Kö

Det far omkring karamellpapper-liknande bussar i Berlin just nu. Bla-röd-vita snedsträck över hela karossen, de paminner om Gränna polkagrisar men är en del av kampanjen „Die schönste Franzosen kommen aus New York“ – De snyggaste fransmännen kommer fran New York. Det bla-röd-vita är en parafras pa Trikoloren och den klassiska par avion etiketten pa kuvert. Man har latit flyga in impressionister och modernister, lanegods fran MET – Metropolitan Museum of Art, för anyo en mastodont utställning i Neue Nationalgalerie.

Det är alltsa Monet, Gaugin & Co som fatt lana sina alster till den gladlynt pinuppiga slogan. Neue Nationalgalerie är bra pa att skapa publikmagneter. Till den senaste utställningen om melankoli kunde folk köa i mer än sju timmar. För de vackra fransosernas skull har Neue Nationalgalerie nyttjat Systembolagets pedadogik: det är inte lika jobbigt att sta fotsulorna stumma om man vet vilken plats i ordningen man har. Skadeglatt tillats man da konstatera precis hur manga som väntar efter en själv, samtidigt som man kan vara säker pa att det gar rätt till där framme. Att inte nagon, vem som helst, lyckats knöka sig förbi en och rubbat rättvisans gang. Sadant kan utlösa verkliga känslovulkaner hos vuxna människor, att bli förbigangna. Med rodnande kinder och flammande ögon gar de lös pa oförskämdheten, ve den som lyckats göra dig till maltavla för tre fyra decenniers frustration över alltings allmäna jävlighet.

Hursom, Neue Nationalgalerie har ett digitaliserat kösystem numera. Varje biljett är en kölapp och turordningen blinkar idogt pa neondisplays utanför själva byggnaden. Det talas entusiastiskt om att man kan sätta sig ner i lugn och ro, be sin respektive kvista iväg och fixa en kaffe to go medan man själv väntar i Berlinsolens franvaro. Väntar pa att fa äntra byggnaden och kolla själv, inspektera det modernas reliker och kunna säga till kollegor, nya bekantskaper och kanske nagon gang barnbarnen att man var där, att van Goghs solrosor är pa riktigt, att det inte är en myt som nagon av Bill Gates underhuggare konstruerat i ett digitalt parallelluniversum för att underlätta konstvärdens intag pa Dow Jones. En vän till en vän avfärdade Neue Nationalgalerie med ett fnys; ”deras väggalmenacks-utställningar intresserar mig inte”. Men jag misstänker att majoriteten av besökarna, som givetvis kommer att defilera ut med genomskinliga plastpasar fyllda av Konstens replikationer i A5-format, dras just till almenackskonsten. Det är en stickprovskontroll i de heliga kossornas hage och det är mer än bara kulturellt kapital i omlopp. Själv akallar jag mig mina köupplevelser i Berlins utlänningsnämnd och kan konstatera att även där skulle ett upphottat kösystem och kaffe to go göra gott. Men bakom de gröngra dörrarna till mottagningsrummen väntar förstas sällan snygga fransoser.

Andra bloggar om: Berlin