Tag Archives: Slöja

…got this girl on my mind

…sjunger Mos Def och jag nickar trött, ett märkligt sommarregn spolar bort grillresterna från hundratusentals turkiska familjers dagliga grillorgier på Kreuzbergs samlade gräsmattor, även de i rondellerna, och min lekamen undrar vart värmen tog vägen. Berlin tycks befinna sig i gränsen mellan två klimatzoner och efter fyra år har jag ännu inte vant mig vid de tvära kasten.

För två dagar sedan härskade smältdegelhetta, byggarbetarnas oranga hjälmar verkade blinka i värmevågorna och den dagliga trafiken av fordon, barnvagnar och löst folk böljade segt upp och ner för Oranienstraße. Jag stod och väntade vid övergångsstället och reagerade först när en behaglig skugga föll över min högra ansiktshalva. Kvinnan var ung och mycket chic. De ljusblå detaljerna på hennes top korresponderade med ballerinaskornas färg, hennes smycken och hennes slöja, som var bunden “klingon style”. Jackie Kennedy och västvärldens försigkommna unga kvinnor med henne petade under några fantastiska decennier in gammalt bröd i tuperingen för att uppnå en liknande effekt. Ett högt buret bakhuvud är vackert, det var redan egypterna ense om.

Det finns gott om oerhört vackra kvinnor med slöjan draperad i olika formationer i den här staden, så det var inte plagget i sig som fick mig att reagera – utan mobiltelefonen (ljusblå, vad annars) som hon hade klämt in under sin huvudduksrand. No need for head set, liksom. Så stod hon där och väntade, liksom jag, med den ena armen avslappnat hängande längsmed kroppen och den andra ivrigt gestikulerandes i luften framför sig. Enkelhet är också vackert. Sällan har jag sett en så slagkraftig bild för en aspekt av de troende muslimska kvinnornas vardag som brukar gå helt förlorad i debatterna om dem – nämligen plaggets vanlighet.

Låt dig alltså inte förledas av min utläggning om den unga kvinnans fingerstoppskänsla för färgkombinationer – visst satt hennes slöja snyggt men framförallt var den ordinär. På samma sätt som mobiltelefoner är det, eller brödsmulor på frukostbordet, bilnycklar och hopknycklade kvitton i handväskan. Det är inte min avsikt att reducera plaggets religiösa innebörd. Om slöjan saknade en sådan så skulle troende kvinnor inte heller välja att bära den. Min indirekta erfarenhet, från kollegor, bekanta och nu senast den här unga kvinnan, är emellertid att slöjan inte alltid har samma starka laddning för bärarna som för kritikerna.

Det finns, kort sagt, en hel del kvinnor som visserligen aktivt väljer att bära plagget men för vilka detta varken utgör ett trauma eller en daglig extas. Det är en del av outfiten, helt enkelt. Likaså finns det naturligtvis gott om troende muslimska kvinnor som väljer att inte bära slöja. Båda grupperna är lika osynliggjorda.

Jag ertappade mig själv som omedveten bärare av majoritetssamhällets snäva synsätt på dessa hett omtalade kvinnor senast för ett halvår sedan. En ung praktikant på mitt jobb, vi kan kalla henne Necla, bistod mig med att duka fram te och kaffe åt mina kursdeltagare. Eftersom vi jobbade tätt tillsammans och hon dessutom utfört en del administrativt jobb åt mig var stämningen oss emellan förtrolig. Så när Necla, som då var knappt tjugo år gammal och använde mycket mascara och lite täckstift, förklarade för mig att hon inte kunde delta i vår te- och kaffepaus frågade jag så klart varför. Svaret var mycket enkelt. Det var Ramadan och Necla, liksom flera av mina elever, ville inte bryta fastan. Det vara bara det, att jag inte hade kommit på tanken att Necla skulle kunna vara troende.

Jag bad Necla ursäkta min ignorans och hon skrattade ljust och förklarade att hon egentligen fick och borde äta och dricka något, eftersom hon råkade ha mens just då. Men om hon skulle ha äntrat fikarummet med oss andra och satt sig till bords med oss, så “skulle de andra ju förstå att jag har min månadsblödning, och det känns för konstigt”.

I den europeiska kontexten kommer människor som Necla alltför sällan till tals, liksom de kvinnor som använder sin slöja som head set sällan ges utrymme att tala om plaggets självklara och odramatiska plats i deras liv.

Jag själv rekommenderar bloggaren Sharazad för mer intelligenta kommentarer kring slöjdebatten.

Intressant? Andra svenska bloggares åsikter om , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kultur, Personer

Årets match är avblåst

Den 28e april 2006 spelade Irans kvinnliga fotbollslandslag en officiell match med publik för första gangen sedan revolutionen 1979, i Araratstadion i Teheran. Motstandare och initiativtagare var klubben Al Dersimspor fran Berlin. Premisserna var tydliga: alla spelare bar slöja. Matchen slutade 2:2 framför ögonen pa 600 askadare, samtliga kvinnor. I pausen orsakade dessa oro pa läktaren och de kvinnliga funktionärerna grep resolut in. Fansen hade dansat till pop och technomusik, tydligen. De Ayatollahs som hade motsatt sig kvinnornas tillträde till planen sag förmodligen sina farhagor besannade.

I morgon skulle aterspelet ha ägt rum, i Katzbachstadion, ett par stenkast fran där jag nu sitter. Det fanns initiala problem, som publikkontrollen. Irans fotbollsförbund krävde att män inte skulle släppas in. Al Dersimspor förhandlade och jämkade, det vore inte bra för klubbens anseende, det tyska samhället pabjuder och sa vidare. Sedan en manad hänger affischen för arets match i butiken, det iranska landslaget frusna i ögonblicket da de äntrade planen i Teheran, röda lagdräkter, vita slöjor sluter tätt över harsvallen. Eller tja, spelarna kanske är kortklippta. Man vet inte.

Mina biljetter ligger i planboken. Jag har inte fömatt mig att kräva pengarna tillbaka ännu. Hoppet dör sist gör floskeln gällande, och sa länge förklaringarna uteblir kan man önskedrömma. Det kom ett mail, en journalistvän till T skrev att matchen blivit avblast. Man googlar sig dum, men mer information än att det iranska fotbollsförbundet har lidit „tekniska problem“ dyker inte upp.

Jag tänker pa flickan och hennes pappa som travat förbi butiken tre dagar i rad. Varje gang har hon stannat upp, dragit honom i t-shirten och han har snällt fogat sig och lyssnat pa hennes förtjusning, utstammad pa turkisk tyska, över matchen som skulle ha ägt rum, en, tva, tre ganger. Vet de besked, manntro?

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Kultur