“Det är en match, inte ett toppmöte om integration”

…så uttalade den mest fotbollskunniga person jag känner, både vad fakta och själva spelet beträffar. Hon sammanfattade därmed den absurda stämning som rådit i Berlin med omnejd (läs: Tyskland) sedan det stod klart att Tyskland skulle komma att få svettas mot landslaget som aldrig ger upp, “Türk-iii-ye” för att citera fansen på läktarna.

Naturligtvis får ett sådant möte andra dimensioner i ett land där den största turkiska populationen utanför Atatürks gränser står att finna. Men ändå: medias sätt att redan i förväg piska upp de 90 minuterna till en potentiell clash of cultures var ansträngande – för alla inblandade. Åtrigen förmodas människor som levt hela sina liv i Tyskland plötsligt sitta mellan de beryktade två stolarna: till och med svenska journalister kände sig manade att skriva om det. Så utkristallerisas ett fejkat konsensus.

Det finns saker som inte bör analyseras överdrivet. Om valfri turkisktalande person i stadsdelen Kreuzberg kör omkring i sin Mercedes med flaggor från båda nationerna, betyder det då att han/hon lider av svår personlighetsklyvning?

Nästa retoriska fråga kom från min ovan nämnda vän, som har en sisådär sju, åtta minoritetstillhörigheter att göra anspråk på och tre parallella modersmål. “När är gränsen nådd?!” utbrast hon förtrytet. Det är egentligen bekant att Europa befolkas av människor från världens alla hörn. Det kanske upplevs som exotiskt men det är i strikt bemärkelse högst normalt att växa upp med flera kulturella tillhörigheter – och språk.

Gårdagens gärning gjorde spelarna själva, som levererade (känner mig själv manad att gripa till sportklischéerna nu) en enastående match. Den var snabbare, hårdare och jämnare än vad de flesta väntat sig. Underdog-förhållningssättet som präglat det turkiska spelet fram tills dess var som bortblåst: de spelade precis så professionellt som det anstår dem. Turkiska fotbollsspelare har presterat väl i internationella sammanhang på senare år. Därför var de tidigare rundorna kryptiska. De som sammantaget gick ut på att bevisa att man visst, till slut, efter 90 minuters larv, kan göra mål. Kom igen liksom.

Jag och min vän fotbollsfantasten tittade tillsammans med tvåhundra andra personer; det rådde en relativ jämn fördelning mellan turkar, tyskar och brasilianare. De sistnämnda skrek högst och hälften av dem var för Turkiet: solidaritet mellan minoriteter. Det hade varit en spännande infallsvinkel för den samlade journalistkåren.

Intressant?Andra bloggar om: , , , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kultur, Tyskland

Enastående plagiat

”…det viktiga bestod inte i att ’skapa’ något nytt, utan att göra förändringar i de kolosser som redan skapats av tusentals intellektuella genom tusentals år, och därmed lyckas formulera något alldeles nytt” skrev nobelpristagaren Orhan Pamuk redan för många år sedan. Faktum är att Den svarta boken, varifrån jag hämtat citatet, liksom Pamuks övriga litteratur, präglas av en stilla obsession med detta tema. Att låna, skriva om, lägga ut ledtrådar, manipulera och givetvis förföra läsarna, fansen, konsumenterna, lyssnarna.

Själv avskyr jag de ingrodda och gärna gubbiga diskussionerna om covers, det vill säga legala musikaliska plagiat, som förs med jämna mellanrum i både mainstream- och alternativ media. Det är ett evigt rabblande om årtal, baksidespår och preferenser, journalister och andra tyckare slår verbala piruetter för att visa hur oerhört insatta just de råkar vara. Sällan får man däremot läsa om lusten att låna.

Det är nämligen roligt att plagiera, det vet alla som provat. Det är tillfredsställande att ha ett original att mäta sig mot, en spegelbild att överträffa eller förvränga till oigenkännlighet. Det är lugnande att överhuvudtaget ha en utgångspunkt i konstnärligt arbete, det vet alla som släpar på privata svarta hål och andra nebulosor i innerfickan.

Sist men inte minst är skänker plagiatet ett verk en massa nya dimensioner, som bara kan uppstå just i jämförelsen. Vi kan njuta av en låt eller konstverk i sig. Men det är dess relation till något föregående som skänker härmningen dess verkliga genialitet.

Hösten 2007 såg jag ett framträdande av Natacha Atlas här i Berlin. Inför en entusiastisk men lite för väluppfostrad medelklasspublik åmade och kråmade sig denna så kallade world music scenens mikroba gigant, i det verkliga livet mäter artisten under 160 centimeter. Det var kitschigt på gränsen till löjeväckande och ganska medryckande. Men så tog Atlas ton och de första, darrande, tonerna till hennes version av “It’s a man’s world” stänkte som skälvande vattendroppar över publiken, som börjats svetta av uppvisningen. Jag reste omedelbart ragg och gåshuden gjorde nästan ont. Det är fläskigt, det är oktavhöjningar och Natacha Atlas röst som glider oroväckande mellan skalorna och vibratot som en iskall förebråelse i refrängen: “it’s a man’s, man’s, man’s world – but it wouldn’t be nothing without a woman or a girl…”. James Browns låt har givetvis ett egenvärde, men musikhistorien skulle vara betydligt fattigare utan Natachas arabeska plagiat.

Håll till godo med min favoritefterapning för tillfället, den judiska sångerskan Yael Naim tolkar Britney Spears (live):

Inressant?Andra bloggar om: , , , , ,

2 Comments

Filed under Kultur

Exil, längtan och minne

Svenska Kulturfonden med sits i Helsingfors anordnar en essätävling i Hans Ruins namn vartannat år.

Mitt bidrag finns att läsa här. Det är en text om exil där jag funderar över om exilen kan sägas gå i arv. När jag skrev var det med utgångspunkt i mina vänners erfarenheter som barn till Tysklands s.k. Gastarbeiter, eller snarare: min stilla tolkning av dessa erfarenheter.

I samma nummer av tidsskriften Ny Tid publicerades även en kortare text , som jag skrev apropå årsdagen av bokbålen i Nazityskland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Leave a comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

…got this girl on my mind

…sjunger Mos Def och jag nickar trött, ett märkligt sommarregn spolar bort grillresterna från hundratusentals turkiska familjers dagliga grillorgier på Kreuzbergs samlade gräsmattor, även de i rondellerna, och min lekamen undrar vart värmen tog vägen. Berlin tycks befinna sig i gränsen mellan två klimatzoner och efter fyra år har jag ännu inte vant mig vid de tvära kasten.

För två dagar sedan härskade smältdegelhetta, byggarbetarnas oranga hjälmar verkade blinka i värmevågorna och den dagliga trafiken av fordon, barnvagnar och löst folk böljade segt upp och ner för Oranienstraße. Jag stod och väntade vid övergångsstället och reagerade först när en behaglig skugga föll över min högra ansiktshalva. Kvinnan var ung och mycket chic. De ljusblå detaljerna på hennes top korresponderade med ballerinaskornas färg, hennes smycken och hennes slöja, som var bunden “klingon style”. Jackie Kennedy och västvärldens försigkommna unga kvinnor med henne petade under några fantastiska decennier in gammalt bröd i tuperingen för att uppnå en liknande effekt. Ett högt buret bakhuvud är vackert, det var redan egypterna ense om.

Det finns gott om oerhört vackra kvinnor med slöjan draperad i olika formationer i den här staden, så det var inte plagget i sig som fick mig att reagera – utan mobiltelefonen (ljusblå, vad annars) som hon hade klämt in under sin huvudduksrand. No need for head set, liksom. Så stod hon där och väntade, liksom jag, med den ena armen avslappnat hängande längsmed kroppen och den andra ivrigt gestikulerandes i luften framför sig. Enkelhet är också vackert. Sällan har jag sett en så slagkraftig bild för en aspekt av de troende muslimska kvinnornas vardag som brukar gå helt förlorad i debatterna om dem – nämligen plaggets vanlighet.

Låt dig alltså inte förledas av min utläggning om den unga kvinnans fingerstoppskänsla för färgkombinationer – visst satt hennes slöja snyggt men framförallt var den ordinär. På samma sätt som mobiltelefoner är det, eller brödsmulor på frukostbordet, bilnycklar och hopknycklade kvitton i handväskan. Det är inte min avsikt att reducera plaggets religiösa innebörd. Om slöjan saknade en sådan så skulle troende kvinnor inte heller välja att bära den. Min indirekta erfarenhet, från kollegor, bekanta och nu senast den här unga kvinnan, är emellertid att slöjan inte alltid har samma starka laddning för bärarna som för kritikerna.

Det finns, kort sagt, en hel del kvinnor som visserligen aktivt väljer att bära plagget men för vilka detta varken utgör ett trauma eller en daglig extas. Det är en del av outfiten, helt enkelt. Likaså finns det naturligtvis gott om troende muslimska kvinnor som väljer att inte bära slöja. Båda grupperna är lika osynliggjorda.

Jag ertappade mig själv som omedveten bärare av majoritetssamhällets snäva synsätt på dessa hett omtalade kvinnor senast för ett halvår sedan. En ung praktikant på mitt jobb, vi kan kalla henne Necla, bistod mig med att duka fram te och kaffe åt mina kursdeltagare. Eftersom vi jobbade tätt tillsammans och hon dessutom utfört en del administrativt jobb åt mig var stämningen oss emellan förtrolig. Så när Necla, som då var knappt tjugo år gammal och använde mycket mascara och lite täckstift, förklarade för mig att hon inte kunde delta i vår te- och kaffepaus frågade jag så klart varför. Svaret var mycket enkelt. Det var Ramadan och Necla, liksom flera av mina elever, ville inte bryta fastan. Det vara bara det, att jag inte hade kommit på tanken att Necla skulle kunna vara troende.

Jag bad Necla ursäkta min ignorans och hon skrattade ljust och förklarade att hon egentligen fick och borde äta och dricka något, eftersom hon råkade ha mens just då. Men om hon skulle ha äntrat fikarummet med oss andra och satt sig till bords med oss, så “skulle de andra ju förstå att jag har min månadsblödning, och det känns för konstigt”.

I den europeiska kontexten kommer människor som Necla alltför sällan till tals, liksom de kvinnor som använder sin slöja som head set sällan ges utrymme att tala om plaggets självklara och odramatiska plats i deras liv.

Jag själv rekommenderar bloggaren Sharazad för mer intelligenta kommentarer kring slöjdebatten.

Intressant? Andra svenska bloggares åsikter om , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

Kurdisk film för berättelsens skull

Den femte kurdiska filmfestivalen gick av stapeln i Babylon Mitte, mitt i Berlin med andra ord, härom veckan. Det är inte illa. Särskilt inte om man betänker vilket enormt förhandsintresse till exempel Sverige och svensk kultur åtnjuter här i Tyskland, utan att kulturinstitutionerna lyckats uppbåda mer en “nordisk filmkväll” för de redan invigda, en gång i veckan och undangömd i Tiergarten. Den kurdiska diasporan är i och för sig väl känd för sitt idoga kulturella arbete. Svenskarna i Berlin häckar i Prenzlauer Berg med CSN-pengarna instoppade i kuddfodralen och överlåter tyskarnas förkärlek för idyllen i norr åt sitt eget öde. Nåja, det stämmer nu inte helt.

Den kurdiska filmfestivalen inleddes med “Vinterland” från regissören Hisham Zaman, född i den irakiska delen av Kurdistan och utbildad i Lillehammer. Det är en 52 minuter lång, eller kort beroende på hur man upplever det, finstämd saga. I knisterkalla Nordnorge lever Renas, en glatt integrerad flykting från Kurdistan, i ett öde brunt trähus med en telefonautomat om knuten. Genom hela filmen skräller automaten ilsket, särskilt på kvällarna eller nätterna, och familjen i Kurdistan ringer med löften, hot och lyckönskningar.
Renas har egentligen förlikat sig med exilen i snön, men för att fullborda sitt liv vill han gifta sig. Med familjens hjälp har han hittat en kurdisk kvinna, Fermesk, som nu skall ansluta sig till livet i det bruna huset. Scenen där Renas förklarar för den nordnorske tjänstemannen hur han kunnat ingå ett giftermål på distans, utan att någonsin ha träffat Fermesk, är symptomatisk för filmens humoristiska underton. På uppstudsig norska, ett språk som hursom förmedlar ett visst mått av bekymmerslöshet, förklarar Renas hur de har utväxlat först foton, sedan brev och slutligen ringt varandra. Saken är biff. Och den grådaskige tjänstemannen nickar och säger att jo, ha må väl ta och styrka att Fermesk är Renas “kuna”, de är ju uppebarligen förälskade. Som betraktare vet man inte vad som känns mest absurt, giftermålet eller byråkratin.

De både familjerna tycker sig ha gjort en bra deal och Renas väntar med spänning på sin kurdiska brud. Problemen tar vid när de inte fullt så unga (längre) brudparet träffar varandra för första gången, på den sjabbiga flygplatsen. Verkligheten motsvarar inte de foton som utbytts och de blyga ömhetsförklaringarna per telefon byts mot svald men illa dold besvikelse. Så spetsas berättelsen till, två främlingar stöts och blöts mot varandra i den förbannade snön som aldrig smälter medan deras familjer fortsätter sin telefonterror. Slutet är lika väntat som befriande och Vinterland är en feel good film. Jag personligen gillar den typen av opretantiöst berättande, som ofta förmår att förmedla den större kontextens allvar utan att skriva publiken på näsan.

Efter filmen har publiken chans att ställa frågor till regissören. Och som på beställning räcker en tysk gäst upp handen och tematiserar trevande hur “intressant” det är att Zaman valt att porträttera Fermesk som “en såpass emanciperad kvinna”, för det handlar ju ändå om det här med Heder och Äktenskap och Kulturen, Den Andra Kulturen. Jag kommer på mig själv med att nästan föregå regissörens egna svar med den retoriska frågan om vi verkligen har sett samma film. Förutom att visa prov på grovhuggna fördomar om människor och kulturer bortom Västeuropas gränser tycks gästen ifråga helt ha missat att Vinterland inte handlar om vare sig arrangerade äktenskap, exilens börda eller den norska asylpolitiken. Den bara hämtar sitt bränsle där.

Den här typen av välmenta men fördomsfulla frågor är symptomatiska för det moderna skillnadstänkandet. Det har blivit oföreställbart att en kvinna från Kurdistan, som låter gifta sig på distans, också kan besitta en helt vanlig självkänsla. Eftersom karaktären nu uppenbarligen gör det, måste det etiketteras som emancipation. Så blir det möjligt att förstå Fermesk som tillhörandes Oss, det vill säga de upplysta (västerländska) kvinnorna, och hennes systrar som kvarblivna i de Andras hage.

Frågan och regissörens Hisham Zamans trevande svar (som gick ut just på det allmänmänskliga i att få sina förhoppningar krossade) är därtill lysande exempel på vad Alexander Motturi har beskrivit som etnotism. Lika oföreställbart som det är att en Fermesk kan hysa samma självkänsla som en Stina, Anna eller Maria, lika svårsmält är det att en Hisham Zaman helt sonika har gjort en feel good film. Den måste liksom rymma en djupare politisk utsaga, eller? Zaman är ju ända en invandrarregissör.

Missförstå mig rätt här: Vinterland har förvisso en politisk inramning. Mig gick till exempel följande stilla parallell inte obemärkt förbi: i scenen där Fernas ska slakta det obligatoriska lammet inför giftermålet figurerar en renskötare och hans familj. De bistår Fernas med information om i vilken riktning Mekka kan tänkas ligga samt en ordentlig slaktkniv – och de är samer. Här slås en tyst bro mellan befolkningsgrupper som drivits på flykt och utsatts för kulturell utrotning.

Men sammantaget är Hisham Zamans Vinterland en kurdisk-norsk saga, utan anspråk på att förklara något annat än de många dråpliga situationernas inneboende komik, värme och sorg. Det räcker gott och väl.

 

Jag har skrivit mer om både den kurdiska diasporan och etnotism för den svenska tidsskriften politiken.se

 

Intressant? Läs även andra svenska bloggares åsikter om , , , , , ,

2 Comments

Filed under Kultur, Migration, Tyskland

Sist in först ut…

…är inte bara en devis för arbetsgivarparter under rationaliseringstvång. Det är också en precis beskrivning av hur det mänskliga minnet fungerar, förklarar minnesforskaren Joachim Markowitsch i den härligt oöverskådliga och samvetsgranna veckotodningen die Zeit. Varför har dementa personer och Alzheimerpatienter problem med att minnas sina respektive, när de samtidigt kan lämna detaljerade beskrivningar av barndomens spelplatser? Därför att saker som vi upplever för första gången i en för oss ny kontext etsar sig djupare in i vår hjärnbark. I själva verket skiljer de sjukdomsdrabbade sig inte från gemene man på den här punkten. Det framstår bara som brutalare i skuggan av minnesförlusten. Men mot slutet av livet kommer vi att minnas vår första kyss bättre än bröllopsnatten i vårt tredje äktenskap.

Denna minnets sållningsprincip får alla möjliga konsekvenser. Mig faller människans rörelsemönster in. Min egen vardagsradie består av två stadsdelar i Berlin, här cyklar eller småspringer jag längsmed bestämda rutter och numera, efter fyra års tid, ser jag knappt omgivningen längre. Hör den snarare: barnen som skriker, hundarna som ylar, de turkiska mammorna som halvskriker i mobiltelefon, bilarna som tutar och galningarna som sjunger. Det har blivit ett välbekant och abstraherat sammelsurium, jag kan inte längre säga säkert vilket väg hem jag tog igår, eller om jag gick till det ena eller andra grönsakståndet i förrgår. Däremot minns jag med knivskarp precision hur jag för första gången stod i korsningen Oranienstraße / Skalitzer strasse. Det var första maj 1998 och hur jag än vände och vred på kartan fattade jag inte hur jag skulle gå för att komma rätt.

Det finns punkter på Berlinkartan som fortfarande verkar bära lukten av mitt första besök där. Korsningar där mitt inre liksom stannar till, varje gång, fortfarande. Att jag passerat förbi dem tusentals gånger sedan den där första, overkliga våren när förälskelen och äventyrslustan pumpade som lyckodroger i blodet, spelar ingen roll. Först in, sist ut.

(Efter att förälskelsen i fråga hade lämnat mig åt mitt eget öde som immigrant slog jag långa lovar för att slippa lukten av de där platserna. Om stadsplanerare tar detta i beaktande, månntro?)

Andra bloggar om: ,




Leave a comment

Filed under Uncategorized

Apropå döden

Sedan jag flyttade hit har tre personer i min familj dött och begravts. Därtill har en vän här blivit påkörd av en buss, något som sände chockvågor genom alla de liv som hon beträtt. Hon dog tillslut, efter en vecka på intensivstationen i ett av Berlins specialsjukhus. Jag tilläts besöka hennes kropp; den var sig märkligt lik, bara huvudet var illa tilltygat.


Det är kropparna jag ser framför mig när jag tänker på döden. Onsdagen den 22e december 2004 steg jag in i ett litet rum på SÖS där min farmor hade placerats efter att ha lidit en hjärtattack och omedelbart därefter en total hjärnblödning. Hon såg liten ut i sjukhussängen, som om de senaste årens tyngd plötsligt lyfts av hennes lekamen och tillåtit benen och ryggen att vila i ålderdomens krumhet. Jag förstod att hon redan lämnat mig. Papperspåsen med pepparkakor som jag haft med mig i väskan knarrade olycksbådande. Hennes händer vilade på täcket, de såg oproportioneligt stora ut, hennes kindben med. I döden träder livets karaktärsdrag fram med hjärtskärande tydlighet, som en sista påminnelse till de efterlevande: så här såg jag ut. Min unga vän hade samma lätt uppdragna axlar som sist jag såg henne, som om hon närsomhelst skulle hoppa upp från båren och fortsätta köra filmkameror till olika inspelningar i den lastbil som vi kallade hennes. Bara huvudet var illa tilltygat.

När jag läser Joan Didions hyllade beskrivning av makens död, Ett år av magiskt tänkande, tänker jag på deras kroppar. Jag minns hur benen vek sig under mig på kvällen den 22 december 2004, hur min mamma som öppnat dörren fångade mig, jag minns att jag inte minns något annat utom den våg av illamående som plötsligt letade sig upp genom mitt inre. Vet någon hur det känns när kroppstemeraturen stiger från vintermånadens genomsnitt 36,8 till 41 grader inom loppet av fem minuter? Som en absurd påminnelse om att du är vid liv medan den andra just har lämnat livet känns det. Jag tänker på hur jag spydde upp ångesten som jag inte kunde formulera och jag minns att jag tänkte på de där förbannade pepparkakorna, att de förmodligen blivit mjuka vid det här laget. När jag med stigande irritation plöjer Didions precisa och yrkesskickliga beskrivningar av hjärtstillestånd, sjukhusjournaler och hennes egen väntan ser jag en kör av tjocka, svartklädda kvinnor framför mig. De står framför ett hål i marken och vrålar unisont ut sin smärta med gälla stämmor medan de slår i luften omkring sig. Jag vet inte vems kropp som just lämpats ner i hålet. Sedan ser jag N framför mig, som var min unga väns syster, ledsagare, vapenriddare, älskare, alla dessa närhetens funktioner som plötsligt klipptes av när vännen i ett ouppmärksamt ögonblick klev ut i gatan just som bussen körde runt hörnet. Jag ser N framför mig i olika ögonblick under den vakandets vecka som ägde rum i en lägenhet i Berlin. Hon såg inte, med Didions ord, „skör“ ut. Hon såg förvriden ut, vanställd, oftast ihopkrupen när hon annars är reslig med ett liksom postpubertalt rörelsemönster. Hon såg ut som jag de där decemberdagarna 2004 och jag förmodade att hon närhelst hade kunnat börja spy. Hon såg omåttligt levande ut. För i livet – och omvänt i döden – är det i våra kroppar som händelserna äger rum. Jag är inte säker på att vi förmår bemästra döden mentalt. Våra kroppar gör det åt oss, att ha en kropp när en älskad just lämnat dig är absurt eftersom det naglar fast dig i nuet, när dina tankar spurtar baklänges, gripandes efter den döde. Om kroppen skriver Joan Didion så gott som intet och därför kan jag inte förlika mig med hennes uppgörelse med döden, som är så utstuderad, så intellektuell, så behärskad att det kryper i mig.

Till min egen begravning önskar jag mig en snorande, svärande och högljudd klagokör av gamla kvinnor som tillåter de närvarande att klösa sin egna kroppar i förtvivlan och känna att de lever.

Andra bloggar om: , ,

Leave a comment

Filed under Uncategorized