Category Archives: Essä

Exil, längtan och minne

Svenska Kulturfonden med sits i Helsingfors anordnar en essätävling i Hans Ruins namn vartannat år.

Mitt bidrag finns att läsa här. Det är en text om exil där jag funderar över om exilen kan sägas gå i arv. När jag skrev var det med utgångspunkt i mina vänners erfarenheter som barn till Tysklands s.k. Gastarbeiter, eller snarare: min stilla tolkning av dessa erfarenheter.

I samma nummer av tidsskriften Ny Tid publicerades även en kortare text , som jag skrev apropå årsdagen av bokbålen i Nazityskland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

Europas nya arbetarbin

Utan att instämma i varje analys är jag ända entusiatisk över Le Monde Diplomatiques tyska utgava. Huvudredaktionens sits i Frankrike begränsar inte den internationella utblicken, därtill har varje sprakregion sin egen redaktion och i varje nummer ett par tre bidrag fran lokala journalister. I majnumret handlar en av dessa om den expansiva svarta arbetsmarknaden för „Putzfrauen“ i Tyskland, kvinnlig städhjälp alltsa. Ansvar för hem och hushall fördelar sig –men inte mellan män och kvinnor, konstaterar skribenten syrligt, utan mellan tyska kvinnor och kvinnor som invandrat. Dessa nya slittaliga arbetare i befinner sig legalt och socialt i en grazon, ett ingemansland där arbetsgivaren utgör den enda instansen och relationerna aterfinns pa en skala mellan utsugning och vänskapligt samförstand. Förutom att penetrera klichéen om att „invandrarkvinnor“ automatiskt besitter städ- och matlagningskunskaper riktar artikeln uppmärksamhet mot den tyska politikens ovilja att befatta sig med ämnet. ”Hushallsnära tjänster” är ett faktum och när tyska kvinnor i allt högre utsträckning arbetar utanför hemmet uppstar ett vakuum. Feminismens upplysningkampanjer har inte lyckats rubba könsobalansen i denna grazon. Och även om det är hönan och inte ägget sa bidrar naturligtvis uppfattningen att dessa tjänster av hävd skall vara obetalda till att män inte befattar sig med disk, dukning och dammsugning.

Relativt fa tyskar star öppet för asikten att kvinnor skall stanna hemma framför spisen. Möjligen florerar föreställningnen i form av önskedrömmar men eftersom scenariot inte motsvarar befolkningens livssituation kan man knappast tala om en folklig förankring. Den kompakta tystnaden i politiska sammanhang vad gäller temat städhjälp underbygger naturligtvis könsrollstänkandet. Genomsnittstysken, emellertid, överför pragmatiskt resonemanget fran ”kvinnan” (dvs hustrun, flickvännen, mamman) till ”invandrarkvinnan”. Hon är det nya arbetarbiet, skapt för sin uppgift, nogrann och tacksam över att sättas i jobb.

Helt osannt är nu inte detta. Kemistuderande, sjuksköterskor, skribenter och arbetlösa, kort sagt representanter fran en mängd olika yrkesgrupper, städar för närvarande de tyska hushallen. Sinsemellan skiljer de sig at, men de är alla invandrade. En betydelsefull andel av dessa kvinnor saknar uppehallstillstand. Det säger sig självt att det inte handlar om personer som, vilket konservativa samhällskritiker titt som tätt pastar, har kommit hit för att snuva tyskarna pa deras arbetsplatser. Det är ofta överkvalificerade kvinnor som fyller ett opatalat, men svart, hal i den tyska ekonomin. Och de tjänar mer än i sina respektive hemländer, alternativt om de är pa flykt tjänar de ungefär lika mycket som i det andra svarta halet: prostitution. Med dessa pengar försörjer de sina närmaste och lever förvisso i exil men under jämförelsevis drägliga omständigheter. Sammantaget utför de uppgifter som västeuropeer inte längre har lust till, för löner som västeuropeer inte har lust till.

Dessa sjuksköterskor fran Zambia, kemiprofessorer fran fd Sovjet och studerande fran Bulgarien utgör en s.k. brain drain, de är förslösat socialt kapital, som rinner fran fattigare delar av världen till, bland annat, Tyskland. Ironiskt nog patalas dessa kvinnor sällan när man diskuterar just hur överkvalifcerade invandrare stöts ut fran den europeiska arbetsmarknaden. Men, vilket journalisten i Le Monde ocksa papekar: sa länge västeuropeiska politiker fortsätter att behandla hushallsnära tjänster som luft, ett stycke arbetsmarknad som inte borde behöva existera, sa kommer mänskligt kapital att fortsätta rinna ut ur vara kloaker.


Bra om de svenska förhållandena

Andra bloggar om:
, ,

1 Comment

Filed under Essä, Migration

Karnevalstider

Det är Karneval i Berlin och lukten av lime och rörsocker från tusende caipirinas och grillfat med allt från currywurst till afrikanska bananer ligger tät i luften. Det är inte riktigt lika illa som låt oss säga Vattenfestivalen, PR-jippot som fick Stockholmarna att fly staden en masse i slutet av nittiotalet. Men riktigt lyckat är det snarare på pappret än i verkligheten. Som för att understryka det alla redan vet, att Berlin inte kan mäta sig med Sao Paolo eller Salvador de Bahia, har det de senaste åren spöregnat konsekvent det aktuella veckoslutet. Så även denna gång, stadsförvaltningen utlyste undantagstillstånd när det stod klart att fler skador var att vänta än insatspersonal och ambulanser stod beredda. Det var framemot halvåtta igår och himlen buktade sig gulgrå i jämna kramper. Sex timmar tidigare cyklade jag genom festivalområdet, korsade härs och tvärs mellan halvfärdiga stånd, ölbacksberg och kabelsnurror. Ett par afrikanska kvinnor, sturska sydtyska tältherrar och än fler turkar som för mångkulturalismens och den potentiella profitens skull sadlat om och månglar det tyskarna förstår under ”Brasil”. Karneval der Kulturen.

I Berlin är var sjunde invånare av icke-tysk härkomst, troligtvis var tredje i mina kvarter. Staden rymmer 183 olika nationaliteter, mer än hälften av världens samtliga kända länder finns alltså representerade i denna Östeuropas utpost mot Västerlandet. Ett icke oanseeligt tal. Det är mångkulturalism utav historisk hävd; ty redan det forna DDR lockade permanenta gäster från fjärran länder. Clemens Taero är en av dem. Han var tretton år när han äntrade östtysk mark för första gången, en direktimporterad ung man från Mosambique. Taero var en av eleverna i ”Schule der Freundschaft”, ett politiskt växthusprojekt initierat av Erich Honecker och Mosambiques dåvarande regeringschef Samora Machel. Tillsammans med niohundra andra tonåringar deltog Clemens Taero i det socialistiska utbytesprogrammet. Därefter förväntades de återvända till sitt hemland för att bygga upp det i god socialistisk anda: ”Allt som det socialistiska samhället i DDR besitter i form av erfarenhet, skall i huvudena på dessa elever föras med till Mosambique”.

Vardagen i denna ”Vänskapens skola” liknade ett klosters med militaristisk disciplin, berättar Clemens Taero för en av Berlins största morgontidningar. Det är 25 år sedan det begav sig och han är tillbaka i Östtyskland. Efter några tumultartade år i det socialistiska klostret, i en tysk värdfamilj med uppgiften att visa DDR från sin klanderfria sida och därför minimerade hans kontakt med resten av samhället, återvände Taero till Mosambique. Det var sent åttiotal och DDR hade just fattat beslutet att driva projektet vidare, trots att spänningarna mellan de afrikanska eleverna och tyska ungdomarna i staden eskalerat och en elev måst sätta livet till. Hemlighetsmakeriet kring ”Vänskapen skola” bidrog säkerligen till ryktesspridningen, liksom den politiska frustrationen: det hette att afrikanerna betalades i dollar av staten och hade fripass till Väst. Förövarna greps snabbt och ställdes offenligt till svars, men incidenten ansågs inte utmana projektet: man planerade fram till och med år 2001.

Det blev inget av det hela, som sig förstår. Och varken Taero eller någon av de andra ungdomarna premierades vid hemkomsten: Samora Machel hade blivit avsatt och eleverna tvångsplacerades i armén om inte deras familjer steg emellan och skyddade de skolade socialisterna i återvändo. Såfort Clemens Taero fick chansen, återvände han till DDR. De absurda inslagen till trots: i vänskapens skola hade han fått varm mat varje dag och en yrkesutbildning som han där har användning för. Strax därefter bryter DDR samman. För Clemens måste det ha varit en dejà vu.

Allt det där flyger genom huvudet på mig i den försommarklibbiga natten. Från huset mittemot, en skolådeliknande relik från DDR, skriker de amerikanska studenterna upphetsat till varandra. T, som med rätta hatar amerikanarnas ignorans och redan har ringt polisen, berättade härom veckan hur hon satt i vardagsrummet och arbetade och plötsligt hörde kurdisk kampsång. ”Jag trodde att jag drömde, men så tittade jag ut genom fönstret, och de satt verkligen där, de måste ha varit ex-guerillas, där i skolådan, brevid amerikanarnas balkonger…alltså det där huset, det är helt absurt”.

Absurt. Idag ska jag nog besöka Karneval ändå, kanske köpa mig en arabisk mokka av den turkiske försäljaren och titta på de afrikanska kvinnornas flit och tyskarnas längtan till Sao Paolo.

Andra bloggar om:

1 Comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland