Tag Archives: DDR

Karnevalstider

Det är Karneval i Berlin och lukten av lime och rörsocker från tusende caipirinas och grillfat med allt från currywurst till afrikanska bananer ligger tät i luften. Det är inte riktigt lika illa som låt oss säga Vattenfestivalen, PR-jippot som fick Stockholmarna att fly staden en masse i slutet av nittiotalet. Men riktigt lyckat är det snarare på pappret än i verkligheten. Som för att understryka det alla redan vet, att Berlin inte kan mäta sig med Sao Paolo eller Salvador de Bahia, har det de senaste åren spöregnat konsekvent det aktuella veckoslutet. Så även denna gång, stadsförvaltningen utlyste undantagstillstånd när det stod klart att fler skador var att vänta än insatspersonal och ambulanser stod beredda. Det var framemot halvåtta igår och himlen buktade sig gulgrå i jämna kramper. Sex timmar tidigare cyklade jag genom festivalområdet, korsade härs och tvärs mellan halvfärdiga stånd, ölbacksberg och kabelsnurror. Ett par afrikanska kvinnor, sturska sydtyska tältherrar och än fler turkar som för mångkulturalismens och den potentiella profitens skull sadlat om och månglar det tyskarna förstår under ”Brasil”. Karneval der Kulturen.

I Berlin är var sjunde invånare av icke-tysk härkomst, troligtvis var tredje i mina kvarter. Staden rymmer 183 olika nationaliteter, mer än hälften av världens samtliga kända länder finns alltså representerade i denna Östeuropas utpost mot Västerlandet. Ett icke oanseeligt tal. Det är mångkulturalism utav historisk hävd; ty redan det forna DDR lockade permanenta gäster från fjärran länder. Clemens Taero är en av dem. Han var tretton år när han äntrade östtysk mark för första gången, en direktimporterad ung man från Mosambique. Taero var en av eleverna i ”Schule der Freundschaft”, ett politiskt växthusprojekt initierat av Erich Honecker och Mosambiques dåvarande regeringschef Samora Machel. Tillsammans med niohundra andra tonåringar deltog Clemens Taero i det socialistiska utbytesprogrammet. Därefter förväntades de återvända till sitt hemland för att bygga upp det i god socialistisk anda: ”Allt som det socialistiska samhället i DDR besitter i form av erfarenhet, skall i huvudena på dessa elever föras med till Mosambique”.

Vardagen i denna ”Vänskapens skola” liknade ett klosters med militaristisk disciplin, berättar Clemens Taero för en av Berlins största morgontidningar. Det är 25 år sedan det begav sig och han är tillbaka i Östtyskland. Efter några tumultartade år i det socialistiska klostret, i en tysk värdfamilj med uppgiften att visa DDR från sin klanderfria sida och därför minimerade hans kontakt med resten av samhället, återvände Taero till Mosambique. Det var sent åttiotal och DDR hade just fattat beslutet att driva projektet vidare, trots att spänningarna mellan de afrikanska eleverna och tyska ungdomarna i staden eskalerat och en elev måst sätta livet till. Hemlighetsmakeriet kring ”Vänskapen skola” bidrog säkerligen till ryktesspridningen, liksom den politiska frustrationen: det hette att afrikanerna betalades i dollar av staten och hade fripass till Väst. Förövarna greps snabbt och ställdes offenligt till svars, men incidenten ansågs inte utmana projektet: man planerade fram till och med år 2001.

Det blev inget av det hela, som sig förstår. Och varken Taero eller någon av de andra ungdomarna premierades vid hemkomsten: Samora Machel hade blivit avsatt och eleverna tvångsplacerades i armén om inte deras familjer steg emellan och skyddade de skolade socialisterna i återvändo. Såfort Clemens Taero fick chansen, återvände han till DDR. De absurda inslagen till trots: i vänskapens skola hade han fått varm mat varje dag och en yrkesutbildning som han där har användning för. Strax därefter bryter DDR samman. För Clemens måste det ha varit en dejà vu.

Allt det där flyger genom huvudet på mig i den försommarklibbiga natten. Från huset mittemot, en skolådeliknande relik från DDR, skriker de amerikanska studenterna upphetsat till varandra. T, som med rätta hatar amerikanarnas ignorans och redan har ringt polisen, berättade härom veckan hur hon satt i vardagsrummet och arbetade och plötsligt hörde kurdisk kampsång. ”Jag trodde att jag drömde, men så tittade jag ut genom fönstret, och de satt verkligen där, de måste ha varit ex-guerillas, där i skolådan, brevid amerikanarnas balkonger…alltså det där huset, det är helt absurt”.

Absurt. Idag ska jag nog besöka Karneval ändå, kanske köpa mig en arabisk mokka av den turkiske försäljaren och titta på de afrikanska kvinnornas flit och tyskarnas längtan till Sao Paolo.

Andra bloggar om:

Advertisements

1 Comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

Träningskläder

Kvinnan gick med langsamma, väl avmätta steg förbi skyltfönstret. Stannade och vände sig om, betraktade ingaende dekorationen, den röda jackan i hörnet fick henne att luta sig närmare glaset. Jag stod snett bakom henne och visste att hon log för sig själv. Tillslut sparkade jag diskret iväg min cigarett och tog de tva stegen in i butiken samtidigt som henne; vi möttes bokstavligen talat i dörren. Jag log brett och och ursäktande, hon plirade som en ekorre och jag undrade förstulet om hon tänkte börja prata turkiska med mig (mitt ragblonda har till trots händer det relativt ofta).

Hon kom fran Bulgarien visade det sig och pratade en melodisk och lite kantig tyska. Efter tio minuter fragade hon efter mitt ursprung. Jag tvekade i samma sekunddelar som alltid och bestämde mig sedan för landsvarianten; „Sverige, jag kommer fran Sverige“. Det later sa konstigt att säga svensk, jag är svensk, som ett ansprak pa nagot som aldrig tillhört mig. Kvinnan fran Bulgarien skrattade ljust, „ser du sa lustigt“, sa hon, „här star tva utlänningar och pratar tyska med varandra“. Jag skrattade ocksa, hjärtligt, och njöt av det samförstand som hon med lätt hand och liksom i förbigaende upprättat mellan oss.

Kvinnan fran Bulgarien hade spelat handboll i DDR. Utan att fraga närmare visste jag att hon varit proffs. Hennes sätt att inte fördjupa sig i ämnet var resolut men inte barskt. Det var inte självutplaning som lag bakom hennes diskretion. Hon hade helt enkelt satt punkt för historien: sin egen och den större, den som symboliskt avslutades pa hösten 1989. I den senaste undersökningen ansag mer än trettio procent av de tillfragade datida östtyskarna att livet var bättre medan den historien fortfarande pagick. Valfrihet: mellan arbetslöshet och platsbrist, mellan Aldi (fem skivor goudaost 1,49 €) och Pennymarkt (fem skivor goudaost 1,49 €), mellan en ny slags socialdemokrati (utan jobb) och en ny sort nazism (utan Hitler) – naturligtvis känner man sig dragen vid näsan. Ytterst fa är försoning förunnat.

Kvinnan fran Bulgarien, det ljusa leendet, är ett undantag. Det hon saknar mest fran DDR-tiden är träningskläderna: jacka och byxor, enfärgade plagg utan tryck. Hon letar förgäves, även i var butik. „Sa synd, jag hade gärna köpt en sadan jacka hos dig“ säger hon.

Hollywood erbjuder amerikanerna en slags bearbetning av nationella trauman som 11e september genom att massproducera actionspäckade världen-gar-under-om-4-timmar filmer. Tyskarna bänkar sig sedan artionden framför Tatort och tar itu med Mannen och Kvinnan, att Vara-eller-Inte: tysk, invandrad maffia (när de inte avnjuter en dubbad Peter Haber som kommisarie Beck, vill säga). Den här söndagen spelar protagonisten ett av DDR-regimens mer bisarra offer: till missbildning dopade sportstjärnor. Hämnden bestar i att först som krypskjytt försöka mörda den datida tränaren. Det misslyckas. Kvinnan vars liv och kropp förstörts kastar sig slutligen – tillsammans med tränaren som tarögd kallar 35-aringen för „lilla Irene“ – genom fönstret och dör.

Jag ligger kvar i soffan efter programmets slut, det har hunnit bli varmt under filten. Den östeuropeiska rafukten och paföljande kylan försvann definitivt inte i och med murens fall. Jag tänker pa mannen vars arbete jag översatte at en grupp 18-ariga amerikaner; han leder en paraplyliknande stödorganisation för Stasis offer. De skruvade oroligt pa sig och förstod kanske hälften, resten förblev abstrakt, en ensam man i halig kofta med brinnande ögon och ont om tid – och pengar. Försoning kostar pa.

Samma natt drömmer jag att kvinnan fran Bulgarien besöker mig pa jobbet. Hon vill visa mig att hon äntligen hittat en träningsjacka med tillhörande byxor: enfärgade och utan emblem.

Tatort („Brottsplats“) är en av Tysklands mest folkkära och prisbelönta TV-serier; handlingen förläggs alltid till olika städer runtom i landet och vinjetten är densamma som pa tidigt sjuttiotal.

Leave a comment

Filed under Historia, Tyskland