Tag Archives: Kultur

Apropå döden

Sedan jag flyttade hit har tre personer i min familj dött och begravts. Därtill har en vän här blivit påkörd av en buss, något som sände chockvågor genom alla de liv som hon beträtt. Hon dog tillslut, efter en vecka på intensivstationen i ett av Berlins specialsjukhus. Jag tilläts besöka hennes kropp; den var sig märkligt lik, bara huvudet var illa tilltygat.


Det är kropparna jag ser framför mig när jag tänker på döden. Onsdagen den 22e december 2004 steg jag in i ett litet rum på SÖS där min farmor hade placerats efter att ha lidit en hjärtattack och omedelbart därefter en total hjärnblödning. Hon såg liten ut i sjukhussängen, som om de senaste årens tyngd plötsligt lyfts av hennes lekamen och tillåtit benen och ryggen att vila i ålderdomens krumhet. Jag förstod att hon redan lämnat mig. Papperspåsen med pepparkakor som jag haft med mig i väskan knarrade olycksbådande. Hennes händer vilade på täcket, de såg oproportioneligt stora ut, hennes kindben med. I döden träder livets karaktärsdrag fram med hjärtskärande tydlighet, som en sista påminnelse till de efterlevande: så här såg jag ut. Min unga vän hade samma lätt uppdragna axlar som sist jag såg henne, som om hon närsomhelst skulle hoppa upp från båren och fortsätta köra filmkameror till olika inspelningar i den lastbil som vi kallade hennes. Bara huvudet var illa tilltygat.

När jag läser Joan Didions hyllade beskrivning av makens död, Ett år av magiskt tänkande, tänker jag på deras kroppar. Jag minns hur benen vek sig under mig på kvällen den 22 december 2004, hur min mamma som öppnat dörren fångade mig, jag minns att jag inte minns något annat utom den våg av illamående som plötsligt letade sig upp genom mitt inre. Vet någon hur det känns när kroppstemeraturen stiger från vintermånadens genomsnitt 36,8 till 41 grader inom loppet av fem minuter? Som en absurd påminnelse om att du är vid liv medan den andra just har lämnat livet känns det. Jag tänker på hur jag spydde upp ångesten som jag inte kunde formulera och jag minns att jag tänkte på de där förbannade pepparkakorna, att de förmodligen blivit mjuka vid det här laget. När jag med stigande irritation plöjer Didions precisa och yrkesskickliga beskrivningar av hjärtstillestånd, sjukhusjournaler och hennes egen väntan ser jag en kör av tjocka, svartklädda kvinnor framför mig. De står framför ett hål i marken och vrålar unisont ut sin smärta med gälla stämmor medan de slår i luften omkring sig. Jag vet inte vems kropp som just lämpats ner i hålet. Sedan ser jag N framför mig, som var min unga väns syster, ledsagare, vapenriddare, älskare, alla dessa närhetens funktioner som plötsligt klipptes av när vännen i ett ouppmärksamt ögonblick klev ut i gatan just som bussen körde runt hörnet. Jag ser N framför mig i olika ögonblick under den vakandets vecka som ägde rum i en lägenhet i Berlin. Hon såg inte, med Didions ord, „skör“ ut. Hon såg förvriden ut, vanställd, oftast ihopkrupen när hon annars är reslig med ett liksom postpubertalt rörelsemönster. Hon såg ut som jag de där decemberdagarna 2004 och jag förmodade att hon närhelst hade kunnat börja spy. Hon såg omåttligt levande ut. För i livet – och omvänt i döden – är det i våra kroppar som händelserna äger rum. Jag är inte säker på att vi förmår bemästra döden mentalt. Våra kroppar gör det åt oss, att ha en kropp när en älskad just lämnat dig är absurt eftersom det naglar fast dig i nuet, när dina tankar spurtar baklänges, gripandes efter den döde. Om kroppen skriver Joan Didion så gott som intet och därför kan jag inte förlika mig med hennes uppgörelse med döden, som är så utstuderad, så intellektuell, så behärskad att det kryper i mig.

Till min egen begravning önskar jag mig en snorande, svärande och högljudd klagokör av gamla kvinnor som tillåter de närvarande att klösa sin egna kroppar i förtvivlan och känna att de lever.

Andra bloggar om: , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Det far omkring karamellpapper-liknande bussar i Berlin just nu. Bla-röd-vita snedsträck över hela karossen, de paminner om Gränna polkagrisar men är en del av kampanjen „Die schönste Franzosen kommen aus New York“ – De snyggaste fransmännen kommer fran New York. Det bla-röd-vita är en parafras pa Trikoloren och den klassiska par avion etiketten pa kuvert. Man har latit flyga in impressionister och modernister, lanegods fran MET – Metropolitan Museum of Art, för anyo en mastodont utställning i Neue Nationalgalerie.

Det är alltsa Monet, Gaugin & Co som fatt lana sina alster till den gladlynt pinuppiga slogan. Neue Nationalgalerie är bra pa att skapa publikmagneter. Till den senaste utställningen om melankoli kunde folk köa i mer än sju timmar. För de vackra fransosernas skull har Neue Nationalgalerie nyttjat Systembolagets pedadogik: det är inte lika jobbigt att sta fotsulorna stumma om man vet vilken plats i ordningen man har. Skadeglatt tillats man da konstatera precis hur manga som väntar efter en själv, samtidigt som man kan vara säker pa att det gar rätt till där framme. Att inte nagon, vem som helst, lyckats knöka sig förbi en och rubbat rättvisans gang. Sadant kan utlösa verkliga känslovulkaner hos vuxna människor, att bli förbigangna. Med rodnande kinder och flammande ögon gar de lös pa oförskämdheten, ve den som lyckats göra dig till maltavla för tre fyra decenniers frustration över alltings allmäna jävlighet.

Hursom, Neue Nationalgalerie har ett digitaliserat kösystem numera. Varje biljett är en kölapp och turordningen blinkar idogt pa neondisplays utanför själva byggnaden. Det talas entusiastiskt om att man kan sätta sig ner i lugn och ro, be sin respektive kvista iväg och fixa en kaffe to go medan man själv väntar i Berlinsolens franvaro. Väntar pa att fa äntra byggnaden och kolla själv, inspektera det modernas reliker och kunna säga till kollegor, nya bekantskaper och kanske nagon gang barnbarnen att man var där, att van Goghs solrosor är pa riktigt, att det inte är en myt som nagon av Bill Gates underhuggare konstruerat i ett digitalt parallelluniversum för att underlätta konstvärdens intag pa Dow Jones. En vän till en vän avfärdade Neue Nationalgalerie med ett fnys; ”deras väggalmenacks-utställningar intresserar mig inte”. Men jag misstänker att majoriteten av besökarna, som givetvis kommer att defilera ut med genomskinliga plastpasar fyllda av Konstens replikationer i A5-format, dras just till almenackskonsten. Det är en stickprovskontroll i de heliga kossornas hage och det är mer än bara kulturellt kapital i omlopp. Själv akallar jag mig mina köupplevelser i Berlins utlänningsnämnd och kan konstatera att även där skulle ett upphottat kösystem och kaffe to go göra gott. Men bakom de gröngra dörrarna till mottagningsrummen väntar förstas sällan snygga fransoser.

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur

Årets match är avblåst

Den 28e april 2006 spelade Irans kvinnliga fotbollslandslag en officiell match med publik för första gangen sedan revolutionen 1979, i Araratstadion i Teheran. Motstandare och initiativtagare var klubben Al Dersimspor fran Berlin. Premisserna var tydliga: alla spelare bar slöja. Matchen slutade 2:2 framför ögonen pa 600 askadare, samtliga kvinnor. I pausen orsakade dessa oro pa läktaren och de kvinnliga funktionärerna grep resolut in. Fansen hade dansat till pop och technomusik, tydligen. De Ayatollahs som hade motsatt sig kvinnornas tillträde till planen sag förmodligen sina farhagor besannade.

I morgon skulle aterspelet ha ägt rum, i Katzbachstadion, ett par stenkast fran där jag nu sitter. Det fanns initiala problem, som publikkontrollen. Irans fotbollsförbund krävde att män inte skulle släppas in. Al Dersimspor förhandlade och jämkade, det vore inte bra för klubbens anseende, det tyska samhället pabjuder och sa vidare. Sedan en manad hänger affischen för arets match i butiken, det iranska landslaget frusna i ögonblicket da de äntrade planen i Teheran, röda lagdräkter, vita slöjor sluter tätt över harsvallen. Eller tja, spelarna kanske är kortklippta. Man vet inte.

Mina biljetter ligger i planboken. Jag har inte fömatt mig att kräva pengarna tillbaka ännu. Hoppet dör sist gör floskeln gällande, och sa länge förklaringarna uteblir kan man önskedrömma. Det kom ett mail, en journalistvän till T skrev att matchen blivit avblast. Man googlar sig dum, men mer information än att det iranska fotbollsförbundet har lidit „tekniska problem“ dyker inte upp.

Jag tänker pa flickan och hennes pappa som travat förbi butiken tre dagar i rad. Varje gang har hon stannat upp, dragit honom i t-shirten och han har snällt fogat sig och lyssnat pa hennes förtjusning, utstammad pa turkisk tyska, över matchen som skulle ha ägt rum, en, tva, tre ganger. Vet de besked, manntro?

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur

Karnevalstider

Det är Karneval i Berlin och lukten av lime och rörsocker från tusende caipirinas och grillfat med allt från currywurst till afrikanska bananer ligger tät i luften. Det är inte riktigt lika illa som låt oss säga Vattenfestivalen, PR-jippot som fick Stockholmarna att fly staden en masse i slutet av nittiotalet. Men riktigt lyckat är det snarare på pappret än i verkligheten. Som för att understryka det alla redan vet, att Berlin inte kan mäta sig med Sao Paolo eller Salvador de Bahia, har det de senaste åren spöregnat konsekvent det aktuella veckoslutet. Så även denna gång, stadsförvaltningen utlyste undantagstillstånd när det stod klart att fler skador var att vänta än insatspersonal och ambulanser stod beredda. Det var framemot halvåtta igår och himlen buktade sig gulgrå i jämna kramper. Sex timmar tidigare cyklade jag genom festivalområdet, korsade härs och tvärs mellan halvfärdiga stånd, ölbacksberg och kabelsnurror. Ett par afrikanska kvinnor, sturska sydtyska tältherrar och än fler turkar som för mångkulturalismens och den potentiella profitens skull sadlat om och månglar det tyskarna förstår under ”Brasil”. Karneval der Kulturen.

I Berlin är var sjunde invånare av icke-tysk härkomst, troligtvis var tredje i mina kvarter. Staden rymmer 183 olika nationaliteter, mer än hälften av världens samtliga kända länder finns alltså representerade i denna Östeuropas utpost mot Västerlandet. Ett icke oanseeligt tal. Det är mångkulturalism utav historisk hävd; ty redan det forna DDR lockade permanenta gäster från fjärran länder. Clemens Taero är en av dem. Han var tretton år när han äntrade östtysk mark för första gången, en direktimporterad ung man från Mosambique. Taero var en av eleverna i ”Schule der Freundschaft”, ett politiskt växthusprojekt initierat av Erich Honecker och Mosambiques dåvarande regeringschef Samora Machel. Tillsammans med niohundra andra tonåringar deltog Clemens Taero i det socialistiska utbytesprogrammet. Därefter förväntades de återvända till sitt hemland för att bygga upp det i god socialistisk anda: ”Allt som det socialistiska samhället i DDR besitter i form av erfarenhet, skall i huvudena på dessa elever föras med till Mosambique”.

Vardagen i denna ”Vänskapens skola” liknade ett klosters med militaristisk disciplin, berättar Clemens Taero för en av Berlins största morgontidningar. Det är 25 år sedan det begav sig och han är tillbaka i Östtyskland. Efter några tumultartade år i det socialistiska klostret, i en tysk värdfamilj med uppgiften att visa DDR från sin klanderfria sida och därför minimerade hans kontakt med resten av samhället, återvände Taero till Mosambique. Det var sent åttiotal och DDR hade just fattat beslutet att driva projektet vidare, trots att spänningarna mellan de afrikanska eleverna och tyska ungdomarna i staden eskalerat och en elev måst sätta livet till. Hemlighetsmakeriet kring ”Vänskapen skola” bidrog säkerligen till ryktesspridningen, liksom den politiska frustrationen: det hette att afrikanerna betalades i dollar av staten och hade fripass till Väst. Förövarna greps snabbt och ställdes offenligt till svars, men incidenten ansågs inte utmana projektet: man planerade fram till och med år 2001.

Det blev inget av det hela, som sig förstår. Och varken Taero eller någon av de andra ungdomarna premierades vid hemkomsten: Samora Machel hade blivit avsatt och eleverna tvångsplacerades i armén om inte deras familjer steg emellan och skyddade de skolade socialisterna i återvändo. Såfort Clemens Taero fick chansen, återvände han till DDR. De absurda inslagen till trots: i vänskapens skola hade han fått varm mat varje dag och en yrkesutbildning som han där har användning för. Strax därefter bryter DDR samman. För Clemens måste det ha varit en dejà vu.

Allt det där flyger genom huvudet på mig i den försommarklibbiga natten. Från huset mittemot, en skolådeliknande relik från DDR, skriker de amerikanska studenterna upphetsat till varandra. T, som med rätta hatar amerikanarnas ignorans och redan har ringt polisen, berättade härom veckan hur hon satt i vardagsrummet och arbetade och plötsligt hörde kurdisk kampsång. ”Jag trodde att jag drömde, men så tittade jag ut genom fönstret, och de satt verkligen där, de måste ha varit ex-guerillas, där i skolådan, brevid amerikanarnas balkonger…alltså det där huset, det är helt absurt”.

Absurt. Idag ska jag nog besöka Karneval ändå, kanske köpa mig en arabisk mokka av den turkiske försäljaren och titta på de afrikanska kvinnornas flit och tyskarnas längtan till Sao Paolo.

Andra bloggar om:

1 Comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

Sockerfest

Ns läppstift lyste argt i förmiddagssolen, hon spände ögonen i mig pa sitt karakteristiskt uppfordrande och samtidigt franvarande sätt. Atergav frankt hur hon verbalt sagat benen av nagon, en man i hennes omgivning, och därefter lämnat sin terapeut med pannan lutandes mot handflatorna. Jag kisade med ögonen och sag en Edvard Hopper liknande gestalt framför mig. Den där ensamheten som är lika tät som en persisk matta, klibbig som nyutstruken akrylfärg. N skelade menande. Bakom oss satt fyra smapojkar i skräddarsydda kostymer. Svart, blankkarerat tyg, „det är Bayramı idag“, sa N, „jag borde ocksa ha tagit pa mig en kostym“ fortsatte hon. Jag fnissade till. Smapojkarna sag ut som korpar pa en telefonledning. Med en kostymklädd N i mitten hade de plötsligt förvandlats till maffia. „N bey“ kluckade jag och vände ryggen at hörnet medan hon själv la sig i samtalet pa turkiska med korparna. Det langa svarta haret snärtade i vinden, som för att understryka hennes satsbyggnad.

Fem minuter senare star hon i dörröppningen, jag höjer pa ögonbrynen och hon förkunnar snabbt hur samtalet avlöpt (N upprepar gärna det redan sagda, hon är en levande sammanfattning av de senaste fem minuterna). De hade provocerat varandra. Den minsta (han skelar ocksa) som saknar framtänder hade sagt: „da bajsar jag i din mun, jag svär“, varpa N blixtsnabbt intervenerat med pastaendet „men det är Bayramı idag, da bajsar man inte i nagons mun“. Vilket är logiskt och atergäldades med gillande och erbjudande om godis fran korparna.

Bayramı (turkiska Şeker Bayramı = sockerfesten) infaller i samband med slutet av Ramadan (رمضان), fastemanaden, och är en av de tva viktigaste högtiderna inom Islam.

N är butiksinnehavare och en av de människor som varje dag pa nytt bestämmer sig för vem hon har lust att vara och i enlighet med detta beslut klär sig. Hennes systerson insisterar pa tilltalet „bey“ som betyder ungefär „Herr“ och är avsett för äldre män, även inom den egna familjen.

Leave a comment

Filed under Personer, Språk