Tag Archives: Berlinare

Frau P tar pulsen

Jag har aldrig kunnat med det metaforiska uttrycket „att ta pulsen pa“. Det ringer oroväckande klämkäckt, som en parodi pa nagon farsgestalts försök att hänga med i svängarna, trots att tiden uppenbarligen runnit ifran inte bara honom, utan en hel generation pappor. Men liksom alla företeelser vars klang, doft (Wunderbaums), smak (Nutella) eller blotta varande väcker ett lätt obehag: da och da passar de perfekt.

Egentligen räcker det nämligen att säga: Tyskarna förmar inte ta pulsen pa sin egen samtid. Det är inte bara tydligt i taffliga tv-filmer, utan märks i talkshows, politiska uttalanden fran höger till vänster, i mobilsamtalen folk för med vänner och ovänner när de pendlar till och fran jobbet. Detta Nu, detta kol- och stalunionens förlorade avkomma, med ett granande men ack sa närvarande streck tvärsöver landskartan, med Gastarbeiter vars hemresor uteblev och som följdaktligen stannade, fick barn, som fick barn. Som en fascinerande paradox kan tilläggas att tyskarna bevisligen är kapabla att da och ta pulsen pa sin datid (jag tänker till exempel pa det finkänsliga porträttet av mamman i filmen Goodbye Lenin).

Alltfler unga tyskar tröttnar pa att fa Historien (och Hitler) uppkörda i nyllet, beröringspunkterna har blivit abstrakta. När man inte förmar försonas med sitt da, hur ska man kunna skämta om sitt nu? Tyskland skrattar inte gärna at sig självt. Tyskland är inte roligt. Det betyder naturligtvis inte att man inte har humor. Självironi, däremot, är en bristvara.

I ett försök att tradera en av Amerikas mest älskade tröstefiltar – feel good filmen – sände RTV igar Mitt galna turkiska bröllop. Filmen är nominerad till arets tittarpris; folk tycks alltsa känna sig tilltalade. Mitt galna turkiska bröllop är den tyska varianten av My big fat Greek Wedding och försöker alltsa driva bade historien och komiken framat genom att porträttera Kulturernas Olikhet. Anslaget är abrubt, kameran flyger över välbekanta gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg, en surmulen voice-over förklarar att han och polaren Götz är de sista tyskarna pa gatan, att de “haller stand”. Sedan följer i rask takt den första vandalismen, deras skyltfönster sparkas till smasmulor av en turkisk unge, därpa slagsmal, och mitt i detta otyska kaos dyker Ailin upp, dottern till handelsmannen Söyleman (att denna berättelsens Julia inte kan tala turkiska marks ett par scener senare). Götz vill ha Ailin, Ailin vill ha Götz, men den Turkiska Familjen star i vägen, och Kusiner, Onklar och Ära. Götz later sig till och med omskäras för detta Turkiskas (eftersom skillnaden mellan den sekulariserade staten Turkiet och Islam inte tematiseras) skull. Och sa vidare. Denna bristfälliga fingertoppskänsla, grovheten i berättandet (som bara resulterar i en tveksam gegga med rasistiska inslag), denna oförmaga till självironi. Det gör varken fran eller till med en sympatisk Gökçen eller Mustafa i en biroll eller tva, när allt annat är vi och dem. Och egentligen är vi ju införstadda med att europiskt liberala värderingar är de enda rätta, eller atminstone garanten för lycka i dess sanna form. Blink blink, liksom.

Frau P dök upp i var lägenhet i morse efter en rask och regning cykeltur fran Wilmersdorf i forna Västberlin, hon joggade avslappnat uppför de fem trapporna och svepte utan minsta spar av uttröttning in i var hall, ivrigt samtalandes. Frau P är 72 ar gammal och en nära vän till var hyresvärd. Infödd Berlinbo. Efter att ha lovordat det faktum att vi är tva unga kvinnor som flyttat in i lägenheten, levererat en snabb och precis analys av öst-västförhallandet efter murens fall och i samma andetag förkunnat att hennes systersons man är en förtjusande människa verkade hon redo att ga. Men sa, kanske föranlett av vara utländska efternamn som vi prydligt präntat pa dörrklockan, ville hon bara säga ett par ord till, om Helmut Kohl („en katastrof“) och hur „folk nuförtiden latsas som om Tyskland inte vore ett Invandrarland. Vilket är absurt, naturligtvis är det absurt, Tyskland är sedan artionden ett Invandrarland, den här nya skenheliga förvirringen är patetisk“. Sa Frau P och lämnade oss kort därefter i ett liksom varmt vakuum. Jag sag hennes smala handskbeklädda fingrar framför mig, hur de grep om cykelns handtag och samtidigt, hur lätt men bestämt de vilade mot Tysklands pulsader.

Andra bloggar om:

Advertisements

Leave a comment

Filed under Migration, Personer, Tyskland

King of Falafel

Han heter Mos och arbetade som software ingenjör när han bestämde sig för att det fick räcka och öppnade en falafel imbiss i stället. (Jag vet inte om förändringen var abrubt, som en del insikter med paföljande handlingar är, eller kanske ovillig, segdragen sasom en del avgörande beslut.) Hursom driver Mos „King of falafel“ tillsammans med sin fru, en kvinna med rötter i Kaukausien. De har varsin huvudbonad – hatt och huckle – och öppet alla veckans dagar. Man ombeds respektera rökförbudet och det faktum att Mos inte säljer alkohol pa de 5 kvadratmeter som utgör „King of falafel“. Det gör man gärna.

Jag hade en av mina otaliga luckor mellan arbete och arbete. Min vardag bestar av dessa luckor. Sa jag cyklade förbi Mos och beställde en falafel, sjönk ner pa en av tva gula plaststolar och stirrade uttryckslöst pa byttorna med hemmagjord tahin bakom glasdisken. Mos arbetar metodiskt och langsamt. Du far inte ha brattom om du vill äta hans mat. De invigda är införstadda med detta. De ännu-icke invigda trampar omkring som äggsjuka hönor pa trottoaren utanför och fragar i värsta fall om just deras grillade halloumi „inte är färdig snart?“. Vissa processer later sig inte paskyndas. Den omsorg med vilken Mos och Frun friterar kikärtssmet, skänker tee och river mynta är en sadan.

Mos förvanande mig alltsa när han plötsligt överröstade puttrandet fran frityrkastrullen och samovaren genom att be om ursäkt för att det dröjde. „Inga problem“, svarade jag. „Jag har tid.“ Mos nickade omärkligt och atergick till arbetet. Samovaren gav ifran sig ett väsande ljud. „De flesta har ingen tid. Gott sa. Att ni har tid, gott sa.“ Mos log ett mangtydigt leende. “Ja”, svarade jag. “Man bör ta sig tid”, sa Mos. Jag teg, men log. Jag kunde inte se Mos fötter bakom disken men fick en bestämd känsla av att han vägde fram och tillbaka pa dem. Som man gör när man tar sats. Sedan började han berätta. Om software ingenjören Mos som en dag fick nog. Om stress. Om Gud. Mos är arabisk muslim. Min falafel var färdig, jag fick den och en till tee och Mos fortsatte berätta. Om änglarna, djinner, som för dig till din kropp när du föds och fran densamma när du dör, och däremellan dyker upp som goda eller onda andar. En god ande hade fört Mos till beslutet att sluta programmera datorer och i stället öppna en 5 kvadratmeter stor falafelimbiss pa en av Berlins bakgator. „Har ni nagonsin träffat en ängel?“ fragade han mig, jag hade precis druckit upp mitt tee och var beredd att ga. Jag log snett. Bjällran pa dörren pinglade till och nagon tog ett försynt steg in, jag langade väskan över axeln och stegade iväg. Mos bad sin Gud att skydda mig.

Inom samtliga monoteistiska religioner florerar föreställningar om spöken, andar och änglar. Som försök att förklara (o-)mänskligt beteende betraktat liknar de varandra, i bland till punkt och pricka. I bland sa pass att jag trots multipla och dagsfärska bevis för motsatsen tänker att religion maste vara det typ sämsta politiska svepskälet nagonsin. Naja.

Varför är en människas personlighet inte koherent? Hur kan nagon „bli galen“? Varför begas självmord? Varför övergar godhet ibland vart förstand? Kort sagt: varför är det mänskligt att agera omänskligt? Det är i kölvattnet av skavsarsliknande fragor som spöken, andar och änglar tar form.

„Stick du stygga spöke, stick – för du finns inte!“ stammade Alfons Aberg upphetsat i sina försök att driva sömnlös mörkerrädsla pa flykten. Ramsan verkar som ett eko fran barndomen, jag kan känna lukten av kommunala bostadshus och nerkissade hissar, torndönet fran den gemensamma tvättstugan och andra kanske lugnande detaljer.

Och ända, trots den finkänslighet och okomplicerade djupsinne med vilka Bergström tecknade bilden av den lilla killen med fyrkantigt ansikte och en ensamstaende farsa (utan att nagonsin dividera om vart Mamma tagot vägen), den där besvärjelsen är ljug. Mos vet bättre besked.

Leave a comment

Filed under Personer

Sockerfest

Ns läppstift lyste argt i förmiddagssolen, hon spände ögonen i mig pa sitt karakteristiskt uppfordrande och samtidigt franvarande sätt. Atergav frankt hur hon verbalt sagat benen av nagon, en man i hennes omgivning, och därefter lämnat sin terapeut med pannan lutandes mot handflatorna. Jag kisade med ögonen och sag en Edvard Hopper liknande gestalt framför mig. Den där ensamheten som är lika tät som en persisk matta, klibbig som nyutstruken akrylfärg. N skelade menande. Bakom oss satt fyra smapojkar i skräddarsydda kostymer. Svart, blankkarerat tyg, „det är Bayramı idag“, sa N, „jag borde ocksa ha tagit pa mig en kostym“ fortsatte hon. Jag fnissade till. Smapojkarna sag ut som korpar pa en telefonledning. Med en kostymklädd N i mitten hade de plötsligt förvandlats till maffia. „N bey“ kluckade jag och vände ryggen at hörnet medan hon själv la sig i samtalet pa turkiska med korparna. Det langa svarta haret snärtade i vinden, som för att understryka hennes satsbyggnad.

Fem minuter senare star hon i dörröppningen, jag höjer pa ögonbrynen och hon förkunnar snabbt hur samtalet avlöpt (N upprepar gärna det redan sagda, hon är en levande sammanfattning av de senaste fem minuterna). De hade provocerat varandra. Den minsta (han skelar ocksa) som saknar framtänder hade sagt: „da bajsar jag i din mun, jag svär“, varpa N blixtsnabbt intervenerat med pastaendet „men det är Bayramı idag, da bajsar man inte i nagons mun“. Vilket är logiskt och atergäldades med gillande och erbjudande om godis fran korparna.

Bayramı (turkiska Şeker Bayramı = sockerfesten) infaller i samband med slutet av Ramadan (رمضان), fastemanaden, och är en av de tva viktigaste högtiderna inom Islam.

N är butiksinnehavare och en av de människor som varje dag pa nytt bestämmer sig för vem hon har lust att vara och i enlighet med detta beslut klär sig. Hennes systerson insisterar pa tilltalet „bey“ som betyder ungefär „Herr“ och är avsett för äldre män, även inom den egna familjen.

Leave a comment

Filed under Personer, Språk