Tag Archives: Berlin

Om en resande en julimorgon

…företar följande resa genom staden för att ta sig till det avtalade mötet i en avlägsen stadsdel, så kommer hon i själva verket att färdas genom många olika städer, i vilka människors uppsyn och hållning skiljer sig åt, liksom gatorna och husen, tempot, ljuden och lukterna.

Jag småsprang mot Köpenicker strasse, slirade över kullerstenarnas ojämnheter och undvek hundarnas avskrädeshögar. Här förlöpte Europas mest kända mur, som egentligen var två parallella. Utrymmet däremellan kallade man för Todesstreife: dödsremsan. Där går idag buss 147. Till höger om mig vilar DDR-tidens stapelhus, ommålade under början av nittotalet i kommunalgult, vinrött och blått. En övergiven skola, förra sommaren hoppade jag och T ständigt över avspärrningarna med min basketboll inklämd under tröjan. Det verkade eka i hela kvarteret när vi dribblade över asfaltsplanen och ibland fick vi sällskap av polska byggarbetare och turkarnas ungar. I korsningen Adalbertstrasse / Köpenicker har de förvandlat en av de gula kolosserna till Youth Hostel. Japanska, brittiska och italienska ungdomar hänger i klungor utanför ingången på kvällarna, osäkra på vilken riktning som för till händelsernas centrum: öst eller väst.

Österut: Köpi 137, ett av de sista ockuperade husen, om de inte redan tvingats skaffa ett legalt kontrakt. Ett massivt kråkslott, ett hullerombuller av gamla däck, schäferhundar och oljefat täcker gårdsplanen och en säregen lukt ligger i luften. Märkligt nog har jag aldrig sett någon vare sig gå in eller ut ur byggnaden. Därinne lever ett politiskt samvete vidare som den omkringliggande världen helt tycks ha förlorat intresset för.

Jag missar bussen och småspringer västerut längsmed den gamla dödsremsan, mot Märkisches Museum. Passerar Sage club som lockar partyvargar utan fingertoppskänsla för vare sig musik eller droger, vattenverket som övertogs av svenska Vattenfall för inte så länge sedan, samt en och annan människa till fots men mest biltrafik. Gatan är bred, öppnar sig ständigt mot floden och släpper över morgonresenärernas fordon till Mitte. Jag tar korta snabba steg och vinkar i förbigående till statyn av Heinrich Heine som gömmer sig bakom tunnelbanenedgången till höger, tvekar en sekund bland de äldre husen vars resliga gestalter skonats i kriget, men hittar snabbt fattningen. Min väska smattrar mot ryggen när jag tar kliven ner i underjorden.

U2 mot Ruhleben, en av dessa ådror som skär genom Berlins buk, förbinder en navel med en annan. Jag hinner precis klämma mig in i en av de gula vagnarna och sjunker flämtande ner på de karakteristiska gråblåröda sätena. De är smala, precis som vagnarna, och alla vill helst sitta på kanten för att slippa omges av kroppar på båda sidorna om den egna. När en kantplats blir ledig gör i regel ett par, tre resenärer ansats att resa sig upp, tills det står klart vem som som är snabbast och de övriga sjunker tillbaka på sätet. Jag stoppar hörlurarna i öronen och försöker slappna av tillräckligt för att låta mig vaggas av lokets skakiga färd genom mörkret.

Mittemot mig sitter en flicka som förmodligen är äldre än de åtta år jag uppskattar henne till. Jag har ingen som helst kläm på barns ålder. Hon reser själv, har ingen väska men en vit plastpåse bredvid sig och en stor, rosa armbandsklocka i blomform som hon då och då slänger ett öga på. Det är något med hennes sätt att lite nonchalant läsa av tiden och däremellan lägga fingrarna i kors som får mig att tro att hon inte är ensam i tunnelbanan för första gången. Hennes mörbruna hår verkar trots att det är borstat och uppsatt i en trött hästsvans locka sig under ytan. Vi åker länge tillsammans. Hennes randiga kofta och den trista smörgåsen hon packar upp ur plastpåsen tjänar som stoff för mina lystna färdfantasier. Vem som än brer en sådan smörgås åt sitt barn saknar hjärta. Vart är marmeladen, den frasiga frallan, någon endaste festlig detalj som kan förgylla den ensamma resan? Hon kan vara på väg hem till sin ensamstående far som bara får träffa sitt barn en gång i månaden. Eller så är hon på väg till någon slags undervisning, flickan med det prudentliga utseendet är i själva verket ett litet geni som någon galen professor helt oförhappandes har upptäckt och nu lär upp. Om tjugo år kanske hon sitter som chef för Världsbanken och jag kommer att se henne i tv-rutan och känna igen sättet hon fäller samman händerna på. Till slut kliver hon av, vid Wittenbergplatz, slänger sig med en världsvan hållning ut genom vagnsdörrarna och i samma ögonblick slår det mig att hon förmodligen fördrivit restiden på samma sätt som jag själv: med påhittade historier om den unga kvinnan med hörlurar som satt mittemot henne. Jag ler och tåget tar fart på nytt.

I Wilmersdorf där jag kliver av är perrongerna nästan alltid tomma, och de få människor man möter rör sig långsamt. Här talas det med tydlig Berlinsk accent och förmodligen härbärgeras stadsdelen av en hel del excentriska original, det påstår åtminstone min vän som är bosatt här, men på ytan ser det mest städat ut. Städat och tomt. Förra gången jag var här gick jag in en av de tre blomaffärer som samsas på en och samma korsning för att fråga efter närmaste bankomat. Den fetlagda kvinnan därinne spärrade upp ögonen på vid gavel av förvåning och lät mig förstå att det inte hände var dag att en främling kom förbi och frågade efter vägen. Mitt möte varar i 15 minuter och när jag rundar om hörnet på väg tillbaka mot tunnelbanan suckar jag inombords. Jag kommer att ha varit på väg i flera timmar innan jag når min arbetsplats. Men det är ingen idé att gnissla tänder, sådan är staden. I stället sveper jag med ögonen över kartan med tunnelbanans linjer och bestämmer mig för att kliva av vid Bismarckstrasse.

Där byter jag till en annan underjordisk blodåder; U7 mot Rudow. Jag ska av i Neukölln, tänker jag, och på gamla hemtama genvägar ta mig upp till kanalen och ateljén. Det luktar kiss och rengöringsmedel i vagnen. Mittemot mig sitter denna gång en äldre man. Han skakar omärkligt i kroppen men jag är hyperkänslig för andra människors fysiska stämning och tippar på icke helt utbruten Parkinson. Det här är egentligen en städad linje, som i bestämt tempo forslar tysk medelklass fram och tillbaka till arbetet. Jag känner igen mina medresenärers karaktärer, den otålige unge mannen i heltäckande solglasögon vars kroppspråk präglas av återhållen aggression, den Parkinsonsjuke framför mig, vars ensamhet tycks lika impregnerad som kisslukten i vagnen. Skillnaden mot mina hemtrakter i staden är denna: denna ungtupp bär riktiga märkesjeans och glasögon, han har råd att behandla sin problemhy hos riktiga dermatologer. Sprättarna i mina kvarter har riktig acne men fejkade importglajjor och deras jeans kostar sällan mer än 40 euro. De ensamma finns i alla städer, sitter i alla tunnelbanor. Men även om någon har missat att denne mans byxben är solkiga av malhål och decenniegamla fläckar, så har någon annan tvättat hans hår och klippt hans naglar. De ensamma i min stadsdel driver omkring som förlorade skepp på gatorna, inte sällan barfota och aldrig nyktra.

När vi närmar oss Neukölln byts scenariot framför mig ut. En vacker kvinna med indiskt utseende står och ler för sig själv precis innaför vagnens dörrar. En arabisk man med ett bärnstensfärgat radband har tagit plats bredvid mig, av skorna och skjortan att döma en av Neuköllns otaliga småförsäljare. Mittemot oss har den Parkinsonsjuke lämnat plats för en ung kvinna, jag skulle gissa att hon har rötter i Pakistan. En ensam tysk sitter med sin väderblekta inköpsvagn framför sig. Den verkar matcha hans keps på vilken den tyska flaggans färgprakt för länge sedan gett vika. Han läser i tidningen om ”Slaktaren med guruskägget”, de har hittat en av våra moderna krigs massmördare. Jag låter blicken vandra runt i den kvintett vi utgör, jag och mina medresenärer, och precis när det slår mig att vi fem förmodligen är som resten av mänskligheten, det vill säga i stånd att göra precis vad som helst mot varandra under andra omständigheter, är det dags för mig att kliva av.

I mina gamla kvarter har det vuxit upp små hippa barer lite varstans. Som pärlor på den arabiske mannens radband blinkar de mitt i virrvarret av kullerstensgator. Lukten av vattenpipor är borta, men ungarna är sig lika när de böljar i högljudda klungor över fotbollsplatsen. Hit flyttar de nu, de unga och hippa, och gatorna ändrar sin lukt och färg och så småningom form och det är både oroande och som det sig bör. Men med all förändring i åtanke känns det som en lättnad när min tre år gamla morgonflirt rodnar såfort jag kliver över tröskeln till fiket där man hämtar sitt kaffe när man bor söder om kanalen, i Neukölln.

Intressant? Läs mer på svenska om: , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Historia, Personer

De har hittat en bomb igen

…denna gång mellan trottaren och husdörren på Mecklenburgerstrasse 92 i Wilmersdorf. En och halv meter ner i jorden låg den, en av de tusentals bomber som de allierade lät regna över staden i slutet av andra värlsdkriget. 500 kilo potentiell massförstörelse.

Ni har sett arkivbilderna, det gråsvarta flimmret, flygplanen som ljudlöst skakar fram över himlen, de där spolformade kolosserna som faller mot jorden, röken som stiger i pelare mot himlen. En sådan bomb var det, en skolboksbomb, ett vapen såsom valfri åttåring med vapen på hjärnan skulle teckna den.

Det var byggarbetare som hittade den. Larmet gick, som så många gånger förut. Omkringliggande hus evakuerades och lokaltrafiken lades still. I arla morgonstund lyckades man frakta den sextio år gamla bomben, som en brittisk flygare låtit falla mot den wilmersdorfska marken, till en närliggande park där man detonerade den utan fara för allmänheten.

Sedan 1947 har Berlins stadsförvaltning noterat 7325 blindgångare. 7325 gånger har polis och teknisk expertis ryckt ut för att ta hand om resterna av historien.

Intressant? Andra svenska bloggar om: , , ,

Leave a comment

Filed under Historia

…got this girl on my mind

…sjunger Mos Def och jag nickar trött, ett märkligt sommarregn spolar bort grillresterna från hundratusentals turkiska familjers dagliga grillorgier på Kreuzbergs samlade gräsmattor, även de i rondellerna, och min lekamen undrar vart värmen tog vägen. Berlin tycks befinna sig i gränsen mellan två klimatzoner och efter fyra år har jag ännu inte vant mig vid de tvära kasten.

För två dagar sedan härskade smältdegelhetta, byggarbetarnas oranga hjälmar verkade blinka i värmevågorna och den dagliga trafiken av fordon, barnvagnar och löst folk böljade segt upp och ner för Oranienstraße. Jag stod och väntade vid övergångsstället och reagerade först när en behaglig skugga föll över min högra ansiktshalva. Kvinnan var ung och mycket chic. De ljusblå detaljerna på hennes top korresponderade med ballerinaskornas färg, hennes smycken och hennes slöja, som var bunden “klingon style”. Jackie Kennedy och västvärldens försigkommna unga kvinnor med henne petade under några fantastiska decennier in gammalt bröd i tuperingen för att uppnå en liknande effekt. Ett högt buret bakhuvud är vackert, det var redan egypterna ense om.

Det finns gott om oerhört vackra kvinnor med slöjan draperad i olika formationer i den här staden, så det var inte plagget i sig som fick mig att reagera – utan mobiltelefonen (ljusblå, vad annars) som hon hade klämt in under sin huvudduksrand. No need for head set, liksom. Så stod hon där och väntade, liksom jag, med den ena armen avslappnat hängande längsmed kroppen och den andra ivrigt gestikulerandes i luften framför sig. Enkelhet är också vackert. Sällan har jag sett en så slagkraftig bild för en aspekt av de troende muslimska kvinnornas vardag som brukar gå helt förlorad i debatterna om dem – nämligen plaggets vanlighet.

Låt dig alltså inte förledas av min utläggning om den unga kvinnans fingerstoppskänsla för färgkombinationer – visst satt hennes slöja snyggt men framförallt var den ordinär. På samma sätt som mobiltelefoner är det, eller brödsmulor på frukostbordet, bilnycklar och hopknycklade kvitton i handväskan. Det är inte min avsikt att reducera plaggets religiösa innebörd. Om slöjan saknade en sådan så skulle troende kvinnor inte heller välja att bära den. Min indirekta erfarenhet, från kollegor, bekanta och nu senast den här unga kvinnan, är emellertid att slöjan inte alltid har samma starka laddning för bärarna som för kritikerna.

Det finns, kort sagt, en hel del kvinnor som visserligen aktivt väljer att bära plagget men för vilka detta varken utgör ett trauma eller en daglig extas. Det är en del av outfiten, helt enkelt. Likaså finns det naturligtvis gott om troende muslimska kvinnor som väljer att inte bära slöja. Båda grupperna är lika osynliggjorda.

Jag ertappade mig själv som omedveten bärare av majoritetssamhällets snäva synsätt på dessa hett omtalade kvinnor senast för ett halvår sedan. En ung praktikant på mitt jobb, vi kan kalla henne Necla, bistod mig med att duka fram te och kaffe åt mina kursdeltagare. Eftersom vi jobbade tätt tillsammans och hon dessutom utfört en del administrativt jobb åt mig var stämningen oss emellan förtrolig. Så när Necla, som då var knappt tjugo år gammal och använde mycket mascara och lite täckstift, förklarade för mig att hon inte kunde delta i vår te- och kaffepaus frågade jag så klart varför. Svaret var mycket enkelt. Det var Ramadan och Necla, liksom flera av mina elever, ville inte bryta fastan. Det vara bara det, att jag inte hade kommit på tanken att Necla skulle kunna vara troende.

Jag bad Necla ursäkta min ignorans och hon skrattade ljust och förklarade att hon egentligen fick och borde äta och dricka något, eftersom hon råkade ha mens just då. Men om hon skulle ha äntrat fikarummet med oss andra och satt sig till bords med oss, så “skulle de andra ju förstå att jag har min månadsblödning, och det känns för konstigt”.

I den europeiska kontexten kommer människor som Necla alltför sällan till tals, liksom de kvinnor som använder sin slöja som head set sällan ges utrymme att tala om plaggets självklara och odramatiska plats i deras liv.

Jag själv rekommenderar bloggaren Sharazad för mer intelligenta kommentarer kring slöjdebatten.

Intressant? Andra svenska bloggares åsikter om , , ,

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

Sist in först ut…

…är inte bara en devis för arbetsgivarparter under rationaliseringstvång. Det är också en precis beskrivning av hur det mänskliga minnet fungerar, förklarar minnesforskaren Joachim Markowitsch i den härligt oöverskådliga och samvetsgranna veckotodningen die Zeit. Varför har dementa personer och Alzheimerpatienter problem med att minnas sina respektive, när de samtidigt kan lämna detaljerade beskrivningar av barndomens spelplatser? Därför att saker som vi upplever för första gången i en för oss ny kontext etsar sig djupare in i vår hjärnbark. I själva verket skiljer de sjukdomsdrabbade sig inte från gemene man på den här punkten. Det framstår bara som brutalare i skuggan av minnesförlusten. Men mot slutet av livet kommer vi att minnas vår första kyss bättre än bröllopsnatten i vårt tredje äktenskap.

Denna minnets sållningsprincip får alla möjliga konsekvenser. Mig faller människans rörelsemönster in. Min egen vardagsradie består av två stadsdelar i Berlin, här cyklar eller småspringer jag längsmed bestämda rutter och numera, efter fyra års tid, ser jag knappt omgivningen längre. Hör den snarare: barnen som skriker, hundarna som ylar, de turkiska mammorna som halvskriker i mobiltelefon, bilarna som tutar och galningarna som sjunger. Det har blivit ett välbekant och abstraherat sammelsurium, jag kan inte längre säga säkert vilket väg hem jag tog igår, eller om jag gick till det ena eller andra grönsakståndet i förrgår. Däremot minns jag med knivskarp precision hur jag för första gången stod i korsningen Oranienstraße / Skalitzer strasse. Det var första maj 1998 och hur jag än vände och vred på kartan fattade jag inte hur jag skulle gå för att komma rätt.

Det finns punkter på Berlinkartan som fortfarande verkar bära lukten av mitt första besök där. Korsningar där mitt inre liksom stannar till, varje gång, fortfarande. Att jag passerat förbi dem tusentals gånger sedan den där första, overkliga våren när förälskelen och äventyrslustan pumpade som lyckodroger i blodet, spelar ingen roll. Först in, sist ut.

(Efter att förälskelsen i fråga hade lämnat mig åt mitt eget öde som immigrant slog jag långa lovar för att slippa lukten av de där platserna. Om stadsplanerare tar detta i beaktande, månntro?)

Andra bloggar om: ,




Leave a comment

Filed under Uncategorized

Det far omkring karamellpapper-liknande bussar i Berlin just nu. Bla-röd-vita snedsträck över hela karossen, de paminner om Gränna polkagrisar men är en del av kampanjen „Die schönste Franzosen kommen aus New York“ – De snyggaste fransmännen kommer fran New York. Det bla-röd-vita är en parafras pa Trikoloren och den klassiska par avion etiketten pa kuvert. Man har latit flyga in impressionister och modernister, lanegods fran MET – Metropolitan Museum of Art, för anyo en mastodont utställning i Neue Nationalgalerie.

Det är alltsa Monet, Gaugin & Co som fatt lana sina alster till den gladlynt pinuppiga slogan. Neue Nationalgalerie är bra pa att skapa publikmagneter. Till den senaste utställningen om melankoli kunde folk köa i mer än sju timmar. För de vackra fransosernas skull har Neue Nationalgalerie nyttjat Systembolagets pedadogik: det är inte lika jobbigt att sta fotsulorna stumma om man vet vilken plats i ordningen man har. Skadeglatt tillats man da konstatera precis hur manga som väntar efter en själv, samtidigt som man kan vara säker pa att det gar rätt till där framme. Att inte nagon, vem som helst, lyckats knöka sig förbi en och rubbat rättvisans gang. Sadant kan utlösa verkliga känslovulkaner hos vuxna människor, att bli förbigangna. Med rodnande kinder och flammande ögon gar de lös pa oförskämdheten, ve den som lyckats göra dig till maltavla för tre fyra decenniers frustration över alltings allmäna jävlighet.

Hursom, Neue Nationalgalerie har ett digitaliserat kösystem numera. Varje biljett är en kölapp och turordningen blinkar idogt pa neondisplays utanför själva byggnaden. Det talas entusiastiskt om att man kan sätta sig ner i lugn och ro, be sin respektive kvista iväg och fixa en kaffe to go medan man själv väntar i Berlinsolens franvaro. Väntar pa att fa äntra byggnaden och kolla själv, inspektera det modernas reliker och kunna säga till kollegor, nya bekantskaper och kanske nagon gang barnbarnen att man var där, att van Goghs solrosor är pa riktigt, att det inte är en myt som nagon av Bill Gates underhuggare konstruerat i ett digitalt parallelluniversum för att underlätta konstvärdens intag pa Dow Jones. En vän till en vän avfärdade Neue Nationalgalerie med ett fnys; ”deras väggalmenacks-utställningar intresserar mig inte”. Men jag misstänker att majoriteten av besökarna, som givetvis kommer att defilera ut med genomskinliga plastpasar fyllda av Konstens replikationer i A5-format, dras just till almenackskonsten. Det är en stickprovskontroll i de heliga kossornas hage och det är mer än bara kulturellt kapital i omlopp. Själv akallar jag mig mina köupplevelser i Berlins utlänningsnämnd och kan konstatera att även där skulle ett upphottat kösystem och kaffe to go göra gott. Men bakom de gröngra dörrarna till mottagningsrummen väntar förstas sällan snygga fransoser.

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur

Årets match är avblåst

Den 28e april 2006 spelade Irans kvinnliga fotbollslandslag en officiell match med publik för första gangen sedan revolutionen 1979, i Araratstadion i Teheran. Motstandare och initiativtagare var klubben Al Dersimspor fran Berlin. Premisserna var tydliga: alla spelare bar slöja. Matchen slutade 2:2 framför ögonen pa 600 askadare, samtliga kvinnor. I pausen orsakade dessa oro pa läktaren och de kvinnliga funktionärerna grep resolut in. Fansen hade dansat till pop och technomusik, tydligen. De Ayatollahs som hade motsatt sig kvinnornas tillträde till planen sag förmodligen sina farhagor besannade.

I morgon skulle aterspelet ha ägt rum, i Katzbachstadion, ett par stenkast fran där jag nu sitter. Det fanns initiala problem, som publikkontrollen. Irans fotbollsförbund krävde att män inte skulle släppas in. Al Dersimspor förhandlade och jämkade, det vore inte bra för klubbens anseende, det tyska samhället pabjuder och sa vidare. Sedan en manad hänger affischen för arets match i butiken, det iranska landslaget frusna i ögonblicket da de äntrade planen i Teheran, röda lagdräkter, vita slöjor sluter tätt över harsvallen. Eller tja, spelarna kanske är kortklippta. Man vet inte.

Mina biljetter ligger i planboken. Jag har inte fömatt mig att kräva pengarna tillbaka ännu. Hoppet dör sist gör floskeln gällande, och sa länge förklaringarna uteblir kan man önskedrömma. Det kom ett mail, en journalistvän till T skrev att matchen blivit avblast. Man googlar sig dum, men mer information än att det iranska fotbollsförbundet har lidit „tekniska problem“ dyker inte upp.

Jag tänker pa flickan och hennes pappa som travat förbi butiken tre dagar i rad. Varje gang har hon stannat upp, dragit honom i t-shirten och han har snällt fogat sig och lyssnat pa hennes förtjusning, utstammad pa turkisk tyska, över matchen som skulle ha ägt rum, en, tva, tre ganger. Vet de besked, manntro?

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur

King of Falafel

Han heter Mos och arbetade som software ingenjör när han bestämde sig för att det fick räcka och öppnade en falafel imbiss i stället. (Jag vet inte om förändringen var abrubt, som en del insikter med paföljande handlingar är, eller kanske ovillig, segdragen sasom en del avgörande beslut.) Hursom driver Mos „King of falafel“ tillsammans med sin fru, en kvinna med rötter i Kaukausien. De har varsin huvudbonad – hatt och huckle – och öppet alla veckans dagar. Man ombeds respektera rökförbudet och det faktum att Mos inte säljer alkohol pa de 5 kvadratmeter som utgör „King of falafel“. Det gör man gärna.

Jag hade en av mina otaliga luckor mellan arbete och arbete. Min vardag bestar av dessa luckor. Sa jag cyklade förbi Mos och beställde en falafel, sjönk ner pa en av tva gula plaststolar och stirrade uttryckslöst pa byttorna med hemmagjord tahin bakom glasdisken. Mos arbetar metodiskt och langsamt. Du far inte ha brattom om du vill äta hans mat. De invigda är införstadda med detta. De ännu-icke invigda trampar omkring som äggsjuka hönor pa trottoaren utanför och fragar i värsta fall om just deras grillade halloumi „inte är färdig snart?“. Vissa processer later sig inte paskyndas. Den omsorg med vilken Mos och Frun friterar kikärtssmet, skänker tee och river mynta är en sadan.

Mos förvanande mig alltsa när han plötsligt överröstade puttrandet fran frityrkastrullen och samovaren genom att be om ursäkt för att det dröjde. „Inga problem“, svarade jag. „Jag har tid.“ Mos nickade omärkligt och atergick till arbetet. Samovaren gav ifran sig ett väsande ljud. „De flesta har ingen tid. Gott sa. Att ni har tid, gott sa.“ Mos log ett mangtydigt leende. “Ja”, svarade jag. “Man bör ta sig tid”, sa Mos. Jag teg, men log. Jag kunde inte se Mos fötter bakom disken men fick en bestämd känsla av att han vägde fram och tillbaka pa dem. Som man gör när man tar sats. Sedan började han berätta. Om software ingenjören Mos som en dag fick nog. Om stress. Om Gud. Mos är arabisk muslim. Min falafel var färdig, jag fick den och en till tee och Mos fortsatte berätta. Om änglarna, djinner, som för dig till din kropp när du föds och fran densamma när du dör, och däremellan dyker upp som goda eller onda andar. En god ande hade fört Mos till beslutet att sluta programmera datorer och i stället öppna en 5 kvadratmeter stor falafelimbiss pa en av Berlins bakgator. „Har ni nagonsin träffat en ängel?“ fragade han mig, jag hade precis druckit upp mitt tee och var beredd att ga. Jag log snett. Bjällran pa dörren pinglade till och nagon tog ett försynt steg in, jag langade väskan över axeln och stegade iväg. Mos bad sin Gud att skydda mig.

Inom samtliga monoteistiska religioner florerar föreställningar om spöken, andar och änglar. Som försök att förklara (o-)mänskligt beteende betraktat liknar de varandra, i bland till punkt och pricka. I bland sa pass att jag trots multipla och dagsfärska bevis för motsatsen tänker att religion maste vara det typ sämsta politiska svepskälet nagonsin. Naja.

Varför är en människas personlighet inte koherent? Hur kan nagon „bli galen“? Varför begas självmord? Varför övergar godhet ibland vart förstand? Kort sagt: varför är det mänskligt att agera omänskligt? Det är i kölvattnet av skavsarsliknande fragor som spöken, andar och änglar tar form.

„Stick du stygga spöke, stick – för du finns inte!“ stammade Alfons Aberg upphetsat i sina försök att driva sömnlös mörkerrädsla pa flykten. Ramsan verkar som ett eko fran barndomen, jag kan känna lukten av kommunala bostadshus och nerkissade hissar, torndönet fran den gemensamma tvättstugan och andra kanske lugnande detaljer.

Och ända, trots den finkänslighet och okomplicerade djupsinne med vilka Bergström tecknade bilden av den lilla killen med fyrkantigt ansikte och en ensamstaende farsa (utan att nagonsin dividera om vart Mamma tagot vägen), den där besvärjelsen är ljug. Mos vet bättre besked.

Leave a comment

Filed under Personer