Tag Archives: Ett år av magiskt tänkande

Apropå döden

Sedan jag flyttade hit har tre personer i min familj dött och begravts. Därtill har en vän här blivit påkörd av en buss, något som sände chockvågor genom alla de liv som hon beträtt. Hon dog tillslut, efter en vecka på intensivstationen i ett av Berlins specialsjukhus. Jag tilläts besöka hennes kropp; den var sig märkligt lik, bara huvudet var illa tilltygat.


Det är kropparna jag ser framför mig när jag tänker på döden. Onsdagen den 22e december 2004 steg jag in i ett litet rum på SÖS där min farmor hade placerats efter att ha lidit en hjärtattack och omedelbart därefter en total hjärnblödning. Hon såg liten ut i sjukhussängen, som om de senaste årens tyngd plötsligt lyfts av hennes lekamen och tillåtit benen och ryggen att vila i ålderdomens krumhet. Jag förstod att hon redan lämnat mig. Papperspåsen med pepparkakor som jag haft med mig i väskan knarrade olycksbådande. Hennes händer vilade på täcket, de såg oproportioneligt stora ut, hennes kindben med. I döden träder livets karaktärsdrag fram med hjärtskärande tydlighet, som en sista påminnelse till de efterlevande: så här såg jag ut. Min unga vän hade samma lätt uppdragna axlar som sist jag såg henne, som om hon närsomhelst skulle hoppa upp från båren och fortsätta köra filmkameror till olika inspelningar i den lastbil som vi kallade hennes. Bara huvudet var illa tilltygat.

När jag läser Joan Didions hyllade beskrivning av makens död, Ett år av magiskt tänkande, tänker jag på deras kroppar. Jag minns hur benen vek sig under mig på kvällen den 22 december 2004, hur min mamma som öppnat dörren fångade mig, jag minns att jag inte minns något annat utom den våg av illamående som plötsligt letade sig upp genom mitt inre. Vet någon hur det känns när kroppstemeraturen stiger från vintermånadens genomsnitt 36,8 till 41 grader inom loppet av fem minuter? Som en absurd påminnelse om att du är vid liv medan den andra just har lämnat livet känns det. Jag tänker på hur jag spydde upp ångesten som jag inte kunde formulera och jag minns att jag tänkte på de där förbannade pepparkakorna, att de förmodligen blivit mjuka vid det här laget. När jag med stigande irritation plöjer Didions precisa och yrkesskickliga beskrivningar av hjärtstillestånd, sjukhusjournaler och hennes egen väntan ser jag en kör av tjocka, svartklädda kvinnor framför mig. De står framför ett hål i marken och vrålar unisont ut sin smärta med gälla stämmor medan de slår i luften omkring sig. Jag vet inte vems kropp som just lämpats ner i hålet. Sedan ser jag N framför mig, som var min unga väns syster, ledsagare, vapenriddare, älskare, alla dessa närhetens funktioner som plötsligt klipptes av när vännen i ett ouppmärksamt ögonblick klev ut i gatan just som bussen körde runt hörnet. Jag ser N framför mig i olika ögonblick under den vakandets vecka som ägde rum i en lägenhet i Berlin. Hon såg inte, med Didions ord, „skör“ ut. Hon såg förvriden ut, vanställd, oftast ihopkrupen när hon annars är reslig med ett liksom postpubertalt rörelsemönster. Hon såg ut som jag de där decemberdagarna 2004 och jag förmodade att hon närhelst hade kunnat börja spy. Hon såg omåttligt levande ut. För i livet – och omvänt i döden – är det i våra kroppar som händelserna äger rum. Jag är inte säker på att vi förmår bemästra döden mentalt. Våra kroppar gör det åt oss, att ha en kropp när en älskad just lämnat dig är absurt eftersom det naglar fast dig i nuet, när dina tankar spurtar baklänges, gripandes efter den döde. Om kroppen skriver Joan Didion så gott som intet och därför kan jag inte förlika mig med hennes uppgörelse med döden, som är så utstuderad, så intellektuell, så behärskad att det kryper i mig.

Till min egen begravning önskar jag mig en snorande, svärande och högljudd klagokör av gamla kvinnor som tillåter de närvarande att klösa sin egna kroppar i förtvivlan och känna att de lever.

Andra bloggar om: , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized