Tag Archives: Kurdisk filmfestival

Kurdisk film för berättelsens skull

Den femte kurdiska filmfestivalen gick av stapeln i Babylon Mitte, mitt i Berlin med andra ord, härom veckan. Det är inte illa. Särskilt inte om man betänker vilket enormt förhandsintresse till exempel Sverige och svensk kultur åtnjuter här i Tyskland, utan att kulturinstitutionerna lyckats uppbåda mer en “nordisk filmkväll” för de redan invigda, en gång i veckan och undangömd i Tiergarten. Den kurdiska diasporan är i och för sig väl känd för sitt idoga kulturella arbete. Svenskarna i Berlin häckar i Prenzlauer Berg med CSN-pengarna instoppade i kuddfodralen och överlåter tyskarnas förkärlek för idyllen i norr åt sitt eget öde. Nåja, det stämmer nu inte helt.

Den kurdiska filmfestivalen inleddes med “Vinterland” från regissören Hisham Zaman, född i den irakiska delen av Kurdistan och utbildad i Lillehammer. Det är en 52 minuter lång, eller kort beroende på hur man upplever det, finstämd saga. I knisterkalla Nordnorge lever Renas, en glatt integrerad flykting från Kurdistan, i ett öde brunt trähus med en telefonautomat om knuten. Genom hela filmen skräller automaten ilsket, särskilt på kvällarna eller nätterna, och familjen i Kurdistan ringer med löften, hot och lyckönskningar.
Renas har egentligen förlikat sig med exilen i snön, men för att fullborda sitt liv vill han gifta sig. Med familjens hjälp har han hittat en kurdisk kvinna, Fermesk, som nu skall ansluta sig till livet i det bruna huset. Scenen där Renas förklarar för den nordnorske tjänstemannen hur han kunnat ingå ett giftermål på distans, utan att någonsin ha träffat Fermesk, är symptomatisk för filmens humoristiska underton. På uppstudsig norska, ett språk som hursom förmedlar ett visst mått av bekymmerslöshet, förklarar Renas hur de har utväxlat först foton, sedan brev och slutligen ringt varandra. Saken är biff. Och den grådaskige tjänstemannen nickar och säger att jo, ha må väl ta och styrka att Fermesk är Renas “kuna”, de är ju uppebarligen förälskade. Som betraktare vet man inte vad som känns mest absurt, giftermålet eller byråkratin.

De både familjerna tycker sig ha gjort en bra deal och Renas väntar med spänning på sin kurdiska brud. Problemen tar vid när de inte fullt så unga (längre) brudparet träffar varandra för första gången, på den sjabbiga flygplatsen. Verkligheten motsvarar inte de foton som utbytts och de blyga ömhetsförklaringarna per telefon byts mot svald men illa dold besvikelse. Så spetsas berättelsen till, två främlingar stöts och blöts mot varandra i den förbannade snön som aldrig smälter medan deras familjer fortsätter sin telefonterror. Slutet är lika väntat som befriande och Vinterland är en feel good film. Jag personligen gillar den typen av opretantiöst berättande, som ofta förmår att förmedla den större kontextens allvar utan att skriva publiken på näsan.

Efter filmen har publiken chans att ställa frågor till regissören. Och som på beställning räcker en tysk gäst upp handen och tematiserar trevande hur “intressant” det är att Zaman valt att porträttera Fermesk som “en såpass emanciperad kvinna”, för det handlar ju ändå om det här med Heder och Äktenskap och Kulturen, Den Andra Kulturen. Jag kommer på mig själv med att nästan föregå regissörens egna svar med den retoriska frågan om vi verkligen har sett samma film. Förutom att visa prov på grovhuggna fördomar om människor och kulturer bortom Västeuropas gränser tycks gästen ifråga helt ha missat att Vinterland inte handlar om vare sig arrangerade äktenskap, exilens börda eller den norska asylpolitiken. Den bara hämtar sitt bränsle där.

Den här typen av välmenta men fördomsfulla frågor är symptomatiska för det moderna skillnadstänkandet. Det har blivit oföreställbart att en kvinna från Kurdistan, som låter gifta sig på distans, också kan besitta en helt vanlig självkänsla. Eftersom karaktären nu uppenbarligen gör det, måste det etiketteras som emancipation. Så blir det möjligt att förstå Fermesk som tillhörandes Oss, det vill säga de upplysta (västerländska) kvinnorna, och hennes systrar som kvarblivna i de Andras hage.

Frågan och regissörens Hisham Zamans trevande svar (som gick ut just på det allmänmänskliga i att få sina förhoppningar krossade) är därtill lysande exempel på vad Alexander Motturi har beskrivit som etnotism. Lika oföreställbart som det är att en Fermesk kan hysa samma självkänsla som en Stina, Anna eller Maria, lika svårsmält är det att en Hisham Zaman helt sonika har gjort en feel good film. Den måste liksom rymma en djupare politisk utsaga, eller? Zaman är ju ända en invandrarregissör.

Missförstå mig rätt här: Vinterland har förvisso en politisk inramning. Mig gick till exempel följande stilla parallell inte obemärkt förbi: i scenen där Fernas ska slakta det obligatoriska lammet inför giftermålet figurerar en renskötare och hans familj. De bistår Fernas med information om i vilken riktning Mekka kan tänkas ligga samt en ordentlig slaktkniv – och de är samer. Här slås en tyst bro mellan befolkningsgrupper som drivits på flykt och utsatts för kulturell utrotning.

Men sammantaget är Hisham Zamans Vinterland en kurdisk-norsk saga, utan anspråk på att förklara något annat än de många dråpliga situationernas inneboende komik, värme och sorg. Det räcker gott och väl.

 

Jag har skrivit mer om både den kurdiska diasporan och etnotism för den svenska tidsskriften politiken.se

 

Intressant? Läs även andra svenska bloggares åsikter om , , , , , ,

Advertisements

2 Comments

Filed under Kultur, Migration, Tyskland