Tag Archives: tysk samtid

Wannabe-medborgarna

…eller på tyska Die Möchtegernbürger är rubriken på en utmärkt artikel i annars rätt så plottriga Berliner Zeitung från i lördags.  Ressortchefen Harald Jähner lyckas med konststycket att kritiskt analysera de väljarskaror som sett till att svart (CDU/CSU) – gult (FDP) kommit till makten och ifrågasätta koalitionens första drag (sänka skatter med hjälp av pengar som inte finns) – utan att måla in sig i oppositionslägret.

Vilka är då de påtalade wannabe-medborgarna? Jähner slår en verbal och faktisk brygga till Socialdemokraternas förre Kanzler Gerhard Schröder. Han förde in begreppet “neue Mitte” (“den nya mitten”) i tysk politik. Dessa nya mittenväljare, inte sällan situerade inom framtidsindustrier som media, design & software,  har numera vänt ryggen åt de tyska sossarna. “Idag är inget mer ocoolt än att välja SPD” som etablerade samhällsmagasinet Der Spiegel konstaterade efter brakförlusten i valet. Och de eftertraktade nya mittenväljarna, som här och där beskrivs som den nya tidens väljare per se, pendlar nu någonstans mellan Die Grüne (tyska Miljöpartiet),  FDP (liberalerna) och Angela Merkels kristdemokrater – som under hennes ledning fått en socialare framtoning – skriver Jähner.

Kärnan i väljarsegmentet utgör människor som Richard Florida och andra socialgeografer kallar för  den “kreativa klassen” (media, design & software, ni minns).  Det är inte bara det att socialdemokraterna har blivit “ocoola”. Nej, framförallt har den här väljargruppen blivit äldre – och borgerligare. De tyska liberalerna och miljöpartisterna slåss om alla de som ruskat av sig den påtagna vänsteridentiteten , som “blivit vuxna”, alltså gett upp idealismen,  övergivit kollektivet för en egen lägenhet och grundat egen byrå – för att kunna omsätta ideerna (den nya tidens kapital) i olika projekt. Det här är den “borgerlighet” som har gjort comeback i Tyskland sedan murens fall, skriver Jähner. Och den är märkligt flexibel; öppen även för icke-konformativa livsstilar. Individer som förut tydde sig till den emancipatoriska vänstern, t.ex. på grund av sin sexuella identitet, allierar sig idag med konservatismen.

Och nu har de här väljarna röstat fram de tyska liberalerna (FDP) till makten (men ocksa gett Die Grüne ett rejält uppsving). Det är logiskt, för FDP har precis lika lite substans som politiskt parti betraktat, som “den nya mitten” har som politisk klass. Borgerligheten har omvandlats; från ett ekonomiskt tillstånd (och påföljande position gentemot statsmakten) till ett “samhälleligt habitus”, argumenterar Jähner. Den nya borgerligheten är misstänkt likt en livsstil. De nya borgarna lever ofta i en, nyktert sett, prekär situation (deltidsarbete, eget företagande plus extraknäck, projektanställning och därefter?). Men de lutar åt att försköna densamma och hitta på fiffiga namn (“digitala bohemer”) åt sig själva som låter ana att det  handlar om “fria” livsval; inte om snålblåst på arbetsmarknaden.  Borgerligheten har blivit en “önskeidentitet” skriver Jähner, utan att förfalla till att romantisera den svunna borgarklassen.

De nya borgarna önskar sig en framtid där de själva bestämmer över sina liv; inte situationen på arbetsmarknaden, inte bankerna, inte svårgreppbara utländska megakonzerner. I ett sådant scenario är facken mest en störfaktor, och globalisering betyder enbart fri tillgång till multimediala produkter på den egna Mac:en. Den här önskedrömmen delar de med FDP; ett parti som inlett sitt regerande med en offensiv imagepolitik. I själva verket, skriver Jähner, vet FDP-toppen naturligtvis mycket väl exakt hur osäker de nya väljarnas framtid är. Det ser de facto inte bra ut för alla deltidsarbetande multitalanger; särskilt inte när man tänker på deras ålderdom. Därför var den nya regeringskoalitionen också snabbt ute med att höja den summa som en socialbidragstagare får tjäna utan att bidragsbeloppet minskar. Det här är inte alls en signal åt de riktigt fattiga (också en betydande grupp i det tyska samhället), tvärtom: det är en åtgärd riktad direkt mot de nya borgarna. Det är deras liv detta handlar om.

Den nya regeringen vill bli omtyckt. Regera i klassiskt bemärkelse kommer uppenbarligen i andra hand. Därför inleder de med skattesänkningar, som skall finansieras med icke-existerande medel. Och wannabe-medborgarna fattar inte ens att de blir dragna vid näsan.

Intressant? Andra bloggar om: , , , , , ,

Advertisements

Leave a comment

Filed under Tyskland, Uncategorized

Frau P tar pulsen

Jag har aldrig kunnat med det metaforiska uttrycket „att ta pulsen pa“. Det ringer oroväckande klämkäckt, som en parodi pa nagon farsgestalts försök att hänga med i svängarna, trots att tiden uppenbarligen runnit ifran inte bara honom, utan en hel generation pappor. Men liksom alla företeelser vars klang, doft (Wunderbaums), smak (Nutella) eller blotta varande väcker ett lätt obehag: da och da passar de perfekt.

Egentligen räcker det nämligen att säga: Tyskarna förmar inte ta pulsen pa sin egen samtid. Det är inte bara tydligt i taffliga tv-filmer, utan märks i talkshows, politiska uttalanden fran höger till vänster, i mobilsamtalen folk för med vänner och ovänner när de pendlar till och fran jobbet. Detta Nu, detta kol- och stalunionens förlorade avkomma, med ett granande men ack sa närvarande streck tvärsöver landskartan, med Gastarbeiter vars hemresor uteblev och som följdaktligen stannade, fick barn, som fick barn. Som en fascinerande paradox kan tilläggas att tyskarna bevisligen är kapabla att da och ta pulsen pa sin datid (jag tänker till exempel pa det finkänsliga porträttet av mamman i filmen Goodbye Lenin).

Alltfler unga tyskar tröttnar pa att fa Historien (och Hitler) uppkörda i nyllet, beröringspunkterna har blivit abstrakta. När man inte förmar försonas med sitt da, hur ska man kunna skämta om sitt nu? Tyskland skrattar inte gärna at sig självt. Tyskland är inte roligt. Det betyder naturligtvis inte att man inte har humor. Självironi, däremot, är en bristvara.

I ett försök att tradera en av Amerikas mest älskade tröstefiltar – feel good filmen – sände RTV igar Mitt galna turkiska bröllop. Filmen är nominerad till arets tittarpris; folk tycks alltsa känna sig tilltalade. Mitt galna turkiska bröllop är den tyska varianten av My big fat Greek Wedding och försöker alltsa driva bade historien och komiken framat genom att porträttera Kulturernas Olikhet. Anslaget är abrubt, kameran flyger över välbekanta gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg, en surmulen voice-over förklarar att han och polaren Götz är de sista tyskarna pa gatan, att de “haller stand”. Sedan följer i rask takt den första vandalismen, deras skyltfönster sparkas till smasmulor av en turkisk unge, därpa slagsmal, och mitt i detta otyska kaos dyker Ailin upp, dottern till handelsmannen Söyleman (att denna berättelsens Julia inte kan tala turkiska marks ett par scener senare). Götz vill ha Ailin, Ailin vill ha Götz, men den Turkiska Familjen star i vägen, och Kusiner, Onklar och Ära. Götz later sig till och med omskäras för detta Turkiskas (eftersom skillnaden mellan den sekulariserade staten Turkiet och Islam inte tematiseras) skull. Och sa vidare. Denna bristfälliga fingertoppskänsla, grovheten i berättandet (som bara resulterar i en tveksam gegga med rasistiska inslag), denna oförmaga till självironi. Det gör varken fran eller till med en sympatisk Gökçen eller Mustafa i en biroll eller tva, när allt annat är vi och dem. Och egentligen är vi ju införstadda med att europiskt liberala värderingar är de enda rätta, eller atminstone garanten för lycka i dess sanna form. Blink blink, liksom.

Frau P dök upp i var lägenhet i morse efter en rask och regning cykeltur fran Wilmersdorf i forna Västberlin, hon joggade avslappnat uppför de fem trapporna och svepte utan minsta spar av uttröttning in i var hall, ivrigt samtalandes. Frau P är 72 ar gammal och en nära vän till var hyresvärd. Infödd Berlinbo. Efter att ha lovordat det faktum att vi är tva unga kvinnor som flyttat in i lägenheten, levererat en snabb och precis analys av öst-västförhallandet efter murens fall och i samma andetag förkunnat att hennes systersons man är en förtjusande människa verkade hon redo att ga. Men sa, kanske föranlett av vara utländska efternamn som vi prydligt präntat pa dörrklockan, ville hon bara säga ett par ord till, om Helmut Kohl („en katastrof“) och hur „folk nuförtiden latsas som om Tyskland inte vore ett Invandrarland. Vilket är absurt, naturligtvis är det absurt, Tyskland är sedan artionden ett Invandrarland, den här nya skenheliga förvirringen är patetisk“. Sa Frau P och lämnade oss kort därefter i ett liksom varmt vakuum. Jag sag hennes smala handskbeklädda fingrar framför mig, hur de grep om cykelns handtag och samtidigt, hur lätt men bestämt de vilade mot Tysklands pulsader.

Andra bloggar om:

Leave a comment

Filed under Migration, Personer, Tyskland