Valkampen som uteblev och socialdemokratins monster i garderoben

Det var den tråkigaste valkampen på länge, tyckte tyskarna. Angela Merkel log ängalikt ner från affischerna och briljerade i sin mediala strategi att  låta varje anstymmelse till debatt mynna ut i en monolog, ihärdig men inte högljudd, hon “vill vara alla tyskars president – även de som inte röstade på mig” sade hon när den gulsvarta segern stod klar. Och visst gjorde CDU rätt i satsa på Angie, Obamas tyska kompis. Varför röra om i debatten, eller ens starta en debatt, när man ändå har the polls – och presidenten – på sin sida? Tyskland är ett kristet och konservativt land. Bättre då att hålla låg profil och låta liberalerna skrika om skattesänkningar (som man ändå inte kan genomföra i den utlovade omfattningen). Med de bayerska mjölkbönderna var kanske inte att räkna, men även om de vände ryggen åt Seehofer så betyder det ju inte att de gått och blivit socialdemokrater.

Guido Westerwelle och FDP är valets stora segrare. I den s.k. “elefantrundan” som sänds i den statliga TVn i anslutning till de första valresultaten stirrade han ihärdigt på den nyblivna oppositionens partiledare och förkunnade i falsett, oklart för vilken gång (inte första i alla fall) att “ni…ni har försökt utmåla oss som ondskan personfierad, men ser ni, det fungerade inte…”. Han gör ett osedvanligt okyligt intryck, denna liberalernas förste man, och med detta menar jag inte att han verkar som en temperamentsfull och viljestark politiker. Mer som en Duracell-kanin. Hursom, nu förhandlas det om poster i regeringen och det är (ännu inte) den röd-röd-gröna oppositionen, men väl de partipolitiskt oberoende socialförbanden, som anklagar FDP för inhumana politiska avsikter. Men det är inte troligt att CDU, med majoriteten av ministrarna och björndelen av ansvaret för följderna, kommer låta liberalerna stöpa om Hartz IV i det absurda tilltaget “Medborgarpeng” (Bürgergeld).

Det klunkandes redan under valkampen om att Frank Walter Steinmeier inte hade tillräcklig utstrålning (tänk Helmut Schmidt, eller, faktiskt, Gerhard Schröder själv, trots Agenda 2010) för att kunna föra en effektiv valkampanj mot det parti som man dessutom träget samarbetat med i flera års tid. Tänk på finanskrisens radarpar Stenbrück/Merkel, som ändå bara är en ytlig metafor för vad det innebär när man sammansvetsas i den realpolitiska vardagshetsen. Hursom – att det skulle gå så käpprätt utför, det hade man inte anat, men kanske kunnat ana, om man till exempel hade kastat en blick på det svenska exemplet. Rakt på rödbetan, och visst, de tyska sossarna är (den gamla) koalitionens förlorare, den sociala demokrati de ändock försvarat har inte synts, bara Angie har synts, i Pittsburgh inte minst, men det kan ändå inte täcka upp eller ursäkta ett väljarras på 11 %. SPD är inget Volkspartei längre. (En stilla undran såhär i periferin, vi utlänningar får ju inte rösta, är väl om de någonsin kommer att bli just detta igen?)

Och mitt i sviterna av denna svidande förlust, när fotfolket ute i landet med rätta morrar och undrar hur länge partihögern ska hålla fast vid sitt ingrodda, ja envetna, problem med vänstern, mitt i sviterna, när partitoppen möbleras om (Steinbrück går för övrigt, lite synd tycker jag personligen , som njutit av hans verbala hårdhandskar med inbilska tyska reportrar som tycker att det viktigare att försöka blamera enskilda politiker framför kameran än diskutera sakfrågor) och Hartz IV benämns som den börda det är för socialdemokratin som ideologi betraktat, mitt i all denna turbulens (fast Steinmeier håller fast vid den “socialdemokratiska reformpolitiken” såklart, mitt i all detta så kryper Thilo Sarrazin plötsligt fram ur gömmorna. I en hårresande intervju i anspråksfulla magasinet Le lettre international häver han ur sig den ena mer osannolika påståendet efter det andra. Kanske borde man ha väntat sig detta av en man som redan hasplat ur sig saker i stil med att socialbidragstagare går hemma hela dagarna, värmer upp rummen och gärna luftar med fönstret öppet, varför de utgör en ytterligare energibelastning för en redan hårt trängd socialstat. Man borde neka dem uppvärmningen och de borde ta på sig en tjocktröja i stället. Berlins f.d. finanssenator – med en egen levnadsstandard, ett jobb och rimligtvis ett socialt nätverk som omöjligen kan ha tillåtit honom att närmare ha stiftat bekantskap med de socialbidragstagare han attackerade. Nu är han igång igen, på rallartåg mot vad han uppfattar som statens oproduktiva element. Och nu väjer Sarrazin inte med liknelserna. Hör bara:

“Turkarna erövrar Tyskland på precis samma sätt, som kosovarerna erövrade Kosovo: genom högre nativitetstal. Jag skulle tycka att det var bra, om det hade handlat om osteuropeiska judar med en i genomsnitt 15 % högre IQ än den tyska befolkning självt.”

(“Die Türken erobern Deutschland genauso, wie die Kosovaren das Kosovo erobert haben: durch eine höhere Geburtenrate. Das würde mir gefallen, wenn es osteuropäische Juden wären mit einem um 15 Prozent höheren IQ als dem der deutschen Bevölkerung.”)

Förskräckta judiska företrädare har tagit skarpt avstånd från uttalandet – och noga påpekat det uppenbara: att en dylik “prosemitism” inte är bättre än antisemitism, i det att den tillskriver etniska grupper bestämda biologiska drag.

Och det är just vad Sarrazin tror. Intelligens och i förlängningen produktivitet (som betyder ungefär samhällsnytta hos den här förvridna mannen) kan kanske stimuleras under uppväxten, men är till “viss del ändå” genetiskt betingade. De ryska invandrarna har problem i första, kanske även i den andra generationen, men eftersom de har en “gammaltysk förståelse för arbete” så går det därefter galant. Inte som med turkarna, vars flickor gifts bort med anatolier och tvärtom. Och araberna är “ännu värre”.

Det värsta är inte att den här typen av utsagor görs. Det finns relativt stora delar av befolkningslagren som helt har glömt bort – alternativt aldrig visste – hur arbetskraftsinvandringen från just Turkiet gestaltades och vilka konsekvenser den tyska attityden fick. De tycker på en höft att det väl står till ungefär så: att turkarna är den omoderna lasten som det annars framgångsrika landet Tyskland måste dras med. Som en äcklig svulst, om man drar det här tankegångarna lite längre. Med andra ord: kontentan av det Sarrazin säger är inte ny. Men här handlar det om en socialdemokratisk f.d. finanssenator och bankföreträdare: en toppolitiker i arbetarpartiet, en man som borde veta bättre.

I TV:s debattrundor applåderades Sarrazins uttalande av företrädare från Unionen (CDU/CSU). De begick ett populistiskt ärketrick och framställde Sarrazin som en undertryckt sanningssägare. Skickligt undvek de att gå in och bemöta hans renodlat rasistiska detaljuttalanden – då hade det nämligen blivit stötande även för genomsnittstittaren – och koncentrerade sig på att instämma i en generaliserad hotbild. Denna tenor har gått igen, och växt i styrka, inte minst när det gäller de alltmer islamofoba och ahistoriska uttalanden som konservativa, ultranationalistiska och populistiska europeiska politiker gjort angående migration i allmänhet och immigration i synnerhet. “Vi säger äntligen som det är, vågar säga sanningen, och blir bestraffade. De tar i förlängningen vår yttrandefrihet ifrån oss.” I själva verket, vilket redan påpekats, finns det en förskräckande bred uppslutning kring vardagsrasismen – och pauschaliserade fantasier om vilka turkarna/muslimerna/de Andra är: ett problem för oss. Sarrazin säger intet nytt, men han begagnar en retorik som borde få övriga politiker att känna sig manade att dekonstruera just detta förållningssätt. Sarrazins ohämmade ordsvada klargör med all önskvärd tydlighet vad det bottnar i.

Någonstans framför TV:n avtog min känsla av att valresultatet kanske var till fördel trots allt; en tydlig höger-vänster uppdelning i politiken igen och mer definitionstryck på socialdemokratin i ett land med markanta sociala klyftor på alla håll (verkligen inte enbart i förhållande till människorna med anknytning till Turkiet). I stället blev jag rädd, på allvar, över det jag redan vet: att rasismen, antisemitismen och xenofobin grasserar.

Andra om:

Tyskland, tyska valet, Thilo Sarrazin, Angela Merkel, tysk socialdemokrati, SPD, CDU, rasism, antisemitism

Europas nya arbetarbin

Utan att instämma i varje analys är jag ända entusiatisk över Le Monde Diplomatiques tyska utgava. Huvudredaktionens sits i Frankrike begränsar inte den internationella utblicken, därtill har varje sprakregion sin egen redaktion och i varje nummer ett par tre bidrag fran lokala journalister. I majnumret handlar en av dessa om den expansiva svarta arbetsmarknaden för „Putzfrauen“ i Tyskland, kvinnlig städhjälp alltsa. Ansvar för hem och hushall fördelar sig –men inte mellan män och kvinnor, konstaterar skribenten syrligt, utan mellan tyska kvinnor och kvinnor som invandrat. Dessa nya slittaliga arbetare i befinner sig legalt och socialt i en grazon, ett ingemansland där arbetsgivaren utgör den enda instansen och relationerna aterfinns pa en skala mellan utsugning och vänskapligt samförstand. Förutom att penetrera klichéen om att „invandrarkvinnor“ automatiskt besitter städ- och matlagningskunskaper riktar artikeln uppmärksamhet mot den tyska politikens ovilja att befatta sig med ämnet. ”Hushallsnära tjänster” är ett faktum och när tyska kvinnor i allt högre utsträckning arbetar utanför hemmet uppstar ett vakuum. Feminismens upplysningkampanjer har inte lyckats rubba könsobalansen i denna grazon. Och även om det är hönan och inte ägget sa bidrar naturligtvis uppfattningen att dessa tjänster av hävd skall vara obetalda till att män inte befattar sig med disk, dukning och dammsugning.

Relativt fa tyskar star öppet för asikten att kvinnor skall stanna hemma framför spisen. Möjligen florerar föreställningnen i form av önskedrömmar men eftersom scenariot inte motsvarar befolkningens livssituation kan man knappast tala om en folklig förankring. Den kompakta tystnaden i politiska sammanhang vad gäller temat städhjälp underbygger naturligtvis könsrollstänkandet. Genomsnittstysken, emellertid, överför pragmatiskt resonemanget fran ”kvinnan” (dvs hustrun, flickvännen, mamman) till ”invandrarkvinnan”. Hon är det nya arbetarbiet, skapt för sin uppgift, nogrann och tacksam över att sättas i jobb.

Helt osannt är nu inte detta. Kemistuderande, sjuksköterskor, skribenter och arbetlösa, kort sagt representanter fran en mängd olika yrkesgrupper, städar för närvarande de tyska hushallen. Sinsemellan skiljer de sig at, men de är alla invandrade. En betydelsefull andel av dessa kvinnor saknar uppehallstillstand. Det säger sig självt att det inte handlar om personer som, vilket konservativa samhällskritiker titt som tätt pastar, har kommit hit för att snuva tyskarna pa deras arbetsplatser. Det är ofta överkvalificerade kvinnor som fyller ett opatalat, men svart, hal i den tyska ekonomin. Och de tjänar mer än i sina respektive hemländer, alternativt om de är pa flykt tjänar de ungefär lika mycket som i det andra svarta halet: prostitution. Med dessa pengar försörjer de sina närmaste och lever förvisso i exil men under jämförelsevis drägliga omständigheter. Sammantaget utför de uppgifter som västeuropeer inte längre har lust till, för löner som västeuropeer inte har lust till.

Dessa sjuksköterskor fran Zambia, kemiprofessorer fran fd Sovjet och studerande fran Bulgarien utgör en s.k. brain drain, de är förslösat socialt kapital, som rinner fran fattigare delar av världen till, bland annat, Tyskland. Ironiskt nog patalas dessa kvinnor sällan när man diskuterar just hur överkvalifcerade invandrare stöts ut fran den europeiska arbetsmarknaden. Men, vilket journalisten i Le Monde ocksa papekar: sa länge västeuropeiska politiker fortsätter att behandla hushallsnära tjänster som luft, ett stycke arbetsmarknad som inte borde behöva existera, sa kommer mänskligt kapital att fortsätta rinna ut ur vara kloaker.

Bra om de svenska förhållandena

Andra bloggar om: Tyskland, Berlin, svart städhjälp

Frau P tar pulsen

Jag har aldrig kunnat med det metaforiska uttrycket „att ta pulsen pa“. Det ringer oroväckande klämkäckt, som en parodi pa nagon farsgestalts försök att hänga med i svängarna, trots att tiden uppenbarligen runnit ifran inte bara honom, utan en hel generation pappor. Men liksom alla företeelser vars klang, doft (Wunderbaums), smak (Nutella) eller blotta varande väcker ett lätt obehag: da och da passar de perfekt.

Egentligen räcker det nämligen att säga: Tyskarna förmar inte ta pulsen pa sin egen samtid. Det är inte bara tydligt i taffliga tv-filmer, utan märks i talkshows, politiska uttalanden fran höger till vänster, i mobilsamtalen folk för med vänner och ovänner när de pendlar till och fran jobbet. Detta Nu, detta kol- och stalunionens förlorade avkomma, med ett granande men ack sa närvarande streck tvärsöver landskartan, med Gastarbeiter vars hemresor uteblev och som följdaktligen stannade, fick barn, som fick barn. Som en fascinerande paradox kan tilläggas att tyskarna bevisligen är kapabla att da och ta pulsen pa sin datid (jag tänker till exempel pa det finkänsliga porträttet av mamman i filmen Goodbye Lenin).

Alltfler unga tyskar tröttnar pa att fa Historien (och Hitler) uppkörda i nyllet, beröringspunkterna har blivit abstrakta. När man inte förmar försonas med sitt da, hur ska man kunna skämta om sitt nu? Tyskland skrattar inte gärna at sig självt. Tyskland är inte roligt. Det betyder naturligtvis inte att man inte har humor. Självironi, däremot, är en bristvara.

I ett försök att tradera en av Amerikas mest älskade tröstefiltar – feel good filmen – sände RTV igar Mitt galna turkiska bröllop. Filmen är nominerad till arets tittarpris; folk tycks alltsa känna sig tilltalade. Mitt galna turkiska bröllop är den tyska varianten av My big fat Greek Wedding och försöker alltsa driva bade historien och komiken framat genom att porträttera Kulturernas Olikhet. Anslaget är abrubt, kameran flyger över välbekanta gatuskyltar i stadsdelen Kreuzberg, en surmulen voice-over förklarar att han och polaren Götz är de sista tyskarna pa gatan, att de “haller stand”. Sedan följer i rask takt den första vandalismen, deras skyltfönster sparkas till smasmulor av en turkisk unge, därpa slagsmal, och mitt i detta otyska kaos dyker Ailin upp, dottern till handelsmannen Söyleman (att denna berättelsens Julia inte kan tala turkiska marks ett par scener senare). Götz vill ha Ailin, Ailin vill ha Götz, men den Turkiska Familjen star i vägen, och Kusiner, Onklar och Ära. Götz later sig till och med omskäras för detta Turkiskas (eftersom skillnaden mellan den sekulariserade staten Turkiet och Islam inte tematiseras) skull. Och sa vidare. Denna bristfälliga fingertoppskänsla, grovheten i berättandet (som bara resulterar i en tveksam gegga med rasistiska inslag), denna oförmaga till självironi. Det gör varken fran eller till med en sympatisk Gökçen eller Mustafa i en biroll eller tva, när allt annat är vi och dem. Och egentligen är vi ju införstadda med att europiskt liberala värderingar är de enda rätta, eller atminstone garanten för lycka i dess sanna form. Blink blink, liksom.

Frau P dök upp i var lägenhet i morse efter en rask och regning cykeltur fran Wilmersdorf i forna Västberlin, hon joggade avslappnat uppför de fem trapporna och svepte utan minsta spar av uttröttning in i var hall, ivrigt samtalandes. Frau P är 72 ar gammal och en nära vän till var hyresvärd. Infödd Berlinbo. Efter att ha lovordat det faktum att vi är tva unga kvinnor som flyttat in i lägenheten, levererat en snabb och precis analys av öst-västförhallandet efter murens fall och i samma andetag förkunnat att hennes systersons man är en förtjusande människa verkade hon redo att ga. Men sa, kanske föranlett av vara utländska efternamn som vi prydligt präntat pa dörrklockan, ville hon bara säga ett par ord till, om Helmut Kohl („en katastrof“) och hur „folk nuförtiden latsas som om Tyskland inte vore ett Invandrarland. Vilket är absurt, naturligtvis är det absurt, Tyskland är sedan artionden ett Invandrarland, den här nya skenheliga förvirringen är patetisk“. Sa Frau P och lämnade oss kort därefter i ett liksom varmt vakuum. Jag sag hennes smala handskbeklädda fingrar framför mig, hur de grep om cykelns handtag och samtidigt, hur lätt men bestämt de vilade mot Tysklands pulsader.

Andra bloggar om: Berlin