Category Archives: Kultur

Home not Home i Berlin

homenothome

19 Uhr RESTORE HOPE – SEE ME!

Kurzfilme der Künstlerin Selda Asal

20 Uhr GEGEN DIE WAND

Inszenierung von Dritëro Kasapi nach dem Film von Fatih Akin
Schwedisch-Türkisch mit deutschen Untertiteln

21.45 Uhr GEZWUNGENE KULTURVERTRETER ODER FREIE KÜNSTLER?

Kunstschaffende Migrant/innen zwischen Kulturalisierung und Universalität. Gespräch mit Döndü Kılıç, Nurkan Erpulat und Dritëro Kasapi, moderiert von Unn Gustafsson.

22.45 Lounge mit DJ İpek İpekçioğlu

Intressant? Andra om: , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kultur, Migration

Om städer

…och vara privata mind maps över städer skriver Sieglinde Geisel i juninumret av Le Monde Diplomatique, en tidsskrift som inte nämns för första gangen pa den här bloggen. Geisel skriver intressant om städers oöverblickbara karaktär, flanören som litterärt gosedjur och hur den moderna rörligheten förändrat var verklighetsuppfattning – och kanske begränsat densamma. Hon skriver om bilen, tunnelbanan och cykeln, om hur Goethe minsann behövde tre veckor pa sig för att na Italien med en hästdragen postvagn. Det gar snabbare idag, absurt mycket snabbare. Vi har förlikats med ett faktum som star i strid med vart fysiska väsen och som bekymrade det förra sekelskiftets läkare och intellektuella djupt: nämligen att vi, för att komma riktigt snabbt fram, maste stänga in oss i en kabin och sitta still. Geisel menar att vi är sa djupt paverkade av maskinernas närvaro att de kan sägas utgöra en del av var identitet. Det är inte alls en ny tanke men hon tillämpar den snyggt pch passande pa den urbana rörligheten. Ända tycks det mig som om hon slintit till över tastaturen, rasat iväg i ett tankeexperiment om hur stadsbor i första hand är just maskinbundna.

“Till att börja med är vi bilförare, tunnelbanepassagerare eller cyklister. Först därefter män eller kvinnor, infödda eller utlänningar, rökare eller icke-rökare.”

Det där later kanske flott och stycket fogar sig onekligen väl in i texten, fungerar som en brygga till nästa spalt där Geisel redogör för Los Angeles automobiliserade väsen. Men det stämmer knappast. Även om vi utgar fran tesen att stadsbor är sa förbundna med och beroende av sina fordon att de inympat dessa i sin person (“bilisten” alternativt “cyklisten”), sa är en ung arabiskktalande, invandrad kvinna som kör sin Mercedes fran och till jobbet i Berlin inte, pa nagot plan alls, samma slags stadsbo som den äldre tysken som putsar sin BMW blank varje söndagseftermiddag klockan halvfem.

Vad jag menar är att det är ett luftnummer att pasta att betydelsen av kön, hudfärg, sprak och vanor skulle föregas av fordonets – helt enkelt eftersom just dessa är avgörande för hur – och vilken! – bil vi kör, cykel vi äger, tunnelbanelinje vi nyttjar.

Manga cyklister i Berlin är just cyklister därför att de inte har rad med bil. Alla har inte rad med samma bil, och alla som provat vet skillnaden mellan att sunka fram i ett bensinstinkande skrälle och väsa över asfalten i en galetmangahästkraftermotor pa blanka lädersitsar. Den här staden, som rakar utgöra ett av Geisels exempel, befolkas av turkiska, kurdiska, tamiliska och sa vidare hemmafruar som rör sig inom radie av Ett Kvarter hela sitt liv, med undantag för en interkontinental avstickare om aret. De här stadsborna kommer aldrig att ta ett körkort eller skaffa sig en schysst city bike, därför att deras finansiella situation och ringa tyskakunskaper förbjuder dem att ens tänka sa. Att beskriva dem som “i begynnelsen tunnelbanaresenärer” vore oförskämt.

Men det är inte bara det att vart “val” av fordon föregas av var sociala och finansiella status. Vara initiala erfarenheter med fordon präglas därtill av var könstillhörighet, vart sprak och var känsla av tillhörighet eller alienation. Det är inte kul att köra upp om man är femtiofyra ar gammal pch bryter pa persiska, när körläraren är en ungtupp som suckar ironiskt varje gang man saktar ner inför rött. Den frihetskänsla som min farmor upplevde bär hon rasade med sin arbetsbil, en Volvo, genom de norrländska skogarna har en fundamentalt annan kvalitet än hennes sons stressupplevelse när han jagar omkring i sin Volkswagenbuss nagra decennier senare. Och sa vidare.

Det gar att brodera ut detta resonemang till att gälla rent taktila upplevelser av fordon och rörlighet, känslor av rädsla och aggression i trafiken, eller förhoppningar om framtida rörlighet (drömmar om egen bil et cetera), och hur de kan länkas till de ovan nämnda faktorerna. Men även om jag later kritisk sa tyckte jag om Sieglinde Geisels artikel. Det är bara den dolda anspelningen pa Ett Ursprungligt alternativt Jungfrueligt Tillstand som stör. När man talar om mänskliga upplevelser av den yttre världen existerar detta vita ark inte. Märkligt nog brukas det ofta som försök att förstärka det man själv vill säga – i Geisels fall att fordonen har makten över var perceptionsförmaga.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

“Det är en match, inte ett toppmöte om integration”

…så uttalade den mest fotbollskunniga person jag känner, både vad fakta och själva spelet beträffar. Hon sammanfattade därmed den absurda stämning som rådit i Berlin med omnejd (läs: Tyskland) sedan det stod klart att Tyskland skulle komma att få svettas mot landslaget som aldrig ger upp, “Türk-iii-ye” för att citera fansen på läktarna.

Naturligtvis får ett sådant möte andra dimensioner i ett land där den största turkiska populationen utanför Atatürks gränser står att finna. Men ändå: medias sätt att redan i förväg piska upp de 90 minuterna till en potentiell clash of cultures var ansträngande – för alla inblandade. Åtrigen förmodas människor som levt hela sina liv i Tyskland plötsligt sitta mellan de beryktade två stolarna: till och med svenska journalister kände sig manade att skriva om det. Så utkristallerisas ett fejkat konsensus.

Det finns saker som inte bör analyseras överdrivet. Om valfri turkisktalande person i stadsdelen Kreuzberg kör omkring i sin Mercedes med flaggor från båda nationerna, betyder det då att han/hon lider av svår personlighetsklyvning?

Nästa retoriska fråga kom från min ovan nämnda vän, som har en sisådär sju, åtta minoritetstillhörigheter att göra anspråk på och tre parallella modersmål. “När är gränsen nådd?!” utbrast hon förtrytet. Det är egentligen bekant att Europa befolkas av människor från världens alla hörn. Det kanske upplevs som exotiskt men det är i strikt bemärkelse högst normalt att växa upp med flera kulturella tillhörigheter – och språk.

Gårdagens gärning gjorde spelarna själva, som levererade (känner mig själv manad att gripa till sportklischéerna nu) en enastående match. Den var snabbare, hårdare och jämnare än vad de flesta väntat sig. Underdog-förhållningssättet som präglat det turkiska spelet fram tills dess var som bortblåst: de spelade precis så professionellt som det anstår dem. Turkiska fotbollsspelare har presterat väl i internationella sammanhang på senare år. Därför var de tidigare rundorna kryptiska. De som sammantaget gick ut på att bevisa att man visst, till slut, efter 90 minuters larv, kan göra mål. Kom igen liksom.

Jag och min vän fotbollsfantasten tittade tillsammans med tvåhundra andra personer; det rådde en relativ jämn fördelning mellan turkar, tyskar och brasilianare. De sistnämnda skrek högst och hälften av dem var för Turkiet: solidaritet mellan minoriteter. Det hade varit en spännande infallsvinkel för den samlade journalistkåren.

Intressant?Andra bloggar om: , , , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Tyskland

Enastående plagiat

”…det viktiga bestod inte i att ’skapa’ något nytt, utan att göra förändringar i de kolosser som redan skapats av tusentals intellektuella genom tusentals år, och därmed lyckas formulera något alldeles nytt” skrev nobelpristagaren Orhan Pamuk redan för många år sedan. Faktum är att Den svarta boken, varifrån jag hämtat citatet, liksom Pamuks övriga litteratur, präglas av en stilla obsession med detta tema. Att låna, skriva om, lägga ut ledtrådar, manipulera och givetvis förföra läsarna, fansen, konsumenterna, lyssnarna.

Själv avskyr jag de ingrodda och gärna gubbiga diskussionerna om covers, det vill säga legala musikaliska plagiat, som förs med jämna mellanrum i både mainstream- och alternativ media. Det är ett evigt rabblande om årtal, baksidespår och preferenser, journalister och andra tyckare slår verbala piruetter för att visa hur oerhört insatta just de råkar vara. Sällan får man däremot läsa om lusten att låna.

Det är nämligen roligt att plagiera, det vet alla som provat. Det är tillfredsställande att ha ett original att mäta sig mot, en spegelbild att överträffa eller förvränga till oigenkännlighet. Det är lugnande att överhuvudtaget ha en utgångspunkt i konstnärligt arbete, det vet alla som släpar på privata svarta hål och andra nebulosor i innerfickan.

Sist men inte minst är skänker plagiatet ett verk en massa nya dimensioner, som bara kan uppstå just i jämförelsen. Vi kan njuta av en låt eller konstverk i sig. Men det är dess relation till något föregående som skänker härmningen dess verkliga genialitet.

Hösten 2007 såg jag ett framträdande av Natacha Atlas här i Berlin. Inför en entusiastisk men lite för väluppfostrad medelklasspublik åmade och kråmade sig denna så kallade world music scenens mikroba gigant, i det verkliga livet mäter artisten under 160 centimeter. Det var kitschigt på gränsen till löjeväckande och ganska medryckande. Men så tog Atlas ton och de första, darrande, tonerna till hennes version av “It’s a man’s world” stänkte som skälvande vattendroppar över publiken, som börjats svetta av uppvisningen. Jag reste omedelbart ragg och gåshuden gjorde nästan ont. Det är fläskigt, det är oktavhöjningar och Natacha Atlas röst som glider oroväckande mellan skalorna och vibratot som en iskall förebråelse i refrängen: “it’s a man’s, man’s, man’s world – but it wouldn’t be nothing without a woman or a girl…”. James Browns låt har givetvis ett egenvärde, men musikhistorien skulle vara betydligt fattigare utan Natachas arabeska plagiat.

Håll till godo med min favoritefterapning för tillfället, den judiska sångerskan Yael Naim tolkar Britney Spears (live):

Inressant?Andra bloggar om: , , , , ,

2 Comments

Filed under Kultur

…got this girl on my mind

…sjunger Mos Def och jag nickar trött, ett märkligt sommarregn spolar bort grillresterna från hundratusentals turkiska familjers dagliga grillorgier på Kreuzbergs samlade gräsmattor, även de i rondellerna, och min lekamen undrar vart värmen tog vägen. Berlin tycks befinna sig i gränsen mellan två klimatzoner och efter fyra år har jag ännu inte vant mig vid de tvära kasten.

För två dagar sedan härskade smältdegelhetta, byggarbetarnas oranga hjälmar verkade blinka i värmevågorna och den dagliga trafiken av fordon, barnvagnar och löst folk böljade segt upp och ner för Oranienstraße. Jag stod och väntade vid övergångsstället och reagerade först när en behaglig skugga föll över min högra ansiktshalva. Kvinnan var ung och mycket chic. De ljusblå detaljerna på hennes top korresponderade med ballerinaskornas färg, hennes smycken och hennes slöja, som var bunden “klingon style”. Jackie Kennedy och västvärldens försigkommna unga kvinnor med henne petade under några fantastiska decennier in gammalt bröd i tuperingen för att uppnå en liknande effekt. Ett högt buret bakhuvud är vackert, det var redan egypterna ense om.

Det finns gott om oerhört vackra kvinnor med slöjan draperad i olika formationer i den här staden, så det var inte plagget i sig som fick mig att reagera – utan mobiltelefonen (ljusblå, vad annars) som hon hade klämt in under sin huvudduksrand. No need for head set, liksom. Så stod hon där och väntade, liksom jag, med den ena armen avslappnat hängande längsmed kroppen och den andra ivrigt gestikulerandes i luften framför sig. Enkelhet är också vackert. Sällan har jag sett en så slagkraftig bild för en aspekt av de troende muslimska kvinnornas vardag som brukar gå helt förlorad i debatterna om dem – nämligen plaggets vanlighet.

Låt dig alltså inte förledas av min utläggning om den unga kvinnans fingerstoppskänsla för färgkombinationer – visst satt hennes slöja snyggt men framförallt var den ordinär. På samma sätt som mobiltelefoner är det, eller brödsmulor på frukostbordet, bilnycklar och hopknycklade kvitton i handväskan. Det är inte min avsikt att reducera plaggets religiösa innebörd. Om slöjan saknade en sådan så skulle troende kvinnor inte heller välja att bära den. Min indirekta erfarenhet, från kollegor, bekanta och nu senast den här unga kvinnan, är emellertid att slöjan inte alltid har samma starka laddning för bärarna som för kritikerna.

Det finns, kort sagt, en hel del kvinnor som visserligen aktivt väljer att bära plagget men för vilka detta varken utgör ett trauma eller en daglig extas. Det är en del av outfiten, helt enkelt. Likaså finns det naturligtvis gott om troende muslimska kvinnor som väljer att inte bära slöja. Båda grupperna är lika osynliggjorda.

Jag ertappade mig själv som omedveten bärare av majoritetssamhällets snäva synsätt på dessa hett omtalade kvinnor senast för ett halvår sedan. En ung praktikant på mitt jobb, vi kan kalla henne Necla, bistod mig med att duka fram te och kaffe åt mina kursdeltagare. Eftersom vi jobbade tätt tillsammans och hon dessutom utfört en del administrativt jobb åt mig var stämningen oss emellan förtrolig. Så när Necla, som då var knappt tjugo år gammal och använde mycket mascara och lite täckstift, förklarade för mig att hon inte kunde delta i vår te- och kaffepaus frågade jag så klart varför. Svaret var mycket enkelt. Det var Ramadan och Necla, liksom flera av mina elever, ville inte bryta fastan. Det vara bara det, att jag inte hade kommit på tanken att Necla skulle kunna vara troende.

Jag bad Necla ursäkta min ignorans och hon skrattade ljust och förklarade att hon egentligen fick och borde äta och dricka något, eftersom hon råkade ha mens just då. Men om hon skulle ha äntrat fikarummet med oss andra och satt sig till bords med oss, så “skulle de andra ju förstå att jag har min månadsblödning, och det känns för konstigt”.

I den europeiska kontexten kommer människor som Necla alltför sällan till tals, liksom de kvinnor som använder sin slöja som head set sällan ges utrymme att tala om plaggets självklara och odramatiska plats i deras liv.

Jag själv rekommenderar bloggaren Sharazad för mer intelligenta kommentarer kring slöjdebatten.

Intressant? Andra svenska bloggares åsikter om , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

Kurdisk film för berättelsens skull

Den femte kurdiska filmfestivalen gick av stapeln i Babylon Mitte, mitt i Berlin med andra ord, härom veckan. Det är inte illa. Särskilt inte om man betänker vilket enormt förhandsintresse till exempel Sverige och svensk kultur åtnjuter här i Tyskland, utan att kulturinstitutionerna lyckats uppbåda mer en “nordisk filmkväll” för de redan invigda, en gång i veckan och undangömd i Tiergarten. Den kurdiska diasporan är i och för sig väl känd för sitt idoga kulturella arbete. Svenskarna i Berlin häckar i Prenzlauer Berg med CSN-pengarna instoppade i kuddfodralen och överlåter tyskarnas förkärlek för idyllen i norr åt sitt eget öde. Nåja, det stämmer nu inte helt.

Den kurdiska filmfestivalen inleddes med “Vinterland” från regissören Hisham Zaman, född i den irakiska delen av Kurdistan och utbildad i Lillehammer. Det är en 52 minuter lång, eller kort beroende på hur man upplever det, finstämd saga. I knisterkalla Nordnorge lever Renas, en glatt integrerad flykting från Kurdistan, i ett öde brunt trähus med en telefonautomat om knuten. Genom hela filmen skräller automaten ilsket, särskilt på kvällarna eller nätterna, och familjen i Kurdistan ringer med löften, hot och lyckönskningar.
Renas har egentligen förlikat sig med exilen i snön, men för att fullborda sitt liv vill han gifta sig. Med familjens hjälp har han hittat en kurdisk kvinna, Fermesk, som nu skall ansluta sig till livet i det bruna huset. Scenen där Renas förklarar för den nordnorske tjänstemannen hur han kunnat ingå ett giftermål på distans, utan att någonsin ha träffat Fermesk, är symptomatisk för filmens humoristiska underton. På uppstudsig norska, ett språk som hursom förmedlar ett visst mått av bekymmerslöshet, förklarar Renas hur de har utväxlat först foton, sedan brev och slutligen ringt varandra. Saken är biff. Och den grådaskige tjänstemannen nickar och säger att jo, ha må väl ta och styrka att Fermesk är Renas “kuna”, de är ju uppebarligen förälskade. Som betraktare vet man inte vad som känns mest absurt, giftermålet eller byråkratin.

De både familjerna tycker sig ha gjort en bra deal och Renas väntar med spänning på sin kurdiska brud. Problemen tar vid när de inte fullt så unga (längre) brudparet träffar varandra för första gången, på den sjabbiga flygplatsen. Verkligheten motsvarar inte de foton som utbytts och de blyga ömhetsförklaringarna per telefon byts mot svald men illa dold besvikelse. Så spetsas berättelsen till, två främlingar stöts och blöts mot varandra i den förbannade snön som aldrig smälter medan deras familjer fortsätter sin telefonterror. Slutet är lika väntat som befriande och Vinterland är en feel good film. Jag personligen gillar den typen av opretantiöst berättande, som ofta förmår att förmedla den större kontextens allvar utan att skriva publiken på näsan.

Efter filmen har publiken chans att ställa frågor till regissören. Och som på beställning räcker en tysk gäst upp handen och tematiserar trevande hur “intressant” det är att Zaman valt att porträttera Fermesk som “en såpass emanciperad kvinna”, för det handlar ju ändå om det här med Heder och Äktenskap och Kulturen, Den Andra Kulturen. Jag kommer på mig själv med att nästan föregå regissörens egna svar med den retoriska frågan om vi verkligen har sett samma film. Förutom att visa prov på grovhuggna fördomar om människor och kulturer bortom Västeuropas gränser tycks gästen ifråga helt ha missat att Vinterland inte handlar om vare sig arrangerade äktenskap, exilens börda eller den norska asylpolitiken. Den bara hämtar sitt bränsle där.

Den här typen av välmenta men fördomsfulla frågor är symptomatiska för det moderna skillnadstänkandet. Det har blivit oföreställbart att en kvinna från Kurdistan, som låter gifta sig på distans, också kan besitta en helt vanlig självkänsla. Eftersom karaktären nu uppenbarligen gör det, måste det etiketteras som emancipation. Så blir det möjligt att förstå Fermesk som tillhörandes Oss, det vill säga de upplysta (västerländska) kvinnorna, och hennes systrar som kvarblivna i de Andras hage.

Frågan och regissörens Hisham Zamans trevande svar (som gick ut just på det allmänmänskliga i att få sina förhoppningar krossade) är därtill lysande exempel på vad Alexander Motturi har beskrivit som etnotism. Lika oföreställbart som det är att en Fermesk kan hysa samma självkänsla som en Stina, Anna eller Maria, lika svårsmält är det att en Hisham Zaman helt sonika har gjort en feel good film. Den måste liksom rymma en djupare politisk utsaga, eller? Zaman är ju ända en invandrarregissör.

Missförstå mig rätt här: Vinterland har förvisso en politisk inramning. Mig gick till exempel följande stilla parallell inte obemärkt förbi: i scenen där Fernas ska slakta det obligatoriska lammet inför giftermålet figurerar en renskötare och hans familj. De bistår Fernas med information om i vilken riktning Mekka kan tänkas ligga samt en ordentlig slaktkniv – och de är samer. Här slås en tyst bro mellan befolkningsgrupper som drivits på flykt och utsatts för kulturell utrotning.

Men sammantaget är Hisham Zamans Vinterland en kurdisk-norsk saga, utan anspråk på att förklara något annat än de många dråpliga situationernas inneboende komik, värme och sorg. Det räcker gott och väl.

 

Jag har skrivit mer om både den kurdiska diasporan och etnotism för den svenska tidsskriften politiken.se

 

Intressant? Läs även andra svenska bloggares åsikter om , , , , , ,

2 Comments

Filed under Kultur, Migration, Tyskland

Det far omkring karamellpapper-liknande bussar i Berlin just nu. Bla-röd-vita snedsträck över hela karossen, de paminner om Gränna polkagrisar men är en del av kampanjen „Die schönste Franzosen kommen aus New York“ – De snyggaste fransmännen kommer fran New York. Det bla-röd-vita är en parafras pa Trikoloren och den klassiska par avion etiketten pa kuvert. Man har latit flyga in impressionister och modernister, lanegods fran MET – Metropolitan Museum of Art, för anyo en mastodont utställning i Neue Nationalgalerie.

Det är alltsa Monet, Gaugin & Co som fatt lana sina alster till den gladlynt pinuppiga slogan. Neue Nationalgalerie är bra pa att skapa publikmagneter. Till den senaste utställningen om melankoli kunde folk köa i mer än sju timmar. För de vackra fransosernas skull har Neue Nationalgalerie nyttjat Systembolagets pedadogik: det är inte lika jobbigt att sta fotsulorna stumma om man vet vilken plats i ordningen man har. Skadeglatt tillats man da konstatera precis hur manga som väntar efter en själv, samtidigt som man kan vara säker pa att det gar rätt till där framme. Att inte nagon, vem som helst, lyckats knöka sig förbi en och rubbat rättvisans gang. Sadant kan utlösa verkliga känslovulkaner hos vuxna människor, att bli förbigangna. Med rodnande kinder och flammande ögon gar de lös pa oförskämdheten, ve den som lyckats göra dig till maltavla för tre fyra decenniers frustration över alltings allmäna jävlighet.

Hursom, Neue Nationalgalerie har ett digitaliserat kösystem numera. Varje biljett är en kölapp och turordningen blinkar idogt pa neondisplays utanför själva byggnaden. Det talas entusiastiskt om att man kan sätta sig ner i lugn och ro, be sin respektive kvista iväg och fixa en kaffe to go medan man själv väntar i Berlinsolens franvaro. Väntar pa att fa äntra byggnaden och kolla själv, inspektera det modernas reliker och kunna säga till kollegor, nya bekantskaper och kanske nagon gang barnbarnen att man var där, att van Goghs solrosor är pa riktigt, att det inte är en myt som nagon av Bill Gates underhuggare konstruerat i ett digitalt parallelluniversum för att underlätta konstvärdens intag pa Dow Jones. En vän till en vän avfärdade Neue Nationalgalerie med ett fnys; ”deras väggalmenacks-utställningar intresserar mig inte”. Men jag misstänker att majoriteten av besökarna, som givetvis kommer att defilera ut med genomskinliga plastpasar fyllda av Konstens replikationer i A5-format, dras just till almenackskonsten. Det är en stickprovskontroll i de heliga kossornas hage och det är mer än bara kulturellt kapital i omlopp. Själv akallar jag mig mina köupplevelser i Berlins utlänningsnämnd och kan konstatera att även där skulle ett upphottat kösystem och kaffe to go göra gott. Men bakom de gröngra dörrarna till mottagningsrummen väntar förstas sällan snygga fransoser.

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur