Tag Archives: Minne

Exil, längtan och minne

Svenska Kulturfonden med sits i Helsingfors anordnar en essätävling i Hans Ruins namn vartannat år.

Mitt bidrag finns att läsa här. Det är en text om exil där jag funderar över om exilen kan sägas gå i arv. När jag skrev var det med utgångspunkt i mina vänners erfarenheter som barn till Tysklands s.k. Gastarbeiter, eller snarare: min stilla tolkning av dessa erfarenheter.

I samma nummer av tidsskriften Ny Tid publicerades även en kortare text , som jag skrev apropå årsdagen av bokbålen i Nazityskland.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland

Sist in först ut…

…är inte bara en devis för arbetsgivarparter under rationaliseringstvång. Det är också en precis beskrivning av hur det mänskliga minnet fungerar, förklarar minnesforskaren Joachim Markowitsch i den härligt oöverskådliga och samvetsgranna veckotodningen die Zeit. Varför har dementa personer och Alzheimerpatienter problem med att minnas sina respektive, när de samtidigt kan lämna detaljerade beskrivningar av barndomens spelplatser? Därför att saker som vi upplever för första gången i en för oss ny kontext etsar sig djupare in i vår hjärnbark. I själva verket skiljer de sjukdomsdrabbade sig inte från gemene man på den här punkten. Det framstår bara som brutalare i skuggan av minnesförlusten. Men mot slutet av livet kommer vi att minnas vår första kyss bättre än bröllopsnatten i vårt tredje äktenskap.

Denna minnets sållningsprincip får alla möjliga konsekvenser. Mig faller människans rörelsemönster in. Min egen vardagsradie består av två stadsdelar i Berlin, här cyklar eller småspringer jag längsmed bestämda rutter och numera, efter fyra års tid, ser jag knappt omgivningen längre. Hör den snarare: barnen som skriker, hundarna som ylar, de turkiska mammorna som halvskriker i mobiltelefon, bilarna som tutar och galningarna som sjunger. Det har blivit ett välbekant och abstraherat sammelsurium, jag kan inte längre säga säkert vilket väg hem jag tog igår, eller om jag gick till det ena eller andra grönsakståndet i förrgår. Däremot minns jag med knivskarp precision hur jag för första gången stod i korsningen Oranienstraße / Skalitzer strasse. Det var första maj 1998 och hur jag än vände och vred på kartan fattade jag inte hur jag skulle gå för att komma rätt.

Det finns punkter på Berlinkartan som fortfarande verkar bära lukten av mitt första besök där. Korsningar där mitt inre liksom stannar till, varje gång, fortfarande. Att jag passerat förbi dem tusentals gånger sedan den där första, overkliga våren när förälskelen och äventyrslustan pumpade som lyckodroger i blodet, spelar ingen roll. Först in, sist ut.

(Efter att förälskelsen i fråga hade lämnat mig åt mitt eget öde som immigrant slog jag långa lovar för att slippa lukten av de där platserna. Om stadsplanerare tar detta i beaktande, månntro?)

Andra bloggar om: ,




Leave a comment

Filed under Uncategorized