Sist in först ut…

…är inte bara en devis för arbetsgivarparter under rationaliseringstvång. Det är också en precis beskrivning av hur det mänskliga minnet fungerar, förklarar minnesforskaren Joachim Markowitsch i den härligt oöverskådliga och samvetsgranna veckotodningen die Zeit. Varför har dementa personer och Alzheimerpatienter problem med att minnas sina respektive, när de samtidigt kan lämna detaljerade beskrivningar av barndomens spelplatser? Därför att saker som vi upplever för första gången i en för oss ny kontext etsar sig djupare in i vår hjärnbark. I själva verket skiljer de sjukdomsdrabbade sig inte från gemene man på den här punkten. Det framstår bara som brutalare i skuggan av minnesförlusten. Men mot slutet av livet kommer vi att minnas vår första kyss bättre än bröllopsnatten i vårt tredje äktenskap.

Denna minnets sållningsprincip får alla möjliga konsekvenser. Mig faller människans rörelsemönster in. Min egen vardagsradie består av två stadsdelar i Berlin, här cyklar eller småspringer jag längsmed bestämda rutter och numera, efter fyra års tid, ser jag knappt omgivningen längre. Hör den snarare: barnen som skriker, hundarna som ylar, de turkiska mammorna som halvskriker i mobiltelefon, bilarna som tutar och galningarna som sjunger. Det har blivit ett välbekant och abstraherat sammelsurium, jag kan inte längre säga säkert vilket väg hem jag tog igår, eller om jag gick till det ena eller andra grönsakståndet i förrgår. Däremot minns jag med knivskarp precision hur jag för första gången stod i korsningen Oranienstraße / Skalitzer strasse. Det var första maj 1998 och hur jag än vände och vred på kartan fattade jag inte hur jag skulle gå för att komma rätt.

Det finns punkter på Berlinkartan som fortfarande verkar bära lukten av mitt första besök där. Korsningar där mitt inre liksom stannar till, varje gång, fortfarande. Att jag passerat förbi dem tusentals gånger sedan den där första, overkliga våren när förälskelen och äventyrslustan pumpade som lyckodroger i blodet, spelar ingen roll. Först in, sist ut.

(Efter att förälskelsen i fråga hade lämnat mig åt mitt eget öde som immigrant slog jag långa lovar för att slippa lukten av de där platserna. Om stadsplanerare tar detta i beaktande, månntro?)

Andra bloggar om: ,




Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s