Tag Archives: Mediabilder

Sanddyner och särintressen

„En homosexuell demonstration“ i Moskva ledde till brutala gripanden, förtäljer de tyska nyhetssändningarna. Att Rysslands politmaffia inte hycklar med sin inställning till minoriteter är chockerande, överraskar en knappast. Att en demonstration för mänskliga rättigheter pastas besitta en egen sexuell identitet är däremot en absurd paminnelse om vems villkor som rader i Europa. När Rysslands HBT-rörelse demonstrerar för press- och mötesfrihet och rätten till ett liv utan förföljelse är det uppenbarligen inte nagot som EU-staterna känner sig nödgade att sluta upp bakom. Det är ju De Andra som pläderar för sina Särintressen. Jag sväljer förnedringens saliv djupt tre ganger och slar av tvn.

I Sveriges förlovade medielandskap med Böglobbys och spjutLantzar som intervjuar mondänt lesbiska personer – och jag har verkligen intet att invända – kan ens blick för samtiden lätt grumlas. Det är den där speak overn igen, som placerar de rörliga bilder av fascisters knytnävsslag mot demonstranterna pa angenämt avstand fran tv-tittarna, det där avgörande avstandet till Moskva, Warsawa och världen i övrigt. Man tar det ogärna till sig, att man sitter pa en sanddyn som i raskt tempo vittrar bort. Tills nagon yxhugger sig igenom idyllen.

Habermas naiva tilltro till kaffestugor hit eller dit, hans beskrivning av Europas politiska klimat gör gällande att det gar i vagor. Sidvärtes vagor, som en utdragen marsch: höger vänster höger. Detta skvalpande, det erroderar sanddynen likt ebb- och flod. Habermas har dessutom en pafallande romantisk uppfattning om att Europa andas. Hon öppnar och stänger sig, som klaffarna i hjärtsystemet pa däggdjuren. Jag ser Astrid Lindgrens Katla framför mig. Och det är pa oss Andra hon kommer att ga lös, det är pa oss Tengil pekar först. Business as usual.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Frau P tar pulsen

Jag har aldrig kunnat med det metaforiska uttrycket „att ta pulsen pa“. Det ringer oroväckande klämkäckt, som en parodi pa nagon farsgestalts försök att hänga med i svängarna, trots att tiden uppenbarligen runnit ifran inte bara honom, utan en hel generation pappor. Men liksom alla företeelser vars klang, doft (Wunderbaums), smak (Nutella) eller blotta varande väcker ett lätt obehag: da och da passar de perfekt.

Egentligen räcker det nämligen att säga: Tyskarna förmar inte ta pulsen pa sin egen samtid. Det är inte bara tydligt i taffliga tv-filmer, utan märks i talkshows, politiska uttalanden fran höger till vänster, i mobilsamtalen folk för med vänner och ovänner när de pendlar till och fran jobbet. Detta Nu, detta kol- och stalunionens förlorade avkomma, med ett granande men ack sa närvarande streck tvärsöver landskartan, med Gastarbeiter vars hemresor uteblev och som följdaktligen stannade, fick barn, som fick barn. Som en fascinerande paradox kan tilläggas att tyskarna bevisligen är kapabla att da och ta pulsen pa sin datid (jag tänker till exempel pa det finkänsliga porträttet av mamman i filmen Goodbye Lenin).

Alltfler unga tyskar tröttnar pa att fa Historien (och Hitler) uppkörda i nyllet, beröringspunkterna har blivit abstrakta. När man inte förmar försonas med sitt da, hur ska man kunna skämta om sitt nu? Tyskland skrattar inte gärna at sig självt. Tyskland är inte roligt. Det betyder naturligtvis inte att man inte har humor. Självironi, däremot, är en bristvara.

I ett försök att tradera en av Amerikas mest älskade tröstefiltar – feel good filmen – sände RTV igar Mitt galna turkiska bröllop. Filmen är nominerad till arets tittarpris; folk tycks alltsa känna sig tilltalade. Mitt galna turkiska bröllop är den tyska varianten av My big fat Greek Wedding och försöker alltsa driva bade historien och komiken framat genom att porträttera Kulturernas Olikhet. Anslaget är abrubt, kameran flyger över välbekanta gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg, en surmulen voice-over förklarar att han och polaren Götz är de sista tyskarna pa gatan, att de “haller stand”. Sedan följer i rask takt den första vandalismen, deras skyltfönster sparkas till smasmulor av en turkisk unge, därpa slagsmal, och mitt i detta otyska kaos dyker Ailin upp, dottern till handelsmannen Söyleman (att denna berättelsens Julia inte kan tala turkiska marks ett par scener senare). Götz vill ha Ailin, Ailin vill ha Götz, men den Turkiska Familjen star i vägen, och Kusiner, Onklar och Ära. Götz later sig till och med omskäras för detta Turkiskas (eftersom skillnaden mellan den sekulariserade staten Turkiet och Islam inte tematiseras) skull. Och sa vidare. Denna bristfälliga fingertoppskänsla, grovheten i berättandet (som bara resulterar i en tveksam gegga med rasistiska inslag), denna oförmaga till självironi. Det gör varken fran eller till med en sympatisk Gökçen eller Mustafa i en biroll eller tva, när allt annat är vi och dem. Och egentligen är vi ju införstadda med att europiskt liberala värderingar är de enda rätta, eller atminstone garanten för lycka i dess sanna form. Blink blink, liksom.

Frau P dök upp i var lägenhet i morse efter en rask och regning cykeltur fran Wilmersdorf i forna Västberlin, hon joggade avslappnat uppför de fem trapporna och svepte utan minsta spar av uttröttning in i var hall, ivrigt samtalandes. Frau P är 72 ar gammal och en nära vän till var hyresvärd. Infödd Berlinbo. Efter att ha lovordat det faktum att vi är tva unga kvinnor som flyttat in i lägenheten, levererat en snabb och precis analys av öst-västförhallandet efter murens fall och i samma andetag förkunnat att hennes systersons man är en förtjusande människa verkade hon redo att ga. Men sa, kanske föranlett av vara utländska efternamn som vi prydligt präntat pa dörrklockan, ville hon bara säga ett par ord till, om Helmut Kohl („en katastrof“) och hur „folk nuförtiden latsas som om Tyskland inte vore ett Invandrarland. Vilket är absurt, naturligtvis är det absurt, Tyskland är sedan artionden ett Invandrarland, den här nya skenheliga förvirringen är patetisk“. Sa Frau P och lämnade oss kort därefter i ett liksom varmt vakuum. Jag sag hennes smala handskbeklädda fingrar framför mig, hur de grep om cykelns handtag och samtidigt, hur lätt men bestämt de vilade mot Tysklands pulsader.

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Migration, Personer, Tyskland