Category Archives: Uncategorized

Wannabe-medborgarna

…eller på tyska Die Möchtegernbürger är rubriken på en utmärkt artikel i annars rätt så plottriga Berliner Zeitung från i lördags.  Ressortchefen Harald Jähner lyckas med konststycket att kritiskt analysera de väljarskaror som sett till att svart (CDU/CSU) – gult (FDP) kommit till makten och ifrågasätta koalitionens första drag (sänka skatter med hjälp av pengar som inte finns) – utan att måla in sig i oppositionslägret.

Vilka är då de påtalade wannabe-medborgarna? Jähner slår en verbal och faktisk brygga till Socialdemokraternas förre Kanzler Gerhard Schröder. Han förde in begreppet “neue Mitte” (“den nya mitten”) i tysk politik. Dessa nya mittenväljare, inte sällan situerade inom framtidsindustrier som media, design & software,  har numera vänt ryggen åt de tyska sossarna. “Idag är inget mer ocoolt än att välja SPD” som etablerade samhällsmagasinet Der Spiegel konstaterade efter brakförlusten i valet. Och de eftertraktade nya mittenväljarna, som här och där beskrivs som den nya tidens väljare per se, pendlar nu någonstans mellan Die Grüne (tyska Miljöpartiet),  FDP (liberalerna) och Angela Merkels kristdemokrater – som under hennes ledning fått en socialare framtoning – skriver Jähner.

Kärnan i väljarsegmentet utgör människor som Richard Florida och andra socialgeografer kallar för  den “kreativa klassen” (media, design & software, ni minns).  Det är inte bara det att socialdemokraterna har blivit “ocoola”. Nej, framförallt har den här väljargruppen blivit äldre – och borgerligare. De tyska liberalerna och miljöpartisterna slåss om alla de som ruskat av sig den påtagna vänsteridentiteten , som “blivit vuxna”, alltså gett upp idealismen,  övergivit kollektivet för en egen lägenhet och grundat egen byrå – för att kunna omsätta ideerna (den nya tidens kapital) i olika projekt. Det här är den “borgerlighet” som har gjort comeback i Tyskland sedan murens fall, skriver Jähner. Och den är märkligt flexibel; öppen även för icke-konformativa livsstilar. Individer som förut tydde sig till den emancipatoriska vänstern, t.ex. på grund av sin sexuella identitet, allierar sig idag med konservatismen.

Och nu har de här väljarna röstat fram de tyska liberalerna (FDP) till makten (men ocksa gett Die Grüne ett rejält uppsving). Det är logiskt, för FDP har precis lika lite substans som politiskt parti betraktat, som “den nya mitten” har som politisk klass. Borgerligheten har omvandlats; från ett ekonomiskt tillstånd (och påföljande position gentemot statsmakten) till ett “samhälleligt habitus”, argumenterar Jähner. Den nya borgerligheten är misstänkt likt en livsstil. De nya borgarna lever ofta i en, nyktert sett, prekär situation (deltidsarbete, eget företagande plus extraknäck, projektanställning och därefter?). Men de lutar åt att försköna densamma och hitta på fiffiga namn (“digitala bohemer”) åt sig själva som låter ana att det  handlar om “fria” livsval; inte om snålblåst på arbetsmarknaden.  Borgerligheten har blivit en “önskeidentitet” skriver Jähner, utan att förfalla till att romantisera den svunna borgarklassen.

De nya borgarna önskar sig en framtid där de själva bestämmer över sina liv; inte situationen på arbetsmarknaden, inte bankerna, inte svårgreppbara utländska megakonzerner. I ett sådant scenario är facken mest en störfaktor, och globalisering betyder enbart fri tillgång till multimediala produkter på den egna Mac:en. Den här önskedrömmen delar de med FDP; ett parti som inlett sitt regerande med en offensiv imagepolitik. I själva verket, skriver Jähner, vet FDP-toppen naturligtvis mycket väl exakt hur osäker de nya väljarnas framtid är. Det ser de facto inte bra ut för alla deltidsarbetande multitalanger; särskilt inte när man tänker på deras ålderdom. Därför var den nya regeringskoalitionen också snabbt ute med att höja den summa som en socialbidragstagare får tjäna utan att bidragsbeloppet minskar. Det här är inte alls en signal åt de riktigt fattiga (också en betydande grupp i det tyska samhället), tvärtom: det är en åtgärd riktad direkt mot de nya borgarna. Det är deras liv detta handlar om.

Den nya regeringen vill bli omtyckt. Regera i klassiskt bemärkelse kommer uppenbarligen i andra hand. Därför inleder de med skattesänkningar, som skall finansieras med icke-existerande medel. Och wannabe-medborgarna fattar inte ens att de blir dragna vid näsan.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Tyskland, Uncategorized

Sist in först ut…

…är inte bara en devis för arbetsgivarparter under rationaliseringstvång. Det är också en precis beskrivning av hur det mänskliga minnet fungerar, förklarar minnesforskaren Joachim Markowitsch i den härligt oöverskådliga och samvetsgranna veckotodningen die Zeit. Varför har dementa personer och Alzheimerpatienter problem med att minnas sina respektive, när de samtidigt kan lämna detaljerade beskrivningar av barndomens spelplatser? Därför att saker som vi upplever för första gången i en för oss ny kontext etsar sig djupare in i vår hjärnbark. I själva verket skiljer de sjukdomsdrabbade sig inte från gemene man på den här punkten. Det framstår bara som brutalare i skuggan av minnesförlusten. Men mot slutet av livet kommer vi att minnas vår första kyss bättre än bröllopsnatten i vårt tredje äktenskap.

Denna minnets sållningsprincip får alla möjliga konsekvenser. Mig faller människans rörelsemönster in. Min egen vardagsradie består av två stadsdelar i Berlin, här cyklar eller småspringer jag längsmed bestämda rutter och numera, efter fyra års tid, ser jag knappt omgivningen längre. Hör den snarare: barnen som skriker, hundarna som ylar, de turkiska mammorna som halvskriker i mobiltelefon, bilarna som tutar och galningarna som sjunger. Det har blivit ett välbekant och abstraherat sammelsurium, jag kan inte längre säga säkert vilket väg hem jag tog igår, eller om jag gick till det ena eller andra grönsakståndet i förrgår. Däremot minns jag med knivskarp precision hur jag för första gången stod i korsningen Oranienstraße / Skalitzer strasse. Det var första maj 1998 och hur jag än vände och vred på kartan fattade jag inte hur jag skulle gå för att komma rätt.

Det finns punkter på Berlinkartan som fortfarande verkar bära lukten av mitt första besök där. Korsningar där mitt inre liksom stannar till, varje gång, fortfarande. Att jag passerat förbi dem tusentals gånger sedan den där första, overkliga våren när förälskelen och äventyrslustan pumpade som lyckodroger i blodet, spelar ingen roll. Först in, sist ut.

(Efter att förälskelsen i fråga hade lämnat mig åt mitt eget öde som immigrant slog jag långa lovar för att slippa lukten av de där platserna. Om stadsplanerare tar detta i beaktande, månntro?)

Andra bloggar om: ,




Leave a comment

Filed under Uncategorized

Apropå döden

Sedan jag flyttade hit har tre personer i min familj dött och begravts. Därtill har en vän här blivit påkörd av en buss, något som sände chockvågor genom alla de liv som hon beträtt. Hon dog tillslut, efter en vecka på intensivstationen i ett av Berlins specialsjukhus. Jag tilläts besöka hennes kropp; den var sig märkligt lik, bara huvudet var illa tilltygat.


Det är kropparna jag ser framför mig när jag tänker på döden. Onsdagen den 22e december 2004 steg jag in i ett litet rum på SÖS där min farmor hade placerats efter att ha lidit en hjärtattack och omedelbart därefter en total hjärnblödning. Hon såg liten ut i sjukhussängen, som om de senaste årens tyngd plötsligt lyfts av hennes lekamen och tillåtit benen och ryggen att vila i ålderdomens krumhet. Jag förstod att hon redan lämnat mig. Papperspåsen med pepparkakor som jag haft med mig i väskan knarrade olycksbådande. Hennes händer vilade på täcket, de såg oproportioneligt stora ut, hennes kindben med. I döden träder livets karaktärsdrag fram med hjärtskärande tydlighet, som en sista påminnelse till de efterlevande: så här såg jag ut. Min unga vän hade samma lätt uppdragna axlar som sist jag såg henne, som om hon närsomhelst skulle hoppa upp från båren och fortsätta köra filmkameror till olika inspelningar i den lastbil som vi kallade hennes. Bara huvudet var illa tilltygat.

När jag läser Joan Didions hyllade beskrivning av makens död, Ett år av magiskt tänkande, tänker jag på deras kroppar. Jag minns hur benen vek sig under mig på kvällen den 22 december 2004, hur min mamma som öppnat dörren fångade mig, jag minns att jag inte minns något annat utom den våg av illamående som plötsligt letade sig upp genom mitt inre. Vet någon hur det känns när kroppstemeraturen stiger från vintermånadens genomsnitt 36,8 till 41 grader inom loppet av fem minuter? Som en absurd påminnelse om att du är vid liv medan den andra just har lämnat livet känns det. Jag tänker på hur jag spydde upp ångesten som jag inte kunde formulera och jag minns att jag tänkte på de där förbannade pepparkakorna, att de förmodligen blivit mjuka vid det här laget. När jag med stigande irritation plöjer Didions precisa och yrkesskickliga beskrivningar av hjärtstillestånd, sjukhusjournaler och hennes egen väntan ser jag en kör av tjocka, svartklädda kvinnor framför mig. De står framför ett hål i marken och vrålar unisont ut sin smärta med gälla stämmor medan de slår i luften omkring sig. Jag vet inte vems kropp som just lämpats ner i hålet. Sedan ser jag N framför mig, som var min unga väns syster, ledsagare, vapenriddare, älskare, alla dessa närhetens funktioner som plötsligt klipptes av när vännen i ett ouppmärksamt ögonblick klev ut i gatan just som bussen körde runt hörnet. Jag ser N framför mig i olika ögonblick under den vakandets vecka som ägde rum i en lägenhet i Berlin. Hon såg inte, med Didions ord, „skör“ ut. Hon såg förvriden ut, vanställd, oftast ihopkrupen när hon annars är reslig med ett liksom postpubertalt rörelsemönster. Hon såg ut som jag de där decemberdagarna 2004 och jag förmodade att hon närhelst hade kunnat börja spy. Hon såg omåttligt levande ut. För i livet – och omvänt i döden – är det i våra kroppar som händelserna äger rum. Jag är inte säker på att vi förmår bemästra döden mentalt. Våra kroppar gör det åt oss, att ha en kropp när en älskad just lämnat dig är absurt eftersom det naglar fast dig i nuet, när dina tankar spurtar baklänges, gripandes efter den döde. Om kroppen skriver Joan Didion så gott som intet och därför kan jag inte förlika mig med hennes uppgörelse med döden, som är så utstuderad, så intellektuell, så behärskad att det kryper i mig.

Till min egen begravning önskar jag mig en snorande, svärande och högljudd klagokör av gamla kvinnor som tillåter de närvarande att klösa sin egna kroppar i förtvivlan och känna att de lever.

Andra bloggar om: , ,

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Sanddyner och särintressen

„En homosexuell demonstration“ i Moskva ledde till brutala gripanden, förtäljer de tyska nyhetssändningarna. Att Rysslands politmaffia inte hycklar med sin inställning till minoriteter är chockerande, överraskar en knappast. Att en demonstration för mänskliga rättigheter pastas besitta en egen sexuell identitet är däremot en absurd paminnelse om vems villkor som rader i Europa. När Rysslands HBT-rörelse demonstrerar för press- och mötesfrihet och rätten till ett liv utan förföljelse är det uppenbarligen inte nagot som EU-staterna känner sig nödgade att sluta upp bakom. Det är ju De Andra som pläderar för sina Särintressen. Jag sväljer förnedringens saliv djupt tre ganger och slar av tvn.

I Sveriges förlovade medielandskap med Böglobbys och spjutLantzar som intervjuar mondänt lesbiska personer – och jag har verkligen intet att invända – kan ens blick för samtiden lätt grumlas. Det är den där speak overn igen, som placerar de rörliga bilder av fascisters knytnävsslag mot demonstranterna pa angenämt avstand fran tv-tittarna, det där avgörande avstandet till Moskva, Warsawa och världen i övrigt. Man tar det ogärna till sig, att man sitter pa en sanddyn som i raskt tempo vittrar bort. Tills nagon yxhugger sig igenom idyllen.

Habermas naiva tilltro till kaffestugor hit eller dit, hans beskrivning av Europas politiska klimat gör gällande att det gar i vagor. Sidvärtes vagor, som en utdragen marsch: höger vänster höger. Detta skvalpande, det erroderar sanddynen likt ebb- och flod. Habermas har dessutom en pafallande romantisk uppfattning om att Europa andas. Hon öppnar och stänger sig, som klaffarna i hjärtsystemet pa däggdjuren. Jag ser Astrid Lindgrens Katla framför mig. Och det är pa oss Andra hon kommer att ga lös, det är pa oss Tengil pekar först. Business as usual.

Leave a comment

Filed under Uncategorized