Tag Archives: Yael Naim

Enastående plagiat

”…det viktiga bestod inte i att ’skapa’ något nytt, utan att göra förändringar i de kolosser som redan skapats av tusentals intellektuella genom tusentals år, och därmed lyckas formulera något alldeles nytt” skrev nobelpristagaren Orhan Pamuk redan för många år sedan. Faktum är att Den svarta boken, varifrån jag hämtat citatet, liksom Pamuks övriga litteratur, präglas av en stilla obsession med detta tema. Att låna, skriva om, lägga ut ledtrådar, manipulera och givetvis förföra läsarna, fansen, konsumenterna, lyssnarna.

Själv avskyr jag de ingrodda och gärna gubbiga diskussionerna om covers, det vill säga legala musikaliska plagiat, som förs med jämna mellanrum i både mainstream- och alternativ media. Det är ett evigt rabblande om årtal, baksidespår och preferenser, journalister och andra tyckare slår verbala piruetter för att visa hur oerhört insatta just de råkar vara. Sällan får man däremot läsa om lusten att låna.

Det är nämligen roligt att plagiera, det vet alla som provat. Det är tillfredsställande att ha ett original att mäta sig mot, en spegelbild att överträffa eller förvränga till oigenkännlighet. Det är lugnande att överhuvudtaget ha en utgångspunkt i konstnärligt arbete, det vet alla som släpar på privata svarta hål och andra nebulosor i innerfickan.

Sist men inte minst är skänker plagiatet ett verk en massa nya dimensioner, som bara kan uppstå just i jämförelsen. Vi kan njuta av en låt eller konstverk i sig. Men det är dess relation till något föregående som skänker härmningen dess verkliga genialitet.

Hösten 2007 såg jag ett framträdande av Natacha Atlas här i Berlin. Inför en entusiastisk men lite för väluppfostrad medelklasspublik åmade och kråmade sig denna så kallade world music scenens mikroba gigant, i det verkliga livet mäter artisten under 160 centimeter. Det var kitschigt på gränsen till löjeväckande och ganska medryckande. Men så tog Atlas ton och de första, darrande, tonerna till hennes version av “It’s a man’s world” stänkte som skälvande vattendroppar över publiken, som börjats svetta av uppvisningen. Jag reste omedelbart ragg och gåshuden gjorde nästan ont. Det är fläskigt, det är oktavhöjningar och Natacha Atlas röst som glider oroväckande mellan skalorna och vibratot som en iskall förebråelse i refrängen: “it’s a man’s, man’s, man’s world – but it wouldn’t be nothing without a woman or a girl…”. James Browns låt har givetvis ett egenvärde, men musikhistorien skulle vara betydligt fattigare utan Natachas arabeska plagiat.

Håll till godo med min favoritefterapning för tillfället, den judiska sångerskan Yael Naim tolkar Britney Spears (live):

Inressant?Andra bloggar om: , , , , ,

Advertisements

2 Comments

Filed under Kultur