Tag Archives: Tyskarna och tyskan

Karnevalstider

Det är Karneval i Berlin och lukten av lime och rörsocker från tusende caipirinas och grillfat med allt från currywurst till afrikanska bananer ligger tät i luften. Det är inte riktigt lika illa som låt oss säga Vattenfestivalen, PR-jippot som fick Stockholmarna att fly staden en masse i slutet av nittiotalet. Men riktigt lyckat är det snarare på pappret än i verkligheten. Som för att understryka det alla redan vet, att Berlin inte kan mäta sig med Sao Paolo eller Salvador de Bahia, har det de senaste åren spöregnat konsekvent det aktuella veckoslutet. Så även denna gång, stadsförvaltningen utlyste undantagstillstånd när det stod klart att fler skador var att vänta än insatspersonal och ambulanser stod beredda. Det var framemot halvåtta igår och himlen buktade sig gulgrå i jämna kramper. Sex timmar tidigare cyklade jag genom festivalområdet, korsade härs och tvärs mellan halvfärdiga stånd, ölbacksberg och kabelsnurror. Ett par afrikanska kvinnor, sturska sydtyska tältherrar och än fler turkar som för mångkulturalismens och den potentiella profitens skull sadlat om och månglar det tyskarna förstår under ”Brasil”. Karneval der Kulturen.

I Berlin är var sjunde invånare av icke-tysk härkomst, troligtvis var tredje i mina kvarter. Staden rymmer 183 olika nationaliteter, mer än hälften av världens samtliga kända länder finns alltså representerade i denna Östeuropas utpost mot Västerlandet. Ett icke oanseeligt tal. Det är mångkulturalism utav historisk hävd; ty redan det forna DDR lockade permanenta gäster från fjärran länder. Clemens Taero är en av dem. Han var tretton år när han äntrade östtysk mark för första gången, en direktimporterad ung man från Mosambique. Taero var en av eleverna i ”Schule der Freundschaft”, ett politiskt växthusprojekt initierat av Erich Honecker och Mosambiques dåvarande regeringschef Samora Machel. Tillsammans med niohundra andra tonåringar deltog Clemens Taero i det socialistiska utbytesprogrammet. Därefter förväntades de återvända till sitt hemland för att bygga upp det i god socialistisk anda: ”Allt som det socialistiska samhället i DDR besitter i form av erfarenhet, skall i huvudena på dessa elever föras med till Mosambique”.

Vardagen i denna ”Vänskapens skola” liknade ett klosters med militaristisk disciplin, berättar Clemens Taero för en av Berlins största morgontidningar. Det är 25 år sedan det begav sig och han är tillbaka i Östtyskland. Efter några tumultartade år i det socialistiska klostret, i en tysk värdfamilj med uppgiften att visa DDR från sin klanderfria sida och därför minimerade hans kontakt med resten av samhället, återvände Taero till Mosambique. Det var sent åttiotal och DDR hade just fattat beslutet att driva projektet vidare, trots att spänningarna mellan de afrikanska eleverna och tyska ungdomarna i staden eskalerat och en elev måst sätta livet till. Hemlighetsmakeriet kring ”Vänskapen skola” bidrog säkerligen till ryktesspridningen, liksom den politiska frustrationen: det hette att afrikanerna betalades i dollar av staten och hade fripass till Väst. Förövarna greps snabbt och ställdes offenligt till svars, men incidenten ansågs inte utmana projektet: man planerade fram till och med år 2001.

Det blev inget av det hela, som sig förstår. Och varken Taero eller någon av de andra ungdomarna premierades vid hemkomsten: Samora Machel hade blivit avsatt och eleverna tvångsplacerades i armén om inte deras familjer steg emellan och skyddade de skolade socialisterna i återvändo. Såfort Clemens Taero fick chansen, återvände han till DDR. De absurda inslagen till trots: i vänskapens skola hade han fått varm mat varje dag och en yrkesutbildning som han där har användning för. Strax därefter bryter DDR samman. För Clemens måste det ha varit en dejà vu.

Allt det där flyger genom huvudet på mig i den försommarklibbiga natten. Från huset mittemot, en skolådeliknande relik från DDR, skriker de amerikanska studenterna upphetsat till varandra. T, som med rätta hatar amerikanarnas ignorans och redan har ringt polisen, berättade härom veckan hur hon satt i vardagsrummet och arbetade och plötsligt hörde kurdisk kampsång. ”Jag trodde att jag drömde, men så tittade jag ut genom fönstret, och de satt verkligen där, de måste ha varit ex-guerillas, där i skolådan, brevid amerikanarnas balkonger…alltså det där huset, det är helt absurt”.

Absurt. Idag ska jag nog besöka Karneval ändå, kanske köpa mig en arabisk mokka av den turkiske försäljaren och titta på de afrikanska kvinnornas flit och tyskarnas längtan till Sao Paolo.

Andra bloggar om:

Advertisements

1 Comment

Filed under Essä, Historia, Migration, Tyskland