Category Archives: Historia

Om en resande en julimorgon

…företar följande resa genom staden för att ta sig till det avtalade mötet i en avlägsen stadsdel, så kommer hon i själva verket att färdas genom många olika städer, i vilka människors uppsyn och hållning skiljer sig åt, liksom gatorna och husen, tempot, ljuden och lukterna.

Jag småsprang mot Köpenicker strasse, slirade över kullerstenarnas ojämnheter och undvek hundarnas avskrädeshögar. Här förlöpte Europas mest kända mur, som egentligen var två parallella. Utrymmet däremellan kallade man för Todesstreife: dödsremsan. Där går idag buss 147. Till höger om mig vilar DDR-tidens stapelhus, ommålade under början av nittotalet i kommunalgult, vinrött och blått. En övergiven skola, förra sommaren hoppade jag och T ständigt över avspärrningarna med min basketboll inklämd under tröjan. Det verkade eka i hela kvarteret när vi dribblade över asfaltsplanen och ibland fick vi sällskap av polska byggarbetare och turkarnas ungar. I korsningen Adalbertstrasse / Köpenicker har de förvandlat en av de gula kolosserna till Youth Hostel. Japanska, brittiska och italienska ungdomar hänger i klungor utanför ingången på kvällarna, osäkra på vilken riktning som för till händelsernas centrum: öst eller väst.

Österut: Köpi 137, ett av de sista ockuperade husen, om de inte redan tvingats skaffa ett legalt kontrakt. Ett massivt kråkslott, ett hullerombuller av gamla däck, schäferhundar och oljefat täcker gårdsplanen och en säregen lukt ligger i luften. Märkligt nog har jag aldrig sett någon vare sig gå in eller ut ur byggnaden. Därinne lever ett politiskt samvete vidare som den omkringliggande världen helt tycks ha förlorat intresset för.

Jag missar bussen och småspringer västerut längsmed den gamla dödsremsan, mot Märkisches Museum. Passerar Sage club som lockar partyvargar utan fingertoppskänsla för vare sig musik eller droger, vattenverket som övertogs av svenska Vattenfall för inte så länge sedan, samt en och annan människa till fots men mest biltrafik. Gatan är bred, öppnar sig ständigt mot floden och släpper över morgonresenärernas fordon till Mitte. Jag tar korta snabba steg och vinkar i förbigående till statyn av Heinrich Heine som gömmer sig bakom tunnelbanenedgången till höger, tvekar en sekund bland de äldre husen vars resliga gestalter skonats i kriget, men hittar snabbt fattningen. Min väska smattrar mot ryggen när jag tar kliven ner i underjorden.

U2 mot Ruhleben, en av dessa ådror som skär genom Berlins buk, förbinder en navel med en annan. Jag hinner precis klämma mig in i en av de gula vagnarna och sjunker flämtande ner på de karakteristiska gråblåröda sätena. De är smala, precis som vagnarna, och alla vill helst sitta på kanten för att slippa omges av kroppar på båda sidorna om den egna. När en kantplats blir ledig gör i regel ett par, tre resenärer ansats att resa sig upp, tills det står klart vem som som är snabbast och de övriga sjunker tillbaka på sätet. Jag stoppar hörlurarna i öronen och försöker slappna av tillräckligt för att låta mig vaggas av lokets skakiga färd genom mörkret.

Mittemot mig sitter en flicka som förmodligen är äldre än de åtta år jag uppskattar henne till. Jag har ingen som helst kläm på barns ålder. Hon reser själv, har ingen väska men en vit plastpåse bredvid sig och en stor, rosa armbandsklocka i blomform som hon då och då slänger ett öga på. Det är något med hennes sätt att lite nonchalant läsa av tiden och däremellan lägga fingrarna i kors som får mig att tro att hon inte är ensam i tunnelbanan för första gången. Hennes mörbruna hår verkar trots att det är borstat och uppsatt i en trött hästsvans locka sig under ytan. Vi åker länge tillsammans. Hennes randiga kofta och den trista smörgåsen hon packar upp ur plastpåsen tjänar som stoff för mina lystna färdfantasier. Vem som än brer en sådan smörgås åt sitt barn saknar hjärta. Vart är marmeladen, den frasiga frallan, någon endaste festlig detalj som kan förgylla den ensamma resan? Hon kan vara på väg hem till sin ensamstående far som bara får träffa sitt barn en gång i månaden. Eller så är hon på väg till någon slags undervisning, flickan med det prudentliga utseendet är i själva verket ett litet geni som någon galen professor helt oförhappandes har upptäckt och nu lär upp. Om tjugo år kanske hon sitter som chef för Världsbanken och jag kommer att se henne i tv-rutan och känna igen sättet hon fäller samman händerna på. Till slut kliver hon av, vid Wittenbergplatz, slänger sig med en världsvan hållning ut genom vagnsdörrarna och i samma ögonblick slår det mig att hon förmodligen fördrivit restiden på samma sätt som jag själv: med påhittade historier om den unga kvinnan med hörlurar som satt mittemot henne. Jag ler och tåget tar fart på nytt.

I Wilmersdorf där jag kliver av är perrongerna nästan alltid tomma, och de få människor man möter rör sig långsamt. Här talas det med tydlig Berlinsk accent och förmodligen härbärgeras stadsdelen av en hel del excentriska original, det påstår åtminstone min vän som är bosatt här, men på ytan ser det mest städat ut. Städat och tomt. Förra gången jag var här gick jag in en av de tre blomaffärer som samsas på en och samma korsning för att fråga efter närmaste bankomat. Den fetlagda kvinnan därinne spärrade upp ögonen på vid gavel av förvåning och lät mig förstå att det inte hände var dag att en främling kom förbi och frågade efter vägen. Mitt möte varar i 15 minuter och när jag rundar om hörnet på väg tillbaka mot tunnelbanan suckar jag inombords. Jag kommer att ha varit på väg i flera timmar innan jag når min arbetsplats. Men det är ingen idé att gnissla tänder, sådan är staden. I stället sveper jag med ögonen över kartan med tunnelbanans linjer och bestämmer mig för att kliva av vid Bismarckstrasse.

Där byter jag till en annan underjordisk blodåder; U7 mot Rudow. Jag ska av i Neukölln, tänker jag, och på gamla hemtama genvägar ta mig upp till kanalen och ateljén. Det luktar kiss och rengöringsmedel i vagnen. Mittemot mig sitter denna gång en äldre man. Han skakar omärkligt i kroppen men jag är hyperkänslig för andra människors fysiska stämning och tippar på icke helt utbruten Parkinson. Det här är egentligen en städad linje, som i bestämt tempo forslar tysk medelklass fram och tillbaka till arbetet. Jag känner igen mina medresenärers karaktärer, den otålige unge mannen i heltäckande solglasögon vars kroppspråk präglas av återhållen aggression, den Parkinsonsjuke framför mig, vars ensamhet tycks lika impregnerad som kisslukten i vagnen. Skillnaden mot mina hemtrakter i staden är denna: denna ungtupp bär riktiga märkesjeans och glasögon, han har råd att behandla sin problemhy hos riktiga dermatologer. Sprättarna i mina kvarter har riktig acne men fejkade importglajjor och deras jeans kostar sällan mer än 40 euro. De ensamma finns i alla städer, sitter i alla tunnelbanor. Men även om någon har missat att denne mans byxben är solkiga av malhål och decenniegamla fläckar, så har någon annan tvättat hans hår och klippt hans naglar. De ensamma i min stadsdel driver omkring som förlorade skepp på gatorna, inte sällan barfota och aldrig nyktra.

När vi närmar oss Neukölln byts scenariot framför mig ut. En vacker kvinna med indiskt utseende står och ler för sig själv precis innaför vagnens dörrar. En arabisk man med ett bärnstensfärgat radband har tagit plats bredvid mig, av skorna och skjortan att döma en av Neuköllns otaliga småförsäljare. Mittemot oss har den Parkinsonsjuke lämnat plats för en ung kvinna, jag skulle gissa att hon har rötter i Pakistan. En ensam tysk sitter med sin väderblekta inköpsvagn framför sig. Den verkar matcha hans keps på vilken den tyska flaggans färgprakt för länge sedan gett vika. Han läser i tidningen om ”Slaktaren med guruskägget”, de har hittat en av våra moderna krigs massmördare. Jag låter blicken vandra runt i den kvintett vi utgör, jag och mina medresenärer, och precis när det slår mig att vi fem förmodligen är som resten av mänskligheten, det vill säga i stånd att göra precis vad som helst mot varandra under andra omständigheter, är det dags för mig att kliva av.

I mina gamla kvarter har det vuxit upp små hippa barer lite varstans. Som pärlor på den arabiske mannens radband blinkar de mitt i virrvarret av kullerstensgator. Lukten av vattenpipor är borta, men ungarna är sig lika när de böljar i högljudda klungor över fotbollsplatsen. Hit flyttar de nu, de unga och hippa, och gatorna ändrar sin lukt och färg och så småningom form och det är både oroande och som det sig bör. Men med all förändring i åtanke känns det som en lättnad när min tre år gamla morgonflirt rodnar såfort jag kliver över tröskeln till fiket där man hämtar sitt kaffe när man bor söder om kanalen, i Neukölln.

Intressant? Läs mer på svenska om: , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Historia, Personer

På badhuset

Det dröjde innan jag uppsökte ett badhus i Berlin. Detta trots att jag älskar vatten och anblicken av Spree verkligen inte kan sägas ersätta närvaron av vare sig Mälaren eller Östersjön. Kanske så tyckte jag att det verkade omständigt att upplysa mig själv om hur det går till, här (precis likadant som i Sverige, givetvis, man betalar, får en liten lapp eller ett plastarmband). Till skillnad från biobesök i främmande länder, där man efter den initiala språkförbistringen kan slinka in i salongens mörker och slipper mänsklig kontakt, konfronteras badhusbesökaren med en veritabel massa av mänskliga kroppar. Kanske var det detta med att klä av sig och sedan navigera mellan nakna bringor och bleka lår som höll mig tillbaka. Det kan kännas mer angeläget att behålla kläderna på när man är främling.

Det där är länge sedan nu. Jag går och badar, oregelbundet visserligen, men med samma välbehag som när jag stormade bassängen på Liljeholmsbadet i femårsåldern – utan att kunna simma. Det var ett besök på Stadtbad Neukölln som botade mig. Stadtbad Neukölln öppnades med påmpa och ståt den 10 maj 1914. Byggherren Kiehl och arkitekten Best hade antikens termalbad i åtanke när de planerade detta överdådiga och numera folktomma badhus i neoklassisk stil. Bredvid själva badet var det öffentliga biblioteket inhyst och de både bands samman genom ett atrium. Kiehl, iscensatte sin egen förståelse av Mens sana in corpore sano. Kroppslig disciplin, hygien och psykets uppbyggnad – detta hörde samman. Den nya människan och så vidare. Tragiskt nog tog detta idéarv en extrem och rasifierad kurva bara några årtionden senare. Men nu handlade det om badhuset, som drivs kommunalt, och det betyder att priserna är helt normala och i ankomsthallens marmorprakt står glasmontrar med fula badmössor utställda och därinne simmar små tanter och farbröder fram och tillbaka under de välvda taken, stuckaturerna och mosaiken. Det är ett palats i skimrande grönblått och det är, i ordets rätta bemärkelse, ett urbant vattenhål.

När jag inte orkar ta mig till Ganghoferstraße i Neukölln, går jag till Spreewaldplatz. Härom kvällen stod jag utanför de provisoriska omklädesrummen. En laminerad träskiva med ben skiljer raderna av skåp från hallen, där hårtorkar och handfat markerar vägen ut. Det var strax innan stängning och jag stod och rotade efter borsten i ryggsäcken när en dam dök upp. Min första tanke var att hon hörde till personalen och kom för att schasa ut mig, men hon passerade mig utan ett ord och klev försiktigt in bland skåpen. Egentligen såg hon inte alls ut som någon ur badpersonalen, utan mer som en äldre kvinna från Wilmersdorf. Hon hade en välfriserad page, konservativa guldbågade glasögan och höll ett stadigt grepp om sin KaDeWe-bärkasse. Jag hörde hur skåpdörrarna öppnades och stängdes en efter. Någonting i bilden av kvinnan stämde inte, men jag kunde inte komma på vad. Hon smög försiktigt ut och jag hade nog missat henne om jag inte stått med huvudet böjt i rätt riktning. Hon såg sig oroligt om innan hon, obevakad förutom av mig, smet in bland herrarnas skåp. De smällde lika rytmiskt som damernas och plötsligt insåg jag att hon letade efter kvarglömda mynt. 1 euro måste man lägga i för att kuna vrida om nyckeln och de får man sympatiskt nog tillbaka när man öppnar skåpet igen, ifall man inte glömmer att ta pengarna med sig vill säga. Jag log för mig själv, osäker på om den välklädda damen som smitit in i badhuset för att leta mynt innan stängningsdags gjorde mig uppmuntrad eller sorsgen till mods. Både och förmodligen, som så mycket i den här staden.

Intressant? Läs svenska bloggares åsikter om , , ,

Leave a comment

Filed under Historia, Personer

De har hittat en bomb igen

…denna gång mellan trottaren och husdörren på Mecklenburgerstrasse 92 i Wilmersdorf. En och halv meter ner i jorden låg den, en av de tusentals bomber som de allierade lät regna över staden i slutet av andra värlsdkriget. 500 kilo potentiell massförstörelse.

Ni har sett arkivbilderna, det gråsvarta flimmret, flygplanen som ljudlöst skakar fram över himlen, de där spolformade kolosserna som faller mot jorden, röken som stiger i pelare mot himlen. En sådan bomb var det, en skolboksbomb, ett vapen såsom valfri åttåring med vapen på hjärnan skulle teckna den.

Det var byggarbetare som hittade den. Larmet gick, som så många gånger förut. Omkringliggande hus evakuerades och lokaltrafiken lades still. I arla morgonstund lyckades man frakta den sextio år gamla bomben, som en brittisk flygare låtit falla mot den wilmersdorfska marken, till en närliggande park där man detonerade den utan fara för allmänheten.

Sedan 1947 har Berlins stadsförvaltning noterat 7325 blindgångare. 7325 gånger har polis och teknisk expertis ryckt ut för att ta hand om resterna av historien.

Intressant? Andra svenska bloggar om: , , ,

Leave a comment

Filed under Historia

Exil, längtan och minne

Svenska Kulturfonden med sits i Helsingfors anordnar en essätävling i Hans Ruins namn vartannat år.

Mitt bidrag finns att läsa här. Det är en text om exil där jag funderar över om exilen kan sägas gå i arv. När jag skrev var det med utgångspunkt i mina vänners erfarenheter som barn till Tysklands s.k. Gastarbeiter, eller snarare: min stilla tolkning av dessa erfarenheter.

I samma nummer av tidsskriften Ny Tid publicerades även en kortare text , som jag skrev apropå årsdagen av bokbålen i Nazityskland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Leave a comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

Karnevalstider

Det är Karneval i Berlin och lukten av lime och rörsocker från tusende caipirinas och grillfat med allt från currywurst till afrikanska bananer ligger tät i luften. Det är inte riktigt lika illa som låt oss säga Vattenfestivalen, PR-jippot som fick Stockholmarna att fly staden en masse i slutet av nittiotalet. Men riktigt lyckat är det snarare på pappret än i verkligheten. Som för att understryka det alla redan vet, att Berlin inte kan mäta sig med Sao Paolo eller Salvador de Bahia, har det de senaste åren spöregnat konsekvent det aktuella veckoslutet. Så även denna gång, stadsförvaltningen utlyste undantagstillstånd när det stod klart att fler skador var att vänta än insatspersonal och ambulanser stod beredda. Det var framemot halvåtta igår och himlen buktade sig gulgrå i jämna kramper. Sex timmar tidigare cyklade jag genom festivalområdet, korsade härs och tvärs mellan halvfärdiga stånd, ölbacksberg och kabelsnurror. Ett par afrikanska kvinnor, sturska sydtyska tältherrar och än fler turkar som för mångkulturalismens och den potentiella profitens skull sadlat om och månglar det tyskarna förstår under ”Brasil”. Karneval der Kulturen.

I Berlin är var sjunde invånare av icke-tysk härkomst, troligtvis var tredje i mina kvarter. Staden rymmer 183 olika nationaliteter, mer än hälften av världens samtliga kända länder finns alltså representerade i denna Östeuropas utpost mot Västerlandet. Ett icke oanseeligt tal. Det är mångkulturalism utav historisk hävd; ty redan det forna DDR lockade permanenta gäster från fjärran länder. Clemens Taero är en av dem. Han var tretton år när han äntrade östtysk mark för första gången, en direktimporterad ung man från Mosambique. Taero var en av eleverna i ”Schule der Freundschaft”, ett politiskt växthusprojekt initierat av Erich Honecker och Mosambiques dåvarande regeringschef Samora Machel. Tillsammans med niohundra andra tonåringar deltog Clemens Taero i det socialistiska utbytesprogrammet. Därefter förväntades de återvända till sitt hemland för att bygga upp det i god socialistisk anda: ”Allt som det socialistiska samhället i DDR besitter i form av erfarenhet, skall i huvudena på dessa elever föras med till Mosambique”.

Vardagen i denna ”Vänskapens skola” liknade ett klosters med militaristisk disciplin, berättar Clemens Taero för en av Berlins största morgontidningar. Det är 25 år sedan det begav sig och han är tillbaka i Östtyskland. Efter några tumultartade år i det socialistiska klostret, i en tysk värdfamilj med uppgiften att visa DDR från sin klanderfria sida och därför minimerade hans kontakt med resten av samhället, återvände Taero till Mosambique. Det var sent åttiotal och DDR hade just fattat beslutet att driva projektet vidare, trots att spänningarna mellan de afrikanska eleverna och tyska ungdomarna i staden eskalerat och en elev måst sätta livet till. Hemlighetsmakeriet kring ”Vänskapen skola” bidrog säkerligen till ryktesspridningen, liksom den politiska frustrationen: det hette att afrikanerna betalades i dollar av staten och hade fripass till Väst. Förövarna greps snabbt och ställdes offenligt till svars, men incidenten ansågs inte utmana projektet: man planerade fram till och med år 2001.

Det blev inget av det hela, som sig förstår. Och varken Taero eller någon av de andra ungdomarna premierades vid hemkomsten: Samora Machel hade blivit avsatt och eleverna tvångsplacerades i armén om inte deras familjer steg emellan och skyddade de skolade socialisterna i återvändo. Såfort Clemens Taero fick chansen, återvände han till DDR. De absurda inslagen till trots: i vänskapens skola hade han fått varm mat varje dag och en yrkesutbildning som han där har användning för. Strax därefter bryter DDR samman. För Clemens måste det ha varit en dejà vu.

Allt det där flyger genom huvudet på mig i den försommarklibbiga natten. Från huset mittemot, en skolådeliknande relik från DDR, skriker de amerikanska studenterna upphetsat till varandra. T, som med rätta hatar amerikanarnas ignorans och redan har ringt polisen, berättade härom veckan hur hon satt i vardagsrummet och arbetade och plötsligt hörde kurdisk kampsång. ”Jag trodde att jag drömde, men så tittade jag ut genom fönstret, och de satt verkligen där, de måste ha varit ex-guerillas, där i skolådan, brevid amerikanarnas balkonger…alltså det där huset, det är helt absurt”.

Absurt. Idag ska jag nog besöka Karneval ändå, kanske köpa mig en arabisk mokka av den turkiske försäljaren och titta på de afrikanska kvinnornas flit och tyskarnas längtan till Sao Paolo.

Andra bloggar om:

1 Comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

Träningskläder

Kvinnan gick med langsamma, väl avmätta steg förbi skyltfönstret. Stannade och vände sig om, betraktade ingaende dekorationen, den röda jackan i hörnet fick henne att luta sig närmare glaset. Jag stod snett bakom henne och visste att hon log för sig själv. Tillslut sparkade jag diskret iväg min cigarett och tog de tva stegen in i butiken samtidigt som henne; vi möttes bokstavligen talat i dörren. Jag log brett och och ursäktande, hon plirade som en ekorre och jag undrade förstulet om hon tänkte börja prata turkiska med mig (mitt ragblonda har till trots händer det relativt ofta).

Hon kom fran Bulgarien visade det sig och pratade en melodisk och lite kantig tyska. Efter tio minuter fragade hon efter mitt ursprung. Jag tvekade i samma sekunddelar som alltid och bestämde mig sedan för landsvarianten; „Sverige, jag kommer fran Sverige“. Det later sa konstigt att säga svensk, jag är svensk, som ett ansprak pa nagot som aldrig tillhört mig. Kvinnan fran Bulgarien skrattade ljust, „ser du sa lustigt“, sa hon, „här star tva utlänningar och pratar tyska med varandra“. Jag skrattade ocksa, hjärtligt, och njöt av det samförstand som hon med lätt hand och liksom i förbigaende upprättat mellan oss.

Kvinnan fran Bulgarien hade spelat handboll i DDR. Utan att fraga närmare visste jag att hon varit proffs. Hennes sätt att inte fördjupa sig i ämnet var resolut men inte barskt. Det var inte självutplaning som lag bakom hennes diskretion. Hon hade helt enkelt satt punkt för historien: sin egen och den större, den som symboliskt avslutades pa hösten 1989. I den senaste undersökningen ansag mer än trettio procent av de tillfragade datida östtyskarna att livet var bättre medan den historien fortfarande pagick. Valfrihet: mellan arbetslöshet och platsbrist, mellan Aldi (fem skivor goudaost 1,49 €) och Pennymarkt (fem skivor goudaost 1,49 €), mellan en ny slags socialdemokrati (utan jobb) och en ny sort nazism (utan Hitler) – naturligtvis känner man sig dragen vid näsan. Ytterst fa är försoning förunnat.

Kvinnan fran Bulgarien, det ljusa leendet, är ett undantag. Det hon saknar mest fran DDR-tiden är träningskläderna: jacka och byxor, enfärgade plagg utan tryck. Hon letar förgäves, även i var butik. „Sa synd, jag hade gärna köpt en sadan jacka hos dig“ säger hon.

Hollywood erbjuder amerikanerna en slags bearbetning av nationella trauman som 11e september genom att massproducera actionspäckade världen-gar-under-om-4-timmar filmer. Tyskarna bänkar sig sedan artionden framför Tatort och tar itu med Mannen och Kvinnan, att Vara-eller-Inte: tysk, invandrad maffia (när de inte avnjuter en dubbad Peter Haber som kommisarie Beck, vill säga). Den här söndagen spelar protagonisten ett av DDR-regimens mer bisarra offer: till missbildning dopade sportstjärnor. Hämnden bestar i att först som krypskjytt försöka mörda den datida tränaren. Det misslyckas. Kvinnan vars liv och kropp förstörts kastar sig slutligen – tillsammans med tränaren som tarögd kallar 35-aringen för „lilla Irene“ – genom fönstret och dör.

Jag ligger kvar i soffan efter programmets slut, det har hunnit bli varmt under filten. Den östeuropeiska rafukten och paföljande kylan försvann definitivt inte i och med murens fall. Jag tänker pa mannen vars arbete jag översatte at en grupp 18-ariga amerikaner; han leder en paraplyliknande stödorganisation för Stasis offer. De skruvade oroligt pa sig och förstod kanske hälften, resten förblev abstrakt, en ensam man i halig kofta med brinnande ögon och ont om tid – och pengar. Försoning kostar pa.

Samma natt drömmer jag att kvinnan fran Bulgarien besöker mig pa jobbet. Hon vill visa mig att hon äntligen hittat en träningsjacka med tillhörande byxor: enfärgade och utan emblem.

Tatort („Brottsplats“) är en av Tysklands mest folkkära och prisbelönta TV-serier; handlingen förläggs alltid till olika städer runtom i landet och vinjetten är densamma som pa tidigt sjuttiotal.

Leave a comment

Filed under Historia, Tyskland