Monthly Archives: June 2007

Europas nya arbetarbin

Utan att instämma i varje analys är jag ända entusiatisk över Le Monde Diplomatiques tyska utgava. Huvudredaktionens sits i Frankrike begränsar inte den internationella utblicken, därtill har varje sprakregion sin egen redaktion och i varje nummer ett par tre bidrag fran lokala journalister. I majnumret handlar en av dessa om den expansiva svarta arbetsmarknaden för „Putzfrauen“ i Tyskland, kvinnlig städhjälp alltsa. Ansvar för hem och hushall fördelar sig –men inte mellan män och kvinnor, konstaterar skribenten syrligt, utan mellan tyska kvinnor och kvinnor som invandrat. Dessa nya slittaliga arbetare i befinner sig legalt och socialt i en grazon, ett ingemansland där arbetsgivaren utgör den enda instansen och relationerna aterfinns pa en skala mellan utsugning och vänskapligt samförstand. Förutom att penetrera klichéen om att „invandrarkvinnor“ automatiskt besitter städ- och matlagningskunskaper riktar artikeln uppmärksamhet mot den tyska politikens ovilja att befatta sig med ämnet. ”Hushallsnära tjänster” är ett faktum och när tyska kvinnor i allt högre utsträckning arbetar utanför hemmet uppstar ett vakuum. Feminismens upplysningkampanjer har inte lyckats rubba könsobalansen i denna grazon. Och även om det är hönan och inte ägget sa bidrar naturligtvis uppfattningen att dessa tjänster av hävd skall vara obetalda till att män inte befattar sig med disk, dukning och dammsugning.

Relativt fa tyskar star öppet för asikten att kvinnor skall stanna hemma framför spisen. Möjligen florerar föreställningnen i form av önskedrömmar men eftersom scenariot inte motsvarar befolkningens livssituation kan man knappast tala om en folklig förankring. Den kompakta tystnaden i politiska sammanhang vad gäller temat städhjälp underbygger naturligtvis könsrollstänkandet. Genomsnittstysken, emellertid, överför pragmatiskt resonemanget fran ”kvinnan” (dvs hustrun, flickvännen, mamman) till ”invandrarkvinnan”. Hon är det nya arbetarbiet, skapt för sin uppgift, nogrann och tacksam över att sättas i jobb.

Helt osannt är nu inte detta. Kemistuderande, sjuksköterskor, skribenter och arbetlösa, kort sagt representanter fran en mängd olika yrkesgrupper, städar för närvarande de tyska hushallen. Sinsemellan skiljer de sig at, men de är alla invandrade. En betydelsefull andel av dessa kvinnor saknar uppehallstillstand. Det säger sig självt att det inte handlar om personer som, vilket konservativa samhällskritiker titt som tätt pastar, har kommit hit för att snuva tyskarna pa deras arbetsplatser. Det är ofta överkvalificerade kvinnor som fyller ett opatalat, men svart, hal i den tyska ekonomin. Och de tjänar mer än i sina respektive hemländer, alternativt om de är pa flykt tjänar de ungefär lika mycket som i det andra svarta halet: prostitution. Med dessa pengar försörjer de sina närmaste och lever förvisso i exil men under jämförelsevis drägliga omständigheter. Sammantaget utför de uppgifter som västeuropeer inte längre har lust till, för löner som västeuropeer inte har lust till.

Dessa sjuksköterskor fran Zambia, kemiprofessorer fran fd Sovjet och studerande fran Bulgarien utgör en s.k. brain drain, de är förslösat socialt kapital, som rinner fran fattigare delar av världen till, bland annat, Tyskland. Ironiskt nog patalas dessa kvinnor sällan när man diskuterar just hur överkvalifcerade invandrare stöts ut fran den europeiska arbetsmarknaden. Men, vilket journalisten i Le Monde ocksa papekar: sa länge västeuropeiska politiker fortsätter att behandla hushallsnära tjänster som luft, ett stycke arbetsmarknad som inte borde behöva existera, sa kommer mänskligt kapital att fortsätta rinna ut ur vara kloaker.


Bra om de svenska förhållandena

Andra bloggar om:
, ,

Advertisements

1 Comment

Filed under Essä, Migration

Det far omkring karamellpapper-liknande bussar i Berlin just nu. Bla-röd-vita snedsträck över hela karossen, de paminner om Gränna polkagrisar men är en del av kampanjen „Die schönste Franzosen kommen aus New York“ – De snyggaste fransmännen kommer fran New York. Det bla-röd-vita är en parafras pa Trikoloren och den klassiska par avion etiketten pa kuvert. Man har latit flyga in impressionister och modernister, lanegods fran MET – Metropolitan Museum of Art, för anyo en mastodont utställning i Neue Nationalgalerie.

Det är alltsa Monet, Gaugin & Co som fatt lana sina alster till den gladlynt pinuppiga slogan. Neue Nationalgalerie är bra pa att skapa publikmagneter. Till den senaste utställningen om melankoli kunde folk köa i mer än sju timmar. För de vackra fransosernas skull har Neue Nationalgalerie nyttjat Systembolagets pedadogik: det är inte lika jobbigt att sta fotsulorna stumma om man vet vilken plats i ordningen man har. Skadeglatt tillats man da konstatera precis hur manga som väntar efter en själv, samtidigt som man kan vara säker pa att det gar rätt till där framme. Att inte nagon, vem som helst, lyckats knöka sig förbi en och rubbat rättvisans gang. Sadant kan utlösa verkliga känslovulkaner hos vuxna människor, att bli förbigangna. Med rodnande kinder och flammande ögon gar de lös pa oförskämdheten, ve den som lyckats göra dig till maltavla för tre fyra decenniers frustration över alltings allmäna jävlighet.

Hursom, Neue Nationalgalerie har ett digitaliserat kösystem numera. Varje biljett är en kölapp och turordningen blinkar idogt pa neondisplays utanför själva byggnaden. Det talas entusiastiskt om att man kan sätta sig ner i lugn och ro, be sin respektive kvista iväg och fixa en kaffe to go medan man själv väntar i Berlinsolens franvaro. Väntar pa att fa äntra byggnaden och kolla själv, inspektera det modernas reliker och kunna säga till kollegor, nya bekantskaper och kanske nagon gang barnbarnen att man var där, att van Goghs solrosor är pa riktigt, att det inte är en myt som nagon av Bill Gates underhuggare konstruerat i ett digitalt parallelluniversum för att underlätta konstvärdens intag pa Dow Jones. En vän till en vän avfärdade Neue Nationalgalerie med ett fnys; ”deras väggalmenacks-utställningar intresserar mig inte”. Men jag misstänker att majoriteten av besökarna, som givetvis kommer att defilera ut med genomskinliga plastpasar fyllda av Konstens replikationer i A5-format, dras just till almenackskonsten. Det är en stickprovskontroll i de heliga kossornas hage och det är mer än bara kulturellt kapital i omlopp. Själv akallar jag mig mina köupplevelser i Berlins utlänningsnämnd och kan konstatera att även där skulle ett upphottat kösystem och kaffe to go göra gott. Men bakom de gröngra dörrarna till mottagningsrummen väntar förstas sällan snygga fransoser.

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur