att det iranska fotbollsförbundet har lidit „tekniska problem“ dyker inte upp.

Jag tänker pa flickan och hennes pappa som travat förbi butiken tre dagar i rad. Varje gang har hon stannat upp, dragit honom i t-shirten och han har snällt fogat sig och lyssnat pa hennes förtjusning, utstammad pa turkisk tyska, över matchen som skulle ha ägt rum, en, tva, tre ganger. Vet de besked, manntro?

Andra bloggar om:

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kultur

Sanddyner och särintressen

„En homosexuell demonstration“ i Moskva ledde till brutala gripanden, förtäljer de tyska nyhetssändningarna. Att Rysslands politmaffia inte hycklar med sin inställning till minoriteter är chockerande, överraskar en knappast. Att en demonstration för mänskliga rättigheter pastas besitta en egen sexuell identitet är däremot en absurd paminnelse om vems villkor som rader i Europa. När Rysslands HBT-rörelse demonstrerar för press- och mötesfrihet och rätten till ett liv utan förföljelse är det uppenbarligen inte nagot som EU-staterna känner sig nödgade att sluta upp bakom. Det är ju De Andra som pläderar för sina Särintressen. Jag sväljer förnedringens saliv djupt tre ganger och slar av tvn.

I Sveriges förlovade medielandskap med Böglobbys och spjutLantzar som intervjuar mondänt lesbiska personer – och jag har verkligen intet att invända – kan ens blick för samtiden lätt grumlas. Det är den där speak overn igen, som placerar de rörliga bilder av fascisters knytnävsslag mot demonstranterna pa angenämt avstand fran tv-tittarna, det där avgörande avstandet till Moskva, Warsawa och världen i övrigt. Man tar det ogärna till sig, att man sitter pa en sanddyn som i raskt tempo vittrar bort. Tills nagon yxhugger sig igenom idyllen.

Habermas naiva tilltro till kaffestugor hit eller dit, hans beskrivning av Europas politiska klimat gör gällande att det gar i vagor. Sidvärtes vagor, som en utdragen marsch: höger vänster höger. Detta skvalpande, det erroderar sanddynen likt ebb- och flod. Habermas har dessutom en pafallande romantisk uppfattning om att Europa andas. Hon öppnar och stänger sig, som klaffarna i hjärtsystemet pa däggdjuren. Jag ser Astrid Lindgrens Katla framför mig. Och det är pa oss Andra hon kommer att ga lös, det är pa oss Tengil pekar först. Business as usual.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Karnevalstider

Det är Karneval i Berlin och lukten av lime och rörsocker från tusende caipirinas och grillfat med allt från currywurst till afrikanska bananer ligger tät i luften. Det är inte riktigt lika illa som låt oss säga Vattenfestivalen, PR-jippot som fick Stockholmarna att fly staden en masse i slutet av nittiotalet. Men riktigt lyckat är det snarare på pappret än i verkligheten. Som för att understryka det alla redan vet, att Berlin inte kan mäta sig med Sao Paolo eller Salvador de Bahia, har det de senaste åren spöregnat konsekvent det aktuella veckoslutet. Så även denna gång, stadsförvaltningen utlyste undantagstillstånd när det stod klart att fler skador var att vänta än insatspersonal och ambulanser stod beredda. Det var framemot halvåtta igår och himlen buktade sig gulgrå i jämna kramper. Sex timmar tidigare cyklade jag genom festivalområdet, korsade härs och tvärs mellan halvfärdiga stånd, ölbacksberg och kabelsnurror. Ett par afrikanska kvinnor, sturska sydtyska tältherrar och än fler turkar som för mångkulturalismens och den potentiella profitens skull sadlat om och månglar det tyskarna förstår under ”Brasil”. Karneval der Kulturen.

I Berlin är var sjunde invånare av icke-tysk härkomst, troligtvis var tredje i mina kvarter. Staden rymmer 183 olika nationaliteter, mer än hälften av världens samtliga kända länder finns alltså representerade i denna Östeuropas utpost mot Västerlandet. Ett icke oanseeligt tal. Det är mångkulturalism utav historisk hävd; ty redan det forna DDR lockade permanenta gäster från fjärran länder. Clemens Taero är en av dem. Han var tretton år när han äntrade östtysk mark för första gången, en direktimporterad ung man från Mosambique. Taero var en av eleverna i ”Schule der Freundschaft”, ett politiskt växthusprojekt initierat av Erich Honecker och Mosambiques dåvarande regeringschef Samora Machel. Tillsammans med niohundra andra tonåringar deltog Clemens Taero i det socialistiska utbytesprogrammet. Därefter förväntades de återvända till sitt hemland för att bygga upp det i god socialistisk anda: ”Allt som det socialistiska samhället i DDR besitter i form av erfarenhet, skall i huvudena på dessa elever föras med till Mosambique”.

Vardagen i denna ”Vänskapens skola” liknade ett klosters med militaristisk disciplin, berättar Clemens Taero för en av Berlins största morgontidningar. Det är 25 år sedan det begav sig och han är tillbaka i Östtyskland. Efter några tumultartade år i det socialistiska klostret, i en tysk värdfamilj med uppgiften att visa DDR från sin klanderfria sida och därför minimerade hans kontakt med resten av samhället, återvände Taero till Mosambique. Det var sent åttiotal och DDR hade just fattat beslutet att driva projektet vidare, trots att spänningarna mellan de afrikanska eleverna och tyska ungdomarna i staden eskalerat och en elev måst sätta livet till. Hemlighetsmakeriet kring ”Vänskapen skola” bidrog säkerligen till ryktesspridningen, liksom den politiska frustrationen: det hette att afrikanerna betalades i dollar av staten och hade fripass till Väst. Förövarna greps snabbt och ställdes offenligt till svars, men incidenten ansågs inte utmana projektet: man planerade fram till och med år 2001.

Det blev inget av det hela, som sig förstår. Och varken Taero eller någon av de andra ungdomarna premierades vid hemkomsten: Samora Machel hade blivit avsatt och eleverna tvångsplacerades i armén om inte deras familjer steg emellan och skyddade de skolade socialisterna i återvändo. Såfort Clemens Taero fick chansen, återvände han till DDR. De absurda inslagen till trots: i vänskapens skola hade han fått varm mat varje dag och en yrkesutbildning som han där har användning för. Strax därefter bryter DDR samman. För Clemens måste det ha varit en dejà vu.

Allt det där flyger genom huvudet på mig i den försommarklibbiga natten. Från huset mittemot, en skolådeliknande relik från DDR, skriker de amerikanska studenterna upphetsat till varandra. T, som med rätta hatar amerikanarnas ignorans och redan har ringt polisen, berättade härom veckan hur hon satt i vardagsrummet och arbetade och plötsligt hörde kurdisk kampsång. ”Jag trodde att jag drömde, men så tittade jag ut genom fönstret, och de satt verkligen där, de måste ha varit ex-guerillas, där i skolådan, brevid amerikanarnas balkonger…alltså det där huset, det är helt absurt”.

Absurt. Idag ska jag nog besöka Karneval ändå, kanske köpa mig en arabisk mokka av den turkiske försäljaren och titta på de afrikanska kvinnornas flit och tyskarnas längtan till Sao Paolo.

Andra bloggar om:

1 Comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

Om cyklar

Här är det med cyklar som med lägenheter. De nyanlända drar imponerat efter andan inför det „kreativa kaos“ som tycks rada pa marknaden innan de tjackar loss en rykande nystulen hoj till saftigt överpris – som i deras Berlin-blida ögon emellertid verkar fantastiskt billigt. Efter ett par turer är cykeln i behov av nya däck, sedan nya innerslangar, sedan ny styrstang och tillslut lämnar man den staende pa nagon bakgard. Att det var ett misslyckat köp inser man efter tidigast 12 manader. Da är skrället för länge sedan fullkomligen sönderrostat där pa bakgarden i Neukölln. Eller sa har nagra flinka ungdomar släpat det tillbaka till den fiffiga försäljaren och cykeln pranglas nymalad pa näste glade köpare. Vid ungefär samma tidpunkt har man även börjat tröttna pa centimetersprickorna i sitt golv som inte bara samlat damm sedan före Murens fall utan dessutom verkar släppa igenom pikant matos fran de ärketyska grannarnas Bratwurst-middagar i vaningen under. Man har hunnit betala sina första efterskottsräkningar pa ström och gas (och blivit kommunist pa köpet), haft sina första bisarra möten med husets förvaltare eftersom grannen ovanför har latit sitt badkar svämma över en gang för mycket. Om man, p.g.a. taskiga finanser eller kanske för att det verkar sa Berlinskt, bor i ett s.k. WG (kollektiv) har man upptäckt helt nya dimensioner av mänsklig samvaro. Och stiftat bekantskap med sitt anala svenska behov av privatsfärer. Smekmanaden är, med andra ord, över. Man börjar prisa den Svenska Bostadsstandarden, tätade dubbelfönster och fasta telefontider. Man gillar hjälm, Svalanmärkt, och Konsums utbud hägrar himmelskt i jämförelse med det helvetets förmak som Lidl & Co. utgör. De anställda far säkert inte ens ga pa toaletten; tänker man högt.

Jag har klättrat pinn: bor numera i en välisolerad lägenhet (en god vän skrattade ratt i minst 10 minuter efter att jag rakat slinta med tungan och i tysk direktöversättning kallat de 63 kvadratmeterna för vaning) med fri sikt över TV-tornet i öst och en tillbommad kyrka i väst. Berlin pa distans. Jag haller pa att köpa en cykel för över tusen spänn, som inshallah haller längre än tva veckor. Jag undviker matinköp i helvetets förmak. Jag noterar med road förskräckelse hur jag börjat vurma för svensk folkmusik bortom smakfull jazz och regelbundet besöka Sveriges Radios hemsida.

Och icke desto mindre: sa fort planet landat pa svensk mark har jag känslan av att lukta lite illa. Inte mycket, men i vart fall inte som min i mjukmedel inlullade medpassagerare med DN Pa Stan uppslagen i knäet. Jag later tungan löpa över tänderna och tänker pa hur en tysk journalist beskrev Ray Liotta som numera vitplufsig och slurpandes kaffe latte i sugrör för att inte fläcka sina gaddar gula. Jag duschar det första jag gör och bristen pa kalk i det svenska kranvattnet far min extremkänsliga hy att dra ihop sig sa pass att jag plötsligt ser 3 ar yngre ut. Sa jag slajdar omkring där i uppväxtens pundarparker och kommunala daghems-gator och förskräcks fastän jag borde veta bättre. I vartenda jävla hörn gäller det att dricka Espresso Macchiato eller köpa rätt sorts hoodie eller öppna canvasskor. Och det är da det börjar, hutandet med näven innanför blusen min, det är da jag blir besserwissern fran Berlin som fördömer kommersialismens konsekvenser för stadsmiljön och vad gör det med människorna – hur manga cyklar hade jag inte kunnat köpa för era manatliga klädkonton o.s.v. – och sa gar dagarna och jag far tillslut aka hem, förstoppad av det svenska kranvattnet och med ett hal i min knivstunna planbok.

Väl framme packar jag upp min uppväxts sjökort och drar med pekfingret mellan Kudoxa och Lygna och det liksom skälver i bröstet och jag längtar bort, hem, och det faller pa T, som vanligt, att dra mig tillbaka till här och nu: en lägenhet med ljusgra heltäckningsmattor och hisnande utsikt.


Fernweh
tyska, ungefärlig översättning “bortlängtan”

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur