Category Archives: Personer

Om städer

…och vara privata mind maps över städer skriver Sieglinde Geisel i juninumret av Le Monde Diplomatique, en tidsskrift som inte nämns för första gangen pa den här bloggen. Geisel skriver intressant om städers oöverblickbara karaktär, flanören som litterärt gosedjur och hur den moderna rörligheten förändrat var verklighetsuppfattning – och kanske begränsat densamma. Hon skriver om bilen, tunnelbanan och cykeln, om hur Goethe minsann behövde tre veckor pa sig för att na Italien med en hästdragen postvagn. Det gar snabbare idag, absurt mycket snabbare. Vi har förlikats med ett faktum som star i strid med vart fysiska väsen och som bekymrade det förra sekelskiftets läkare och intellektuella djupt: nämligen att vi, för att komma riktigt snabbt fram, maste stänga in oss i en kabin och sitta still. Geisel menar att vi är sa djupt paverkade av maskinernas närvaro att de kan sägas utgöra en del av var identitet. Det är inte alls en ny tanke men hon tillämpar den snyggt pch passande pa den urbana rörligheten. Ända tycks det mig som om hon slintit till över tastaturen, rasat iväg i ett tankeexperiment om hur stadsbor i första hand är just maskinbundna.

“Till att börja med är vi bilförare, tunnelbanepassagerare eller cyklister. Först därefter män eller kvinnor, infödda eller utlänningar, rökare eller icke-rökare.”

Det där later kanske flott och stycket fogar sig onekligen väl in i texten, fungerar som en brygga till nästa spalt där Geisel redogör för Los Angeles automobiliserade väsen. Men det stämmer knappast. Även om vi utgar fran tesen att stadsbor är sa förbundna med och beroende av sina fordon att de inympat dessa i sin person (“bilisten” alternativt “cyklisten”), sa är en ung arabiskktalande, invandrad kvinna som kör sin Mercedes fran och till jobbet i Berlin inte, pa nagot plan alls, samma slags stadsbo som den äldre tysken som putsar sin BMW blank varje söndagseftermiddag klockan halvfem.

Vad jag menar är att det är ett luftnummer att pasta att betydelsen av kön, hudfärg, sprak och vanor skulle föregas av fordonets – helt enkelt eftersom just dessa är avgörande för hur – och vilken! – bil vi kör, cykel vi äger, tunnelbanelinje vi nyttjar.

Manga cyklister i Berlin är just cyklister därför att de inte har rad med bil. Alla har inte rad med samma bil, och alla som provat vet skillnaden mellan att sunka fram i ett bensinstinkande skrälle och väsa över asfalten i en galetmangahästkraftermotor pa blanka lädersitsar. Den här staden, som rakar utgöra ett av Geisels exempel, befolkas av turkiska, kurdiska, tamiliska och sa vidare hemmafruar som rör sig inom radie av Ett Kvarter hela sitt liv, med undantag för en interkontinental avstickare om aret. De här stadsborna kommer aldrig att ta ett körkort eller skaffa sig en schysst city bike, därför att deras finansiella situation och ringa tyskakunskaper förbjuder dem att ens tänka sa. Att beskriva dem som “i begynnelsen tunnelbanaresenärer” vore oförskämt.

Men det är inte bara det att vart “val” av fordon föregas av var sociala och finansiella status. Vara initiala erfarenheter med fordon präglas därtill av var könstillhörighet, vart sprak och var känsla av tillhörighet eller alienation. Det är inte kul att köra upp om man är femtiofyra ar gammal pch bryter pa persiska, när körläraren är en ungtupp som suckar ironiskt varje gang man saktar ner inför rött. Den frihetskänsla som min farmor upplevde bär hon rasade med sin arbetsbil, en Volvo, genom de norrländska skogarna har en fundamentalt annan kvalitet än hennes sons stressupplevelse när han jagar omkring i sin Volkswagenbuss nagra decennier senare. Och sa vidare.

Det gar att brodera ut detta resonemang till att gälla rent taktila upplevelser av fordon och rörlighet, känslor av rädsla och aggression i trafiken, eller förhoppningar om framtida rörlighet (drömmar om egen bil et cetera), och hur de kan länkas till de ovan nämnda faktorerna. Men även om jag later kritisk sa tyckte jag om Sieglinde Geisels artikel. Det är bara den dolda anspelningen pa Ett Ursprungligt alternativt Jungfrueligt Tillstand som stör. När man talar om mänskliga upplevelser av den yttre världen existerar detta vita ark inte. Märkligt nog brukas det ofta som försök att förstärka det man själv vill säga – i Geisels fall att fordonen har makten över var perceptionsförmaga.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

Om en resande en julimorgon

…företar följande resa genom staden för att ta sig till det avtalade mötet i en avlägsen stadsdel, så kommer hon i själva verket att färdas genom många olika städer, i vilka människors uppsyn och hållning skiljer sig åt, liksom gatorna och husen, tempot, ljuden och lukterna.

Jag småsprang mot Köpenicker strasse, slirade över kullerstenarnas ojämnheter och undvek hundarnas avskrädeshögar. Här förlöpte Europas mest kända mur, som egentligen var två parallella. Utrymmet däremellan kallade man för Todesstreife: dödsremsan. Där går idag buss 147. Till höger om mig vilar DDR-tidens stapelhus, ommålade under början av nittotalet i kommunalgult, vinrött och blått. En övergiven skola, förra sommaren hoppade jag och T ständigt över avspärrningarna med min basketboll inklämd under tröjan. Det verkade eka i hela kvarteret när vi dribblade över asfaltsplanen och ibland fick vi sällskap av polska byggarbetare och turkarnas ungar. I korsningen Adalbertstrasse / Köpenicker har de förvandlat en av de gula kolosserna till Youth Hostel. Japanska, brittiska och italienska ungdomar hänger i klungor utanför ingången på kvällarna, osäkra på vilken riktning som för till händelsernas centrum: öst eller väst.

Österut: Köpi 137, ett av de sista ockuperade husen, om de inte redan tvingats skaffa ett legalt kontrakt. Ett massivt kråkslott, ett hullerombuller av gamla däck, schäferhundar och oljefat täcker gårdsplanen och en säregen lukt ligger i luften. Märkligt nog har jag aldrig sett någon vare sig gå in eller ut ur byggnaden. Därinne lever ett politiskt samvete vidare som den omkringliggande världen helt tycks ha förlorat intresset för.

Jag missar bussen och småspringer västerut längsmed den gamla dödsremsan, mot Märkisches Museum. Passerar Sage club som lockar partyvargar utan fingertoppskänsla för vare sig musik eller droger, vattenverket som övertogs av svenska Vattenfall för inte så länge sedan, samt en och annan människa till fots men mest biltrafik. Gatan är bred, öppnar sig ständigt mot floden och släpper över morgonresenärernas fordon till Mitte. Jag tar korta snabba steg och vinkar i förbigående till statyn av Heinrich Heine som gömmer sig bakom tunnelbanenedgången till höger, tvekar en sekund bland de äldre husen vars resliga gestalter skonats i kriget, men hittar snabbt fattningen. Min väska smattrar mot ryggen när jag tar kliven ner i underjorden.

U2 mot Ruhleben, en av dessa ådror som skär genom Berlins buk, förbinder en navel med en annan. Jag hinner precis klämma mig in i en av de gula vagnarna och sjunker flämtande ner på de karakteristiska gråblåröda sätena. De är smala, precis som vagnarna, och alla vill helst sitta på kanten för att slippa omges av kroppar på båda sidorna om den egna. När en kantplats blir ledig gör i regel ett par, tre resenärer ansats att resa sig upp, tills det står klart vem som som är snabbast och de övriga sjunker tillbaka på sätet. Jag stoppar hörlurarna i öronen och försöker slappna av tillräckligt för att låta mig vaggas av lokets skakiga färd genom mörkret.

Mittemot mig sitter en flicka som förmodligen är äldre än de åtta år jag uppskattar henne till. Jag har ingen som helst kläm på barns ålder. Hon reser själv, har ingen väska men en vit plastpåse bredvid sig och en stor, rosa armbandsklocka i blomform som hon då och då slänger ett öga på. Det är något med hennes sätt att lite nonchalant läsa av tiden och däremellan lägga fingrarna i kors som får mig att tro att hon inte är ensam i tunnelbanan för första gången. Hennes mörbruna hår verkar trots att det är borstat och uppsatt i en trött hästsvans locka sig under ytan. Vi åker länge tillsammans. Hennes randiga kofta och den trista smörgåsen hon packar upp ur plastpåsen tjänar som stoff för mina lystna färdfantasier. Vem som än brer en sådan smörgås åt sitt barn saknar hjärta. Vart är marmeladen, den frasiga frallan, någon endaste festlig detalj som kan förgylla den ensamma resan? Hon kan vara på väg hem till sin ensamstående far som bara får träffa sitt barn en gång i månaden. Eller så är hon på väg till någon slags undervisning, flickan med det prudentliga utseendet är i själva verket ett litet geni som någon galen professor helt oförhappandes har upptäckt och nu lär upp. Om tjugo år kanske hon sitter som chef för Världsbanken och jag kommer att se henne i tv-rutan och känna igen sättet hon fäller samman händerna på. Till slut kliver hon av, vid Wittenbergplatz, slänger sig med en världsvan hållning ut genom vagnsdörrarna och i samma ögonblick slår det mig att hon förmodligen fördrivit restiden på samma sätt som jag själv: med påhittade historier om den unga kvinnan med hörlurar som satt mittemot henne. Jag ler och tåget tar fart på nytt.

I Wilmersdorf där jag kliver av är perrongerna nästan alltid tomma, och de få människor man möter rör sig långsamt. Här talas det med tydlig Berlinsk accent och förmodligen härbärgeras stadsdelen av en hel del excentriska original, det påstår åtminstone min vän som är bosatt här, men på ytan ser det mest städat ut. Städat och tomt. Förra gången jag var här gick jag in en av de tre blomaffärer som samsas på en och samma korsning för att fråga efter närmaste bankomat. Den fetlagda kvinnan därinne spärrade upp ögonen på vid gavel av förvåning och lät mig förstå att det inte hände var dag att en främling kom förbi och frågade efter vägen. Mitt möte varar i 15 minuter och när jag rundar om hörnet på väg tillbaka mot tunnelbanan suckar jag inombords. Jag kommer att ha varit på väg i flera timmar innan jag når min arbetsplats. Men det är ingen idé att gnissla tänder, sådan är staden. I stället sveper jag med ögonen över kartan med tunnelbanans linjer och bestämmer mig för att kliva av vid Bismarckstrasse.

Där byter jag till en annan underjordisk blodåder; U7 mot Rudow. Jag ska av i Neukölln, tänker jag, och på gamla hemtama genvägar ta mig upp till kanalen och ateljén. Det luktar kiss och rengöringsmedel i vagnen. Mittemot mig sitter denna gång en äldre man. Han skakar omärkligt i kroppen men jag är hyperkänslig för andra människors fysiska stämning och tippar på icke helt utbruten Parkinson. Det här är egentligen en städad linje, som i bestämt tempo forslar tysk medelklass fram och tillbaka till arbetet. Jag känner igen mina medresenärers karaktärer, den otålige unge mannen i heltäckande solglasögon vars kroppspråk präglas av återhållen aggression, den Parkinsonsjuke framför mig, vars ensamhet tycks lika impregnerad som kisslukten i vagnen. Skillnaden mot mina hemtrakter i staden är denna: denna ungtupp bär riktiga märkesjeans och glasögon, han har råd att behandla sin problemhy hos riktiga dermatologer. Sprättarna i mina kvarter har riktig acne men fejkade importglajjor och deras jeans kostar sällan mer än 40 euro. De ensamma finns i alla städer, sitter i alla tunnelbanor. Men även om någon har missat att denne mans byxben är solkiga av malhål och decenniegamla fläckar, så har någon annan tvättat hans hår och klippt hans naglar. De ensamma i min stadsdel driver omkring som förlorade skepp på gatorna, inte sällan barfota och aldrig nyktra.

När vi närmar oss Neukölln byts scenariot framför mig ut. En vacker kvinna med indiskt utseende står och ler för sig själv precis innaför vagnens dörrar. En arabisk man med ett bärnstensfärgat radband har tagit plats bredvid mig, av skorna och skjortan att döma en av Neuköllns otaliga småförsäljare. Mittemot oss har den Parkinsonsjuke lämnat plats för en ung kvinna, jag skulle gissa att hon har rötter i Pakistan. En ensam tysk sitter med sin väderblekta inköpsvagn framför sig. Den verkar matcha hans keps på vilken den tyska flaggans färgprakt för länge sedan gett vika. Han läser i tidningen om ”Slaktaren med guruskägget”, de har hittat en av våra moderna krigs massmördare. Jag låter blicken vandra runt i den kvintett vi utgör, jag och mina medresenärer, och precis när det slår mig att vi fem förmodligen är som resten av mänskligheten, det vill säga i stånd att göra precis vad som helst mot varandra under andra omständigheter, är det dags för mig att kliva av.

I mina gamla kvarter har det vuxit upp små hippa barer lite varstans. Som pärlor på den arabiske mannens radband blinkar de mitt i virrvarret av kullerstensgator. Lukten av vattenpipor är borta, men ungarna är sig lika när de böljar i högljudda klungor över fotbollsplatsen. Hit flyttar de nu, de unga och hippa, och gatorna ändrar sin lukt och färg och så småningom form och det är både oroande och som det sig bör. Men med all förändring i åtanke känns det som en lättnad när min tre år gamla morgonflirt rodnar såfort jag kliver över tröskeln till fiket där man hämtar sitt kaffe när man bor söder om kanalen, i Neukölln.

Intressant? Läs mer på svenska om: , , ,

Leave a comment

Filed under Historia, Personer

På badhuset

Det dröjde innan jag uppsökte ett badhus i Berlin. Detta trots att jag älskar vatten och anblicken av Spree verkligen inte kan sägas ersätta närvaron av vare sig Mälaren eller Östersjön. Kanske så tyckte jag att det verkade omständigt att upplysa mig själv om hur det går till, här (precis likadant som i Sverige, givetvis, man betalar, får en liten lapp eller ett plastarmband). Till skillnad från biobesök i främmande länder, där man efter den initiala språkförbistringen kan slinka in i salongens mörker och slipper mänsklig kontakt, konfronteras badhusbesökaren med en veritabel massa av mänskliga kroppar. Kanske var det detta med att klä av sig och sedan navigera mellan nakna bringor och bleka lår som höll mig tillbaka. Det kan kännas mer angeläget att behålla kläderna på när man är främling.

Det där är länge sedan nu. Jag går och badar, oregelbundet visserligen, men med samma välbehag som när jag stormade bassängen på Liljeholmsbadet i femårsåldern – utan att kunna simma. Det var ett besök på Stadtbad Neukölln som botade mig. Stadtbad Neukölln öppnades med påmpa och ståt den 10 maj 1914. Byggherren Kiehl och arkitekten Best hade antikens termalbad i åtanke när de planerade detta överdådiga och numera folktomma badhus i neoklassisk stil. Bredvid själva badet var det öffentliga biblioteket inhyst och de både bands samman genom ett atrium. Kiehl, iscensatte sin egen förståelse av Mens sana in corpore sano. Kroppslig disciplin, hygien och psykets uppbyggnad – detta hörde samman. Den nya människan och så vidare. Tragiskt nog tog detta idéarv en extrem och rasifierad kurva bara några årtionden senare. Men nu handlade det om badhuset, som drivs kommunalt, och det betyder att priserna är helt normala och i ankomsthallens marmorprakt står glasmontrar med fula badmössor utställda och därinne simmar små tanter och farbröder fram och tillbaka under de välvda taken, stuckaturerna och mosaiken. Det är ett palats i skimrande grönblått och det är, i ordets rätta bemärkelse, ett urbant vattenhål.

När jag inte orkar ta mig till Ganghoferstraße i Neukölln, går jag till Spreewaldplatz. Härom kvällen stod jag utanför de provisoriska omklädesrummen. En laminerad träskiva med ben skiljer raderna av skåp från hallen, där hårtorkar och handfat markerar vägen ut. Det var strax innan stängning och jag stod och rotade efter borsten i ryggsäcken när en dam dök upp. Min första tanke var att hon hörde till personalen och kom för att schasa ut mig, men hon passerade mig utan ett ord och klev försiktigt in bland skåpen. Egentligen såg hon inte alls ut som någon ur badpersonalen, utan mer som en äldre kvinna från Wilmersdorf. Hon hade en välfriserad page, konservativa guldbågade glasögan och höll ett stadigt grepp om sin KaDeWe-bärkasse. Jag hörde hur skåpdörrarna öppnades och stängdes en efter. Någonting i bilden av kvinnan stämde inte, men jag kunde inte komma på vad. Hon smög försiktigt ut och jag hade nog missat henne om jag inte stått med huvudet böjt i rätt riktning. Hon såg sig oroligt om innan hon, obevakad förutom av mig, smet in bland herrarnas skåp. De smällde lika rytmiskt som damernas och plötsligt insåg jag att hon letade efter kvarglömda mynt. 1 euro måste man lägga i för att kuna vrida om nyckeln och de får man sympatiskt nog tillbaka när man öppnar skåpet igen, ifall man inte glömmer att ta pengarna med sig vill säga. Jag log för mig själv, osäker på om den välklädda damen som smitit in i badhuset för att leta mynt innan stängningsdags gjorde mig uppmuntrad eller sorsgen till mods. Både och förmodligen, som så mycket i den här staden.

Intressant? Läs svenska bloggares åsikter om , , ,

Leave a comment

Filed under Historia, Personer

…got this girl on my mind

…sjunger Mos Def och jag nickar trött, ett märkligt sommarregn spolar bort grillresterna från hundratusentals turkiska familjers dagliga grillorgier på Kreuzbergs samlade gräsmattor, även de i rondellerna, och min lekamen undrar vart värmen tog vägen. Berlin tycks befinna sig i gränsen mellan två klimatzoner och efter fyra år har jag ännu inte vant mig vid de tvära kasten.

För två dagar sedan härskade smältdegelhetta, byggarbetarnas oranga hjälmar verkade blinka i värmevågorna och den dagliga trafiken av fordon, barnvagnar och löst folk böljade segt upp och ner för Oranienstraße. Jag stod och väntade vid övergångsstället och reagerade först när en behaglig skugga föll över min högra ansiktshalva. Kvinnan var ung och mycket chic. De ljusblå detaljerna på hennes top korresponderade med ballerinaskornas färg, hennes smycken och hennes slöja, som var bunden “klingon style”. Jackie Kennedy och västvärldens försigkommna unga kvinnor med henne petade under några fantastiska decennier in gammalt bröd i tuperingen för att uppnå en liknande effekt. Ett högt buret bakhuvud är vackert, det var redan egypterna ense om.

Det finns gott om oerhört vackra kvinnor med slöjan draperad i olika formationer i den här staden, så det var inte plagget i sig som fick mig att reagera – utan mobiltelefonen (ljusblå, vad annars) som hon hade klämt in under sin huvudduksrand. No need for head set, liksom. Så stod hon där och väntade, liksom jag, med den ena armen avslappnat hängande längsmed kroppen och den andra ivrigt gestikulerandes i luften framför sig. Enkelhet är också vackert. Sällan har jag sett en så slagkraftig bild för en aspekt av de troende muslimska kvinnornas vardag som brukar gå helt förlorad i debatterna om dem – nämligen plaggets vanlighet.

Låt dig alltså inte förledas av min utläggning om den unga kvinnans fingerstoppskänsla för färgkombinationer – visst satt hennes slöja snyggt men framförallt var den ordinär. På samma sätt som mobiltelefoner är det, eller brödsmulor på frukostbordet, bilnycklar och hopknycklade kvitton i handväskan. Det är inte min avsikt att reducera plaggets religiösa innebörd. Om slöjan saknade en sådan så skulle troende kvinnor inte heller välja att bära den. Min indirekta erfarenhet, från kollegor, bekanta och nu senast den här unga kvinnan, är emellertid att slöjan inte alltid har samma starka laddning för bärarna som för kritikerna.

Det finns, kort sagt, en hel del kvinnor som visserligen aktivt väljer att bära plagget men för vilka detta varken utgör ett trauma eller en daglig extas. Det är en del av outfiten, helt enkelt. Likaså finns det naturligtvis gott om troende muslimska kvinnor som väljer att inte bära slöja. Båda grupperna är lika osynliggjorda.

Jag ertappade mig själv som omedveten bärare av majoritetssamhällets snäva synsätt på dessa hett omtalade kvinnor senast för ett halvår sedan. En ung praktikant på mitt jobb, vi kan kalla henne Necla, bistod mig med att duka fram te och kaffe åt mina kursdeltagare. Eftersom vi jobbade tätt tillsammans och hon dessutom utfört en del administrativt jobb åt mig var stämningen oss emellan förtrolig. Så när Necla, som då var knappt tjugo år gammal och använde mycket mascara och lite täckstift, förklarade för mig att hon inte kunde delta i vår te- och kaffepaus frågade jag så klart varför. Svaret var mycket enkelt. Det var Ramadan och Necla, liksom flera av mina elever, ville inte bryta fastan. Det vara bara det, att jag inte hade kommit på tanken att Necla skulle kunna vara troende.

Jag bad Necla ursäkta min ignorans och hon skrattade ljust och förklarade att hon egentligen fick och borde äta och dricka något, eftersom hon råkade ha mens just då. Men om hon skulle ha äntrat fikarummet med oss andra och satt sig till bords med oss, så “skulle de andra ju förstå att jag har min månadsblödning, och det känns för konstigt”.

I den europeiska kontexten kommer människor som Necla alltför sällan till tals, liksom de kvinnor som använder sin slöja som head set sällan ges utrymme att tala om plaggets självklara och odramatiska plats i deras liv.

Jag själv rekommenderar bloggaren Sharazad för mer intelligenta kommentarer kring slöjdebatten.

Intressant? Andra svenska bloggares åsikter om , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

Frau P tar pulsen

Jag har aldrig kunnat med det metaforiska uttrycket „att ta pulsen pa“. Det ringer oroväckande klämkäckt, som en parodi pa nagon farsgestalts försök att hänga med i svängarna, trots att tiden uppenbarligen runnit ifran inte bara honom, utan en hel generation pappor. Men liksom alla företeelser vars klang, doft (Wunderbaums), smak (Nutella) eller blotta varande väcker ett lätt obehag: da och da passar de perfekt.

Egentligen räcker det nämligen att säga: Tyskarna förmar inte ta pulsen pa sin egen samtid. Det är inte bara tydligt i taffliga tv-filmer, utan märks i talkshows, politiska uttalanden fran höger till vänster, i mobilsamtalen folk för med vänner och ovänner när de pendlar till och fran jobbet. Detta Nu, detta kol- och stalunionens förlorade avkomma, med ett granande men ack sa närvarande streck tvärsöver landskartan, med Gastarbeiter vars hemresor uteblev och som följdaktligen stannade, fick barn, som fick barn. Som en fascinerande paradox kan tilläggas att tyskarna bevisligen är kapabla att da och ta pulsen pa sin datid (jag tänker till exempel pa det finkänsliga porträttet av mamman i filmen Goodbye Lenin).

Alltfler unga tyskar tröttnar pa att fa Historien (och Hitler) uppkörda i nyllet, beröringspunkterna har blivit abstrakta. När man inte förmar försonas med sitt da, hur ska man kunna skämta om sitt nu? Tyskland skrattar inte gärna at sig självt. Tyskland är inte roligt. Det betyder naturligtvis inte att man inte har humor. Självironi, däremot, är en bristvara.

I ett försök att tradera en av Amerikas mest älskade tröstefiltar – feel good filmen – sände RTV igar Mitt galna turkiska bröllop. Filmen är nominerad till arets tittarpris; folk tycks alltsa känna sig tilltalade. Mitt galna turkiska bröllop är den tyska varianten av My big fat Greek Wedding och försöker alltsa driva bade historien och komiken framat genom att porträttera Kulturernas Olikhet. Anslaget är abrubt, kameran flyger över välbekanta gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg, en surmulen voice-over förklarar att han och polaren Götz är de sista tyskarna pa gatan, att de “haller stand”. Sedan följer i rask takt den första vandalismen, deras skyltfönster sparkas till smasmulor av en turkisk unge, därpa slagsmal, och mitt i detta otyska kaos dyker Ailin upp, dottern till handelsmannen Söyleman (att denna berättelsens Julia inte kan tala turkiska marks ett par scener senare). Götz vill ha Ailin, Ailin vill ha Götz, men den Turkiska Familjen star i vägen, och Kusiner, Onklar och Ära. Götz later sig till och med omskäras för detta Turkiskas (eftersom skillnaden mellan den sekulariserade staten Turkiet och Islam inte tematiseras) skull. Och sa vidare. Denna bristfälliga fingertoppskänsla, grovheten i berättandet (som bara resulterar i en tveksam gegga med rasistiska inslag), denna oförmaga till självironi. Det gör varken fran eller till med en sympatisk Gökçen eller Mustafa i en biroll eller tva, när allt annat är vi och dem. Och egentligen är vi ju införstadda med att europiskt liberala värderingar är de enda rätta, eller atminstone garanten för lycka i dess sanna form. Blink blink, liksom.

Frau P dök upp i var lägenhet i morse efter en rask och regning cykeltur fran Wilmersdorf i forna Västberlin, hon joggade avslappnat uppför de fem trapporna och svepte utan minsta spar av uttröttning in i var hall, ivrigt samtalandes. Frau P är 72 ar gammal och en nära vän till var hyresvärd. Infödd Berlinbo. Efter att ha lovordat det faktum att vi är tva unga kvinnor som flyttat in i lägenheten, levererat en snabb och precis analys av öst-västförhallandet efter murens fall och i samma andetag förkunnat att hennes systersons man är en förtjusande människa verkade hon redo att ga. Men sa, kanske föranlett av vara utländska efternamn som vi prydligt präntat pa dörrklockan, ville hon bara säga ett par ord till, om Helmut Kohl („en katastrof“) och hur „folk nuförtiden latsas som om Tyskland inte vore ett Invandrarland. Vilket är absurt, naturligtvis är det absurt, Tyskland är sedan artionden ett Invandrarland, den här nya skenheliga förvirringen är patetisk“. Sa Frau P och lämnade oss kort därefter i ett liksom varmt vakuum. Jag sag hennes smala handskbeklädda fingrar framför mig, hur de grep om cykelns handtag och samtidigt, hur lätt men bestämt de vilade mot Tysklands pulsader.

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Migration, Personer, Tyskland

King of Falafel

Han heter Mos och arbetade som software ingenjör när han bestämde sig för att det fick räcka och öppnade en falafel imbiss i stället. (Jag vet inte om förändringen var abrubt, som en del insikter med paföljande handlingar är, eller kanske ovillig, segdragen sasom en del avgörande beslut.) Hursom driver Mos „King of falafel“ tillsammans med sin fru, en kvinna med rötter i Kaukausien. De har varsin huvudbonad – hatt och huckle – och öppet alla veckans dagar. Man ombeds respektera rökförbudet och det faktum att Mos inte säljer alkohol pa de 5 kvadratmeter som utgör „King of falafel“. Det gör man gärna.

Jag hade en av mina otaliga luckor mellan arbete och arbete. Min vardag bestar av dessa luckor. Sa jag cyklade förbi Mos och beställde en falafel, sjönk ner pa en av tva gula plaststolar och stirrade uttryckslöst pa byttorna med hemmagjord tahin bakom glasdisken. Mos arbetar metodiskt och langsamt. Du far inte ha brattom om du vill äta hans mat. De invigda är införstadda med detta. De ännu-icke invigda trampar omkring som äggsjuka hönor pa trottoaren utanför och fragar i värsta fall om just deras grillade halloumi „inte är färdig snart?“. Vissa processer later sig inte paskyndas. Den omsorg med vilken Mos och Frun friterar kikärtssmet, skänker tee och river mynta är en sadan.

Mos förvanande mig alltsa när han plötsligt överröstade puttrandet fran frityrkastrullen och samovaren genom att be om ursäkt för att det dröjde. „Inga problem“, svarade jag. „Jag har tid.“ Mos nickade omärkligt och atergick till arbetet. Samovaren gav ifran sig ett väsande ljud. „De flesta har ingen tid. Gott sa. Att ni har tid, gott sa.“ Mos log ett mangtydigt leende. “Ja”, svarade jag. “Man bör ta sig tid”, sa Mos. Jag teg, men log. Jag kunde inte se Mos fötter bakom disken men fick en bestämd känsla av att han vägde fram och tillbaka pa dem. Som man gör när man tar sats. Sedan började han berätta. Om software ingenjören Mos som en dag fick nog. Om stress. Om Gud. Mos är arabisk muslim. Min falafel var färdig, jag fick den och en till tee och Mos fortsatte berätta. Om änglarna, djinner, som för dig till din kropp när du föds och fran densamma när du dör, och däremellan dyker upp som goda eller onda andar. En god ande hade fört Mos till beslutet att sluta programmera datorer och i stället öppna en 5 kvadratmeter stor falafelimbiss pa en av Berlins bakgator. „Har ni nagonsin träffat en ängel?“ fragade han mig, jag hade precis druckit upp mitt tee och var beredd att ga. Jag log snett. Bjällran pa dörren pinglade till och nagon tog ett försynt steg in, jag langade väskan över axeln och stegade iväg. Mos bad sin Gud att skydda mig.

Inom samtliga monoteistiska religioner florerar föreställningar om spöken, andar och änglar. Som försök att förklara (o-)mänskligt beteende betraktat liknar de varandra, i bland till punkt och pricka. I bland sa pass att jag trots multipla och dagsfärska bevis för motsatsen tänker att religion maste vara det typ sämsta politiska svepskälet nagonsin. Naja.

Varför är en människas personlighet inte koherent? Hur kan nagon „bli galen“? Varför begas självmord? Varför övergar godhet ibland vart förstand? Kort sagt: varför är det mänskligt att agera omänskligt? Det är i kölvattnet av skavsarsliknande fragor som spöken, andar och änglar tar form.

„Stick du stygga spöke, stick – för du finns inte!“ stammade Alfons Aberg upphetsat i sina försök att driva sömnlös mörkerrädsla pa flykten. Ramsan verkar som ett eko fran barndomen, jag kan känna lukten av kommunala bostadshus och nerkissade hissar, torndönet fran den gemensamma tvättstugan och andra kanske lugnande detaljer.

Och ända, trots den finkänslighet och okomplicerade djupsinne med vilka Bergström tecknade bilden av den lilla killen med fyrkantigt ansikte och en ensamstaende farsa (utan att nagonsin dividera om vart Mamma tagot vägen), den där besvärjelsen är ljug. Mos vet bättre besked.

Leave a comment

Filed under Personer

Sockerfest

Ns läppstift lyste argt i förmiddagssolen, hon spände ögonen i mig pa sitt karakteristiskt uppfordrande och samtidigt franvarande sätt. Atergav frankt hur hon verbalt sagat benen av nagon, en man i hennes omgivning, och därefter lämnat sin terapeut med pannan lutandes mot handflatorna. Jag kisade med ögonen och sag en Edvard Hopper liknande gestalt framför mig. Den där ensamheten som är lika tät som en persisk matta, klibbig som nyutstruken akrylfärg. N skelade menande. Bakom oss satt fyra smapojkar i skräddarsydda kostymer. Svart, blankkarerat tyg, „det är Bayramı idag“, sa N, „jag borde ocksa ha tagit pa mig en kostym“ fortsatte hon. Jag fnissade till. Smapojkarna sag ut som korpar pa en telefonledning. Med en kostymklädd N i mitten hade de plötsligt förvandlats till maffia. „N bey“ kluckade jag och vände ryggen at hörnet medan hon själv la sig i samtalet pa turkiska med korparna. Det langa svarta haret snärtade i vinden, som för att understryka hennes satsbyggnad.

Fem minuter senare star hon i dörröppningen, jag höjer pa ögonbrynen och hon förkunnar snabbt hur samtalet avlöpt (N upprepar gärna det redan sagda, hon är en levande sammanfattning av de senaste fem minuterna). De hade provocerat varandra. Den minsta (han skelar ocksa) som saknar framtänder hade sagt: „da bajsar jag i din mun, jag svär“, varpa N blixtsnabbt intervenerat med pastaendet „men det är Bayramı idag, da bajsar man inte i nagons mun“. Vilket är logiskt och atergäldades med gillande och erbjudande om godis fran korparna.

Bayramı (turkiska Şeker Bayramı = sockerfesten) infaller i samband med slutet av Ramadan (رمضان), fastemanaden, och är en av de tva viktigaste högtiderna inom Islam.

N är butiksinnehavare och en av de människor som varje dag pa nytt bestämmer sig för vem hon har lust att vara och i enlighet med detta beslut klär sig. Hennes systerson insisterar pa tilltalet „bey“ som betyder ungefär „Herr“ och är avsett för äldre män, även inom den egna familjen.

Leave a comment

Filed under Personer, Språk