Tag Archives: Om en resande en vinternatt

Om en resande en julimorgon

…företar följande resa genom staden för att ta sig till det avtalade mötet i en avlägsen stadsdel, så kommer hon i själva verket att färdas genom många olika städer, i vilka människors uppsyn och hållning skiljer sig åt, liksom gatorna och husen, tempot, ljuden och lukterna.

Jag småsprang mot Köpenicker strasse, slirade över kullerstenarnas ojämnheter och undvek hundarnas avskrädeshögar. Här förlöpte Europas mest kända mur, som egentligen var två parallella. Utrymmet däremellan kallade man för Todesstreife: dödsremsan. Där går idag buss 147. Till höger om mig vilar DDR-tidens stapelhus, ommålade under början av nittotalet i kommunalgult, vinrött och blått. En övergiven skola, förra sommaren hoppade jag och T ständigt över avspärrningarna med min basketboll inklämd under tröjan. Det verkade eka i hela kvarteret när vi dribblade över asfaltsplanen och ibland fick vi sällskap av polska byggarbetare och turkarnas ungar. I korsningen Adalbertstrasse / Köpenicker har de förvandlat en av de gula kolosserna till Youth Hostel. Japanska, brittiska och italienska ungdomar hänger i klungor utanför ingången på kvällarna, osäkra på vilken riktning som för till händelsernas centrum: öst eller väst.

Österut: Köpi 137, ett av de sista ockuperade husen, om de inte redan tvingats skaffa ett legalt kontrakt. Ett massivt kråkslott, ett hullerombuller av gamla däck, schäferhundar och oljefat täcker gårdsplanen och en säregen lukt ligger i luften. Märkligt nog har jag aldrig sett någon vare sig gå in eller ut ur byggnaden. Därinne lever ett politiskt samvete vidare som den omkringliggande världen helt tycks ha förlorat intresset för.

Jag missar bussen och småspringer västerut längsmed den gamla dödsremsan, mot Märkisches Museum. Passerar Sage club som lockar partyvargar utan fingertoppskänsla för vare sig musik eller droger, vattenverket som övertogs av svenska Vattenfall för inte så länge sedan, samt en och annan människa till fots men mest biltrafik. Gatan är bred, öppnar sig ständigt mot floden och släpper över morgonresenärernas fordon till Mitte. Jag tar korta snabba steg och vinkar i förbigående till statyn av Heinrich Heine som gömmer sig bakom tunnelbanenedgången till höger, tvekar en sekund bland de äldre husen vars resliga gestalter skonats i kriget, men hittar snabbt fattningen. Min väska smattrar mot ryggen när jag tar kliven ner i underjorden.

U2 mot Ruhleben, en av dessa ådror som skär genom Berlins buk, förbinder en navel med en annan. Jag hinner precis klämma mig in i en av de gula vagnarna och sjunker flämtande ner på de karakteristiska gråblåröda sätena. De är smala, precis som vagnarna, och alla vill helst sitta på kanten för att slippa omges av kroppar på båda sidorna om den egna. När en kantplats blir ledig gör i regel ett par, tre resenärer ansats att resa sig upp, tills det står klart vem som som är snabbast och de övriga sjunker tillbaka på sätet. Jag stoppar hörlurarna i öronen och försöker slappna av tillräckligt för att låta mig vaggas av lokets skakiga färd genom mörkret.

Mittemot mig sitter en flicka som förmodligen är äldre än de åtta år jag uppskattar henne till. Jag har ingen som helst kläm på barns ålder. Hon reser själv, har ingen väska men en vit plastpåse bredvid sig och en stor, rosa armbandsklocka i blomform som hon då och då slänger ett öga på. Det är något med hennes sätt att lite nonchalant läsa av tiden och däremellan lägga fingrarna i kors som får mig att tro att hon inte är ensam i tunnelbanan för första gången. Hennes mörbruna hår verkar trots att det är borstat och uppsatt i en trött hästsvans locka sig under ytan. Vi åker länge tillsammans. Hennes randiga kofta och den trista smörgåsen hon packar upp ur plastpåsen tjänar som stoff för mina lystna färdfantasier. Vem som än brer en sådan smörgås åt sitt barn saknar hjärta. Vart är marmeladen, den frasiga frallan, någon endaste festlig detalj som kan förgylla den ensamma resan? Hon kan vara på väg hem till sin ensamstående far som bara får träffa sitt barn en gång i månaden. Eller så är hon på väg till någon slags undervisning, flickan med det prudentliga utseendet är i själva verket ett litet geni som någon galen professor helt oförhappandes har upptäckt och nu lär upp. Om tjugo år kanske hon sitter som chef för Världsbanken och jag kommer att se henne i tv-rutan och känna igen sättet hon fäller samman händerna på. Till slut kliver hon av, vid Wittenbergplatz, slänger sig med en världsvan hållning ut genom vagnsdörrarna och i samma ögonblick slår det mig att hon förmodligen fördrivit restiden på samma sätt som jag själv: med påhittade historier om den unga kvinnan med hörlurar som satt mittemot henne. Jag ler och tåget tar fart på nytt.

I Wilmersdorf där jag kliver av är perrongerna nästan alltid tomma, och de få människor man möter rör sig långsamt. Här talas det med tydlig Berlinsk accent och förmodligen härbärgeras stadsdelen av en hel del excentriska original, det påstår åtminstone min vän som är bosatt här, men på ytan ser det mest städat ut. Städat och tomt. Förra gången jag var här gick jag in en av de tre blomaffärer som samsas på en och samma korsning för att fråga efter närmaste bankomat. Den fetlagda kvinnan därinne spärrade upp ögonen på vid gavel av förvåning och lät mig förstå att det inte hände var dag att en främling kom förbi och frågade efter vägen. Mitt möte varar i 15 minuter och när jag rundar om hörnet på väg tillbaka mot tunnelbanan suckar jag inombords. Jag kommer att ha varit på väg i flera timmar innan jag når min arbetsplats. Men det är ingen idé att gnissla tänder, sådan är staden. I stället sveper jag med ögonen över kartan med tunnelbanans linjer och bestämmer mig för att kliva av vid Bismarckstrasse.

Där byter jag till en annan underjordisk blodåder; U7 mot Rudow. Jag ska av i Neukölln, tänker jag, och på gamla hemtama genvägar ta mig upp till kanalen och ateljén. Det luktar kiss och rengöringsmedel i vagnen. Mittemot mig sitter denna gång en äldre man. Han skakar omärkligt i kroppen men jag är hyperkänslig för andra människors fysiska stämning och tippar på icke helt utbruten Parkinson. Det här är egentligen en städad linje, som i bestämt tempo forslar tysk medelklass fram och tillbaka till arbetet. Jag känner igen mina medresenärers karaktärer, den otålige unge mannen i heltäckande solglasögon vars kroppspråk präglas av återhållen aggression, den Parkinsonsjuke framför mig, vars ensamhet tycks lika impregnerad som kisslukten i vagnen. Skillnaden mot mina hemtrakter i staden är denna: denna ungtupp bär riktiga märkesjeans och glasögon, han har råd att behandla sin problemhy hos riktiga dermatologer. Sprättarna i mina kvarter har riktig acne men fejkade importglajjor och deras jeans kostar sällan mer än 40 euro. De ensamma finns i alla städer, sitter i alla tunnelbanor. Men även om någon har missat att denne mans byxben är solkiga av malhål och decenniegamla fläckar, så har någon annan tvättat hans hår och klippt hans naglar. De ensamma i min stadsdel driver omkring som förlorade skepp på gatorna, inte sällan barfota och aldrig nyktra.

När vi närmar oss Neukölln byts scenariot framför mig ut. En vacker kvinna med indiskt utseende står och ler för sig själv precis innaför vagnens dörrar. En arabisk man med ett bärnstensfärgat radband har tagit plats bredvid mig, av skorna och skjortan att döma en av Neuköllns otaliga småförsäljare. Mittemot oss har den Parkinsonsjuke lämnat plats för en ung kvinna, jag skulle gissa att hon har rötter i Pakistan. En ensam tysk sitter med sin väderblekta inköpsvagn framför sig. Den verkar matcha hans keps på vilken den tyska flaggans färgprakt för länge sedan gett vika. Han läser i tidningen om ”Slaktaren med guruskägget”, de har hittat en av våra moderna krigs massmördare. Jag låter blicken vandra runt i den kvintett vi utgör, jag och mina medresenärer, och precis när det slår mig att vi fem förmodligen är som resten av mänskligheten, det vill säga i stånd att göra precis vad som helst mot varandra under andra omständigheter, är det dags för mig att kliva av.

I mina gamla kvarter har det vuxit upp små hippa barer lite varstans. Som pärlor på den arabiske mannens radband blinkar de mitt i virrvarret av kullerstensgator. Lukten av vattenpipor är borta, men ungarna är sig lika när de böljar i högljudda klungor över fotbollsplatsen. Hit flyttar de nu, de unga och hippa, och gatorna ändrar sin lukt och färg och så småningom form och det är både oroande och som det sig bör. Men med all förändring i åtanke känns det som en lättnad när min tre år gamla morgonflirt rodnar såfort jag kliver över tröskeln till fiket där man hämtar sitt kaffe när man bor söder om kanalen, i Neukölln.

Intressant? Läs mer på svenska om: , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Historia, Personer