Tag Archives: Pa väg i Berlin

Om städer

…och vara privata mind maps över städer skriver Sieglinde Geisel i juninumret av Le Monde Diplomatique, en tidsskrift som inte nämns för första gangen pa den här bloggen. Geisel skriver intressant om städers oöverblickbara karaktär, flanören som litterärt gosedjur och hur den moderna rörligheten förändrat var verklighetsuppfattning – och kanske begränsat densamma. Hon skriver om bilen, tunnelbanan och cykeln, om hur Goethe minsann behövde tre veckor pa sig för att na Italien med en hästdragen postvagn. Det gar snabbare idag, absurt mycket snabbare. Vi har förlikats med ett faktum som star i strid med vart fysiska väsen och som bekymrade det förra sekelskiftets läkare och intellektuella djupt: nämligen att vi, för att komma riktigt snabbt fram, maste stänga in oss i en kabin och sitta still. Geisel menar att vi är sa djupt paverkade av maskinernas närvaro att de kan sägas utgöra en del av var identitet. Det är inte alls en ny tanke men hon tillämpar den snyggt pch passande pa den urbana rörligheten. Ända tycks det mig som om hon slintit till över tastaturen, rasat iväg i ett tankeexperiment om hur stadsbor i första hand är just maskinbundna.

“Till att börja med är vi bilförare, tunnelbanepassagerare eller cyklister. Först därefter män eller kvinnor, infödda eller utlänningar, rökare eller icke-rökare.”

Det där later kanske flott och stycket fogar sig onekligen väl in i texten, fungerar som en brygga till nästa spalt där Geisel redogör för Los Angeles automobiliserade väsen. Men det stämmer knappast. Även om vi utgar fran tesen att stadsbor är sa förbundna med och beroende av sina fordon att de inympat dessa i sin person (“bilisten” alternativt “cyklisten”), sa är en ung arabiskktalande, invandrad kvinna som kör sin Mercedes fran och till jobbet i Berlin inte, pa nagot plan alls, samma slags stadsbo som den äldre tysken som putsar sin BMW blank varje söndagseftermiddag klockan halvfem.

Vad jag menar är att det är ett luftnummer att pasta att betydelsen av kön, hudfärg, sprak och vanor skulle föregas av fordonets – helt enkelt eftersom just dessa är avgörande för hur – och vilken! – bil vi kör, cykel vi äger, tunnelbanelinje vi nyttjar.

Manga cyklister i Berlin är just cyklister därför att de inte har rad med bil. Alla har inte rad med samma bil, och alla som provat vet skillnaden mellan att sunka fram i ett bensinstinkande skrälle och väsa över asfalten i en galetmangahästkraftermotor pa blanka lädersitsar. Den här staden, som rakar utgöra ett av Geisels exempel, befolkas av turkiska, kurdiska, tamiliska och sa vidare hemmafruar som rör sig inom radie av Ett Kvarter hela sitt liv, med undantag för en interkontinental avstickare om aret. De här stadsborna kommer aldrig att ta ett körkort eller skaffa sig en schysst city bike, därför att deras finansiella situation och ringa tyskakunskaper förbjuder dem att ens tänka sa. Att beskriva dem som “i begynnelsen tunnelbanaresenärer” vore oförskämt.

Men det är inte bara det att vart “val” av fordon föregas av var sociala och finansiella status. Vara initiala erfarenheter med fordon präglas därtill av var könstillhörighet, vart sprak och var känsla av tillhörighet eller alienation. Det är inte kul att köra upp om man är femtiofyra ar gammal pch bryter pa persiska, när körläraren är en ungtupp som suckar ironiskt varje gang man saktar ner inför rött. Den frihetskänsla som min farmor upplevde bär hon rasade med sin arbetsbil, en Volvo, genom de norrländska skogarna har en fundamentalt annan kvalitet än hennes sons stressupplevelse när han jagar omkring i sin Volkswagenbuss nagra decennier senare. Och sa vidare.

Det gar att brodera ut detta resonemang till att gälla rent taktila upplevelser av fordon och rörlighet, känslor av rädsla och aggression i trafiken, eller förhoppningar om framtida rörlighet (drömmar om egen bil et cetera), och hur de kan länkas till de ovan nämnda faktorerna. Men även om jag later kritisk sa tyckte jag om Sieglinde Geisels artikel. Det är bara den dolda anspelningen pa Ett Ursprungligt alternativt Jungfrueligt Tillstand som stör. När man talar om mänskliga upplevelser av den yttre världen existerar detta vita ark inte. Märkligt nog brukas det ofta som försök att förstärka det man själv vill säga – i Geisels fall att fordonen har makten över var perceptionsförmaga.

Intressant?Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer