Tag Archives: mens sana in corpore sano

På badhuset

Det dröjde innan jag uppsökte ett badhus i Berlin. Detta trots att jag älskar vatten och anblicken av Spree verkligen inte kan sägas ersätta närvaron av vare sig Mälaren eller Östersjön. Kanske så tyckte jag att det verkade omständigt att upplysa mig själv om hur det går till, här (precis likadant som i Sverige, givetvis, man betalar, får en liten lapp eller ett plastarmband). Till skillnad från biobesök i främmande länder, där man efter den initiala språkförbistringen kan slinka in i salongens mörker och slipper mänsklig kontakt, konfronteras badhusbesökaren med en veritabel massa av mänskliga kroppar. Kanske var det detta med att klä av sig och sedan navigera mellan nakna bringor och bleka lår som höll mig tillbaka. Det kan kännas mer angeläget att behålla kläderna på när man är främling.

Det där är länge sedan nu. Jag går och badar, oregelbundet visserligen, men med samma välbehag som när jag stormade bassängen på Liljeholmsbadet i femårsåldern – utan att kunna simma. Det var ett besök på Stadtbad Neukölln som botade mig. Stadtbad Neukölln öppnades med påmpa och ståt den 10 maj 1914. Byggherren Kiehl och arkitekten Best hade antikens termalbad i åtanke när de planerade detta överdådiga och numera folktomma badhus i neoklassisk stil. Bredvid själva badet var det öffentliga biblioteket inhyst och de både bands samman genom ett atrium. Kiehl, iscensatte sin egen förståelse av Mens sana in corpore sano. Kroppslig disciplin, hygien och psykets uppbyggnad – detta hörde samman. Den nya människan och så vidare. Tragiskt nog tog detta idéarv en extrem och rasifierad kurva bara några årtionden senare. Men nu handlade det om badhuset, som drivs kommunalt, och det betyder att priserna är helt normala och i ankomsthallens marmorprakt står glasmontrar med fula badmössor utställda och därinne simmar små tanter och farbröder fram och tillbaka under de välvda taken, stuckaturerna och mosaiken. Det är ett palats i skimrande grönblått och det är, i ordets rätta bemärkelse, ett urbant vattenhål.

När jag inte orkar ta mig till Ganghoferstraße i Neukölln, går jag till Spreewaldplatz. Härom kvällen stod jag utanför de provisoriska omklädesrummen. En laminerad träskiva med ben skiljer raderna av skåp från hallen, där hårtorkar och handfat markerar vägen ut. Det var strax innan stängning och jag stod och rotade efter borsten i ryggsäcken när en dam dök upp. Min första tanke var att hon hörde till personalen och kom för att schasa ut mig, men hon passerade mig utan ett ord och klev försiktigt in bland skåpen. Egentligen såg hon inte alls ut som någon ur badpersonalen, utan mer som en äldre kvinna från Wilmersdorf. Hon hade en välfriserad page, konservativa guldbågade glasögan och höll ett stadigt grepp om sin KaDeWe-bärkasse. Jag hörde hur skåpdörrarna öppnades och stängdes en efter. Någonting i bilden av kvinnan stämde inte, men jag kunde inte komma på vad. Hon smög försiktigt ut och jag hade nog missat henne om jag inte stått med huvudet böjt i rätt riktning. Hon såg sig oroligt om innan hon, obevakad förutom av mig, smet in bland herrarnas skåp. De smällde lika rytmiskt som damernas och plötsligt insåg jag att hon letade efter kvarglömda mynt. 1 euro måste man lägga i för att kuna vrida om nyckeln och de får man sympatiskt nog tillbaka när man öppnar skåpet igen, ifall man inte glömmer att ta pengarna med sig vill säga. Jag log för mig själv, osäker på om den välklädda damen som smitit in i badhuset för att leta mynt innan stängningsdags gjorde mig uppmuntrad eller sorsgen till mods. Både och förmodligen, som så mycket i den här staden.

Intressant? Läs svenska bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Historia, Personer